Nationalteatern, Warfsholm 9/8 2006

"Välkomna till en icke nostalgikväll med Nationalteatern" hälsade bandet den rekordpublik som infunnit sig. En annan ovanlighet var att värdinnan Marie var bortrest varför värden på Warfsholm, Göte, tackade alla som kommit och påade. Han var nervös, sa han, men det märktes inte.



Den här bilden var tänkt att illustrera två saker (en liten kille som inte intresserar sig för musiken utan kastar sten i vattnet) nämligen 1) den av mig antagna yngre generationens ointresse för musik som språkligt måste betecknas som så mycket imperfekt (nutida dåtid) det bara kan bli och 2) att Warfsholm är ett annorlunda ställe som presenterar musik där generationsgränserna har suddats bort och alla är lika välkomna.



Alla är förstås alltid välkomna till Warfsholm, om inte annat så märker man det på den sköna och trevliga stämningen, men vad gäller det där med dåtid får jag ändra mig. Min 17-åriga dotter var med och hon sa: "Dom gör låtar som man behöver höra. Öppningslåten 'Barn av vår tid' måste vara världens bästa öppningslåt".

- Va?!

"Man får liksom magkraft", sa dottern, "man får lust att rycka upp sig. Fast det är mycket skit också" (allehanda droger nämns i texterna).



Nu hann jag inte lägga ut denna artikel före lokaltidningen (GA) och därför skall jag citera skribenten därstädes. Han säger att det spelades klassiker och att låtarna "överlevt tack vare sina starka melodier och där rockmusiken nu ytterligare accenturerats medan budskapet träder i bakgrunden".

Det må vara att vår generation kanhända uppfattar det så. Men dagens ungdomar är skärpta och har långt bättre kunskaper än vad vi hade. De uppfattar knappast Nationalteaterns låtar som uppmaningar att mecka holkar, röka braja eller på något annat sätt bedöva skallen. Någon rock är det inte att tala om, fjollpop egentligen (åk på Vadstuck och jämför). Så som jag förstod min dotter på väg hem i bilen så menade hon att låtarnas huvudpersoner egentligen är losers, någon knarkromantik är det inte fråga om, och att texterna är protester mot hur samhället ser ut. Och dagens samhälle är för ungdomar rätt och slätt ett jävla skitsamhälle, där en allt fetare medelklass köper husbilar medan de själva inte har nåt jobb. Så det så.


Det är allt ett gäng sköna killar - Nationalteaterns Rockorkester - med medryckande musik och beskrivande texter. De spelar förstås Kolla kolla, Bäng bäng, full rulle, Jack the Ripper, Bara om min älskade väntar, Livet är en fest, Speedy Gonzales och mycket annat.

"Har Ni haft en rolig kväll", frågar sångaren före den första inropningen, varpå publiken svarade med ett högt och utdraget:

- Jaaaaaaaaaa!



Gitarristen fick slita. I den sista låten för kvällen, Rövarkungens ö, som Ulf Dageby hotade med vara 18 verser lång och precis likadan som det vi ditintills hade hört, illustrerade han många saker alldeles utomordentligt på gitarren.



Sammanfattande slutsatser
Inte för att jag vet vad sammanfattande slutsatser kan tänkas betyda - jag har läst det på olika ställen, kommunala papper och sånt, uppsatser från Universitet - men en helhetsbedömning av konserten kan bara bli: Jättebra! Mer sånt!

Den orimligt söta flickan på bilden ovan jobbar på Warfsholm, som alltså på detta sätt får en applåd av oss för utomordentligt bra musikval och trevliga tillställningar. Det finns förstås mat och öl och annat sånt.

Nationalteaterns Rockorkester spelade många godbitar och till min överraskning var det bra många fler ungdomar på plats än vad jag nånsin hade trott. Men också vanligt folk som Jaku, Lyttkens från Smaklösa, Hadde, Rundqvist och den där roliga fan, vad heter han nu igen, javisst ja, Evert Jansson, Sven, Carin, rödstrumpan Birgit, Ragge och många många fler alldeles vanliga människor som du och jag. Några kända socialistiska politiker såg jag inte till - dom satt väl bedövade efter Ledinkonserten hemma i husbi...

- Kanontillställning! Stående applåder!

/text och foto Bernt Enderborg