Så här gör man bort sig

En gång hade jag mage att inför en större grupp fastlänningar som handlägger Gotlands kultur, och som funderade över något som kallas det gotländska kulturarvet, att fråga hur många det var som förstod vad jag sade när jag på Gutamål sa Uggleögon.

En och annan gute var på plats så de förstod genast, men t ex Länsstyrelsen gissade på att det var någon äppelsort. En och annan tyckte självfallet att jag var en stor idiot, lokalpatriotidiot, som hade mage att ifrågasätta fastlandssvenskarnas engagemang i Gotlands kultur. Men de missade poängen. Poängen var att mötet handlade om kulturarvet på Gotland, hur det skulle bevaras, vad som skulle bevaras och liknande, t ex hade det föreslagits att folk skulle adoptera en fornlämning och hålla koll på den. Vem skall göra sånt?

Och min poäng var alltså: Var är alla gutar? Jag har inte ens skuggan av ett tvivel om att de som välbetalt engagerar sig för Gotlands kulturarv har ett stort engagemang och ett stort intresse - till och med blir man lite stolt när Gotland får sån uppskattning.

Men hur skall gutarna bli mer intresserade av sitt kulturarv när skolan lär ut en massa trams om Gustav Vasa, om Svealand som vikingarnas hemvist, och så fort man läser lite i de officiella skrifterna om Gotlands kultur och historia så sätter man officiellt igång att citera isländska sagor. En fet norrman påstås ha kristnat Gotland, Visby är en tysk stad, förutom i den senaste forskningen, på 13- och 1400-talet var, påstås det, Gotland uppfyllt av utländska sjörövare varför dess historia aldrig berättas. Och så håller det på. I den svenska forskningen finns det absolut ingenting som har uppstått på Gotland.

Hur är det tänkt att gutarna skall intressera sig för sitt kulturarv när det offentligen oftast skrivs att det inte är vårt kulturarv?


/text Bernt Enderborg, illustration Lotta Ingelse