Västerhejde utflyktsguideA B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö |
||||
VästerhejdeAlla vägbeskrivning till alla utflyktsmål utgår från kyrkan.Från hamnen / flygplatsen FöretagFöretag i VästerhejdeSockenlänkarGotlands största portalFornfynd Västerhejde Hembygdsföreningen Kyrkans kontaktuppgifter Västerhejde Bygdegårdsför. Västerhejde Sigrajvs 1:1 Västerhejde Vibble 1:341 AktiviteterAktiviteter kartaAktiviteter databas Dagens evenemang Bra att vetaApotekBankomat Bibliotek Gymnastikhallar Köpcentra Lasarett Polis Rastplatser Samhälle Skola Systembolag Vårdcentraler NyheterRadio GotlandAftonbladet Dagens Nyheter Expressen Svenska Dagbladet Fler guiderAlla andra socknarFöretagsguider Gamla systemet |
Varför ruinerades VisbyUnder Visbys storhetstid fanns det tre kloster, ett Helgeandshus och ett hospital med en kyrka till varje samt elva församlingskyrkor. I dag är det bara domkyrkan S:ta Maria med rötter från medeltiden som fortfarande används som kyrka. Det måtte ha varit ett vimmel av präster, munkar, nunnor och sånt när det begav sig.
Och Visbys medeltida storhet blir man lätt varse vid en promenad på det till stora delar intakta gatunätet; det finns ingen lika väl bevarad medeltida stad i hela Europa. En och annan frågar sig förstås av vad anledning det finns så många ruiner och varför ruinerna står kvar. Svaren förefaller hänga samman med Visborgs slott, en dumhet då hon byggdes men också en av de starkaste fästningarna under medeltiden, och att det var möjligt under ett par hundra år att behärska stora delar av Östersjön från Gotland. I och för sig så lät man Erik av Pommern, som tog över slottsbygget efter att Tyska ordern hade påbörjat det, försäkra att ingen på Gotland skulle på något sätt ha något intrång i sin verksamhet för slottets skull. Men den försäkringen var lika mycket värd som när dagens politiker inför tillfälliga skatter: de är inte för en sekund avsedda att vara temporära utan permanentas så fort tillfället är över. Visby har vid ett par våldsamma tillfällen, som vi skall prata om på de följande sidor, på grund av sitt fördelaktiga läge i Östersjön blivit utsatt för intagningsförsök. Båda gånger påbörjas invasionerna av svenskar och båda gångerna misslyckas de. Det var alltså inte svenskar som brände ner Visby. Men återigen måste man skilja på Visby och Gotland, ty hansestadt Visby är en sak och den fria republiken Gotland är en annan sak. Visby var totalt dominerat av slottet från att det uppfördes i början av 1400-talet tills det sprängdes på 1600-talet. Borgarna i Visby hade anpassat sig till de fördelar slottsherrarnas kaparpolitik medförde, något de fick plikta dyrt för. Republiken Gotland däremot hade ju enligt sin krönika (Gutasagan) gått under Svea konung för handelns skull - de gick alltså med svenskarna vid båda invasionsförsöken. Men det skall inte uppfattas som att landet reste sig mot staden utan vad republikens gutar ville var förstås att få bort den slottsherre som satt i slottet och förstörde alla möjligheter till fri handel, ty det var den fria handeln som hade gjort Gotland rikt, inte någon Hansa. Efter att Visby 1525 intagits och till stora delar förstörts och efter att slottet sprängts av danskarna 1679 så fanns det inte några som helst möjligheter att återuppbygga staden, ty handeln gick sedan länge förbi Visby. Republikens gutar hade inga möjligheter att konkurrera med stormakternas kanoner, någon vapenmakt kan man inte påstå att Gotland var under medeltiden, och Visby var inte längre intressant ty dess kunskaper och kontakter stulna från republikens gutar var sedan länge döda. Svaret på frågan om varför ruinerna står kvar är alltså tämligen enkel. Efter invasionerna och slottets sprängning var Visby försjunket till en oansenlig byhåla utan egna kunskaper och utan större intresse för omvärlden. Men det måste också sägas att hela Gotland hölls av antingen Danmark eller Sverige och de hade inget som helst intresse av att ön återigen skulle svinga sig upp på handelns höjder, tvärtom tycks de ha sugit ur provinsen vad de kunde via strandridare och kalkpatroner. Klicka på de små bilderna så får Du reda på vilka händelser som ligger bakom ruinerandet av Visby. De historiska uppgifterna kommer i första hand från den flitiga boken Gotlands land och folk skriven av Alfr. Theod. Snöbohm, tryckt 1897 i Visby av Gotlänningens tryckeri. Jag har läst bok nr 73 från andra öfversedda upplagan. På bilden ovan ser Du ruiner från Visborgs slott. Där har bl a Erik av Pommern, de mäktiga bröderna Axelsson och den makalöse Sören Norby residerat och bedrivit storpolitik. S:t Mikaels kyrka och prästgård strök med under den svenska invasionen av Gotland 1448 och 1449. Erik av Pommern, unionskonungen, drog nämligen till Gotland 1437 uttröttad av de eviga striderna mellan herrarna i sina riken. Till att börja med bad de i flera omgångar Erik att återkomma men när det stod klart att det tänkte han inte alls göra så avsattes han 1439. 1448 valdes Karl Knutsson till svensk kung. Samma år hade Erik av Pommern bl a tagit sju Stockholmsskepp lastade med järn, koppar, smör och hudar som skulle till Hansestäderna. Anledningen till Eriks förfarande under de år han residerade i Visby kan inte gärna vara annat än att han ville att Gotland återigen skulle bli en stormakt inom handeln, dvs genom att från ön i centrum av Östersjön behärska handeln återigen svinga Gotland upp till sin forna storhet, ty de stora skeppen seglade förstås förbi Gotland i stället för att som fordom vara skyldiga att deklarera sin last och betala tull. Eriks handlande kallas ju vanligen sjöröveri i historieböckerna, till skillnad från exempelvis Öresundstullen som kallas tull. Någon skillnad i sak föreligger naturligtvis inte, det är bara skrivarnas nationalitet som varierar. Den svenske kungen Karl Knutssons första omsorg blev att hämnas på Erik, allra helst som han lagt tull på varje fartyg som passerade Gotland och dessutom kunde ju Erik tänkas ställa krav på den svenska kronan igen. Svenskarna utrustade en här under ledning av riddaren Magnus Gren av Tidö och riddaren Birger Trolle. En månad efter Karl Knutsson kröning landsteg den svenska hären på Gotland med blott 2000 man. Som tur var för svenskarna gick gutarna med dem, annars hade de nog blivit avhysta tämligen raskt. Men Erik av Pommern inneslöt sig innanför murarna i Visby. S:t Barbara natt (mellan 3 och 4 december) stormade svenskarna Visby och Erik nödgades barrikadera sig i slottet. För att vinna tid underhandlade Erik med svenskarna och avslutade den 21 december 1448 ett stillestånd och utfäste sig att uppgiva slottet i utbyte mot Öland och Borgholm. Birger Trolle seglade till Sverige för att delge kung Karl överenskommelsen men skickades tillbaka med befallningen att låta gutarna svära trohet till den svenske konungen. Under stilleståndet blev Erik av Pommern inbjuden till de svenska herrarna till firande av Nyårsafton, något som ledde till att han på Nyårsmorgonen lossade dansk lösen från slottet och gav eld på de närmare delarna av staden där svenskarna kvarterade. Och det var då som S:t Mikael kyrka och prästgård några hundra meter upp på den södra delen av Korpklint blev avbrända. Den 4 januari 1449 hade svenske konungens önskemål framförts och gutarna som ställts sig positiva förband sig till trohet och lydnad mot Sveriges krona. Republiken Gotland åberopade som skäl bl a sin Krönika (Gutasagan) från 1200-talets början: "Förthy att wij kännoms thetta for: da Gotlandh fordumdagz Sveriges Crone med rätta till hafva hört som woer Cronica uppenbarliga säger och betyger". Återigen används krönikan (Gutasagan) av gutarna för att motivera varför de bör ansluta sig till Sverige. Det var uppenbarligen så att ingen kunde tvinga dem till detta alldeles hur som helst, kanske konungen drog sig till minnes slaget vid Röcklinge backe i Lärbro anno 1313 då svenska armén fick på skallen. Det finns emellertid forskare som har funnit det oklokt av Erik att bryta stilleståndet, dvs de menar att händelserna i början av 1449 nog aldrig har inträffat, men en gravsten i Lye kyrka meddelar med runor motsatsen: "Thitta. sten. lit. husfru. ruthvi. giera. yfir. sin. bonda. iakob. i. mannagardum. sum. skutin. varth. ihel. mith. en. bärsu. sten. af. wis. borh. tha. en. kunung. erik. var. bistallath. pa. thi. for. nemda. slot. tha. var. li. ai. af. gus. bürth. fiurtan hundrath. ar. ok. ainu. ari. minna. then. fem. thigi. ar. bithum. thet. et. guth. nathi. hans. sial. ok. allum. krisnum. sialum. amen." Gravstenen ligger i dag bredvid altaret i Lye kyrka och meddelar alltså att "Denna sten lät husfru Ruthvi göra efter sin bonde Jakob i Mannegårda, som vart ihjälskjuten av en byssesten av Visborg då kung Erik var belägrad på förutnämnda slott. Då var lidet från Guds börd 14 hundra år och ett år mindre än femtio år. Bedjom det att Gud nåde hans själ och alla kristna själar. Amen." Jakob Mannegårda blev alltså skjuten med en bössesten från Wis borg 1449, kanske på Nyårsdagen då Erik av Pommern bl a gav eld på skökornas kyrka i Visby, S:t Mikael, som det i dag inte återfinns något av över jord men arkelogerna har hittat murar en bit ner i marken. Det lyckades förresten inte svenskarna och gutarna att gemensamt återföra Gotland till Sverige utan tvärtom blev Gotland en dansk provins under den förste länsherren på Visborgs slott, herr Olof Axelsson Thott. På bilden ovan ser Du ett nedrivet stycke av norra ringmuren som kallas för Lübeckerbräschen, och som brukar hänföras till Lübeckarnas anfall år 1525, då det alltså skapades nya ruiner i Visby. Vid den här tiden residerade den intressante Sören Norby på Visby slott (han har en gata uppkallad efter sig i Visby). Norby var med all säkerhet ingen ledsen gosse, i äldre böcker kallas han tidens största sjöhjälte men nutiden tycks tveka över om han var en ordinär skurk eller en förträfflig man (mer om Norby annorstädes). Pingstmorgonen den 13 maj 1525 ankrade Lübecks flotta för Visby. Medan folk i Visby avnjöt ottesången landsatte lübeckarna soldater genom Silverhättan (tornet vid gatans slut på bilden ovan, alldeles bredvid bräschen), som överföll Visby, plundrade och brände. Den norra stadsdelen avbrändes, Dominikanerklostret och deras kyrka S:t Nicolai brändes, S:t Gertrud brändes och samma öde rönte S:t Olof vars ruiner återfinns i dagens Botaniska trädgård. Visby rådhus plundrades och stadens privilegier försvann för gott. Anledningen till varför Lübeckarna anföll Visby är väl ganska klar men samtidigt är händelsen något av det mest fasansfulla i hela Gotlands historia. Precis som under invasion 1448 så är det svenskarna som drar igång det hela och försöker invadera Gotland men misslyckas. Sören Norby blev slagen till riddare vid Kristan II:s (tyrann kallad i Sverige, den gode i Danmark) kröning till Sveriges konung 1520, som tack för sin utmärkta duglighet, men redan tre år tidigare hade han fått ön som förläning. Strax efter kröningen uppfördes ett annat skådespel som förlänat Kristians hans tillnamn i Sverige, Stockholms blodbad. Men jämfört med det antal dödsoffer som kung Gustaf ansvarar för under de nära 40 år han regerade Sverige så är Stockholms blodbad blott en svag viskning. Gustav Vasa själv gjorde förresten en riktig analys som står att läsa vid hans gravvård i domkyrkan i Uppsala. Sören Norby hade alltså farvattnen kring Gotland i sin hand när det svenska befrielsekriget tog fart 1521. Eftersom Gustav Vasa fick hjälp av och köpte legoknektar av Lübeck så var det ett skäl för Norby och danska kronan att kapa dem; det var alltså krigshandlingar. Sören Norby uppbringade de hanseatiska skeppen, tog deras last men lät besättning och befälhavare få behålla såväl liv som skepp - Norby var inte grym. Men hansestäderna och i synnerhet Lübeck, sägs det, gav den svenske konungen ingen ro efter att han vunnit makten i Sverige: Norby måste bort från Gotland. Kristian II blev avsatt från den danska tronen 1523. Sören Norby satte sig fast på Gotland och i ett brev meddelar han Kristian att han inte vågar avlägsna sig eftersom han förväntar sig att svenskarna och lübeckarna skulle försöka inta Gotland och att gutarna återigen skulle ställa sig på svenskarnas sida. Kristian flydde från Danmark men Norby fortsatte att kapa fartyg som förut, trots att Riksrådet i Danmark brevledes bett honom att tillhandahålla rådet de förläningar han innehade, och så mycket gods drogs till Visby att staden åter började få liv och rörelse. Såväl Sverige som Danmark ville alltså ha Gotland, men Norby var trogen Kristian och alla diplomatiska försök misslyckades. Dessutom var det ett farlig företag att försöka sig på att kriga med Norby, ty förutom att han själv var väl rustad och en duglig krigsherre så kunde han på stående fot välja sida: Danmark eller Sverige. Under hösten 1523-24 rustade sig svenskarna och i ett brev av den 14 mars 1524 skriver Norby till Kristian att antingen får han lämna besked om med vilken hjälp och när han kan bistå Gotland mot svenskar och lübeckare eller så såg han sig tvungen att begära avsked. Det var nämligen lübeckarna som hade förmått Gustav Vasa att rusta mot Sören Norby och Gotland. Själv sägs han inte funnit det rådligt att trakta efter Gotland, men Herman Israel som företrädde Lübeck och vars mål var att skilja Sören Norby från Gotland lät förstå att betalningen av den skuld Gustav hade till dem skulle räntefritt uppskjutas några år, de skulle försöka få Gustav gift med den danske kung Fredriks dotter Dorotea (och med henne Gotland till brudskatt och under Sveriges krona igen) samt att de skulle stå för halva krigskostnaden. Gustav Vasa samlade 8000 man krigsfolk, lät bemanna örlogsskepp och förordnade Berndt von Mehlen till amiral och överste för folket. I Kalmar inväntades finska flottan samt skepp från Lübeck och några andra tyska skepp. På pingstafton 1524 avseglade så den samlade flottan till Gotland. I början av juni landsteg de enligt den danske prästen Strelow, verksam på Gotland under 1600-talet, på fyra ställen: Kronvalls, Västergarn, Hall och Östergarn. De intog Gotland men Norby förskansade sig bakom Visby ringmur och i slottet, som alltså belägrades. Sören Norby skriver själv i en rapport att: "Så hände äfven att till Gotland skickade bondekonungen i Sverige hela Sveriges magt, de lübske och de sjuttio hansestäderna och deras anhang till hjelp, och voro der medförde från Stockholm sex karthauer (stora kanoner) och några slangor (mindre kanoner) och mycket annat skytte, hvarmed äfven följde en hel flotta, lastad med krut, lod och proviant att därmed förse lägret och beskjuta slottet. Utsände jag då nattetid några mina örlogsskepp med mitt folk, som borttogo det förnämsta skeppet samt ett svenskt riksråd och öfverste amiral Ivar Fleming samt en av karthauerne med mycket annat skytte och deribland femtonhundra kulor till karthaur och slangor äfvensom fem skepp lastade med proviant och annat gods. När de nu andra dagen skulle föra deras skytte i land till lägret, karthauer och slangor, befanns det, att det var jag, som hade kulorna därtill." Svenskar och finnar slog sig ner i ett läger och tyskar i ett annat. Flottan inneslöt Visby från sjösidan, men dessförinnan hade Norby lagt beslag på svenskarna skytte, men det fanns uppenbarligen lite resurser kvar för flottan gick lös på såväl stad som slott. Den svenska flottan försökte skicka in några brinnande fartyg bland Norbys skepp men lyckades så illa att de endast brände upp några av sina egna, och några andra svenska skepp blev skjutna i sank från slottet för att de vid krigslisten genomförande strök för nära. Därefter berättar Norby att "då lät jag nattetid göra larm i det svenska lägret, och blef större delen av folket nedergjort, lägret uppbrändt och befälet och översten för dem tillfångatagne och med mig förde upp till slottet." Sören Norby hade alltså trots att han var våldsamt underlägsen genom list och mod dragit svenskarna rejält vid näsan. Han meddelar själv: "Lät så en tid derefter bondekonungen i Sverige, som såg att ingen ära der var att inlägga och som ej heller hade penningar eller hvad annat som kunde vara af nöden att skicka, befalla sitt folk att återkomma till Sverige...". Sören Norby måtte ha gapskrattat åt Gustav Vasa och svenskarna 1524, ty så slutade den invasionen. Emellertid hade Norby andra saker att tänka på, ty såväl danskar som svenskar ville ju ha ön och han hade i ett förtvivlat läge ställt sig under danske kung Fredriks beskydd under villkor att han skulle få hjälp mot svenskarna under invasionen samt få behålla Gotland efteråt. Hjälpen hade uteblivit och danskarna utfäste senare för att närma sig lübeckarna att Norby inte skulle få stanna kvar på ön. Han insåg alltså att han knappast skulle få sitta oantastad på Gotland sedan kung Fredrik brutit deras överenskommelse samt att ön inte hade resurser att bjuda motstånd i längden. Han hade alltså svenskar, danskar, lübeckarna och alla hansestäderna emot sig. Vad skulle han göra? Jo, hösten 1524 och följande vinter rustade han så mycket han kunde, och i mars 1525 skickade han iväg en del av hären under befäl av Otto Stigsson till Blekinge som intog Sölvitsborg och västra delen av landskapet. Själv förde han huvudhären till Skåne där bönderna kallades till vapen och reste sig för att under Norbys ledning återuppsätta Kristian II på den danska tronen. Företaget gick inget vidare, Kristinan kunde inte uppbåda hjälp åt Norby och slutligen satt han belägrad i Landskrona. Under tiden Sören Norby var belägrad belägrades Visby av lübeckarna, som också hade utrustat en flotta för att komma danskarna till hjälp mot de upproriska bönderna i Skåne. Men i stället för att hjälpa danskarna, de tog visserligen åtta av Norbys fartyg i Blekinge, styrde flottan kosan till Visby. Och så kom då den där pingstmorgonen den 13 maj 1525 då lübeckarna intog och förstörde stora delar av Visby. Något som ju måste ha varit rätt enkelt eftersom såväl Visby som slottet redan var belägrat och de största delarna av stadens försvar låg slagna i Blekinge och Skåne. /text och foto Bernt Enderborg |
|
||
130 812 031 sen 9/2-2010 | Copyright © 2024 Buffert 4, tel 0498-513 56 |