Haimbryggt

Det är mig sorgligt berätta att sen Medeltidsveckans första dag har gutarna skäligen serverat nationaldrycken Haimbryggt eller Gotlandsdricke, som det händer att våra värderade gäster säger, men nu är det slut med det eftersom en journalist ifrågasatte med sedvanlig skärpa huruvida det förefanns tillbörliga tillstånd från storebror.

Va? sa gutarna. Tillstånd. Är det nån stämpel nu igen?

Det var det ju. Polisen meddelades, så nu kan vi inte servera Haimbryggt, ett gutniskt öl med anor äldre än samtliga stämplar. Jag antar att det antogs att människor drog omkring på gator och torg överlastade av Haimbryggt, anställde oväsen, pinkade i en rabatt och ställde till med gräslig oreda i finkulturella dygdekammare.

- Nä. Så mycket Haimbryggt klarar en normalsvensk inte av att dricka. Nog för att man med lite god vilja kan bli berusad, men svensken förefaller vara van med sånt där från Pripps och Spendrups och då blir Haimbryggt sådant att de flesta nöjer sig med ett litet kulturellt smakprov i en ynka plastmugg. Guäck. Gutar drar djupa klunkar ur jättelika stop, utstöter belåtet aaah och inhämtar fäderneärvd styrka att dra knarren över halva Europa om det skulle behövas. Hurra!

Skada är förstås att vi inte kan utveckla det där och brygga mjöd till våra besökare. Kulturella vetbästare kan invända att gutarna inte vet hur man brygger riktigt mjöd.

- Vet vi visst det. Gott!