Kristi riddares gård på riddarnas ö

Du kanske tror att Visby var en stillsam handelsstad där gnidna köpmän sysslade med internationella affärer så gott det gick. Det är häftigare än så.

Adolf Schück säger på sid 188 i Boken om Gotland, Esselte, Sthlm 1945:

"Visbys första blomstringstid stod i ett intimt samband med de korståg, som efter 1100-talets slut igångsattes mot Östersjökustens hedniska folkstammar (finnar, kareler, ester, liver, letter, kurer och preussare)."

Schück ger ett bredare perspektiv på Visbys uppkomst än det vanliga, dvs handelsmän som bedrev transitohandel med Östersjöns varor, ty handeln utvecklades tillsammans med korstågen. Det var inte enbart handel som fick Visby att blomstra.

S:ta Carin

Inuti ruinen av S:t Carin - bilden ovan - på Stora Torget i Visby ligger ganska många begravda, ett par hundra rör det sig säkert om, och dessbättre finns Franciskanernas årsbok i behåll; den fördes från mitten av 1300-talet till början av 1500-talet. I begravningslistan förtecknas de som begravts i kyrkan, under gräsmattan ovan. Själva golvet behövde den danske länsinnehavaren Henrik Rosenkrantzs i början av 1500-talet, vill jag minnas, och Otto Rud, en senare länsinnehavare, lät böka runt inuti ruinen på jakt efter salpeter till krut sa arkeolog Per Widerström. Det finns emellertid kvar några gravstenar i kyrkan ehuru det är föga troligt att de ligger där de skall, och inte heller är det någon som vet hur många gravar det egentligen finns kvar.

Begravningslistan

Relief från 1100- eller 1200-talet på Grötlingbo kyrka, se också Några Arnar.

I begravningslistan i Franciskanernas årsbok finns några riddare nämnda, alltså inte Arn utan på riktigt:

Herr Wogen Askersson, riddare; Herr Hans Bospol, riddare; Herr Rembold Sanewitze, riddare; Herr Bosse van Kalande, riddare; Herr Gotskalk Krowl av korsriddarnas orden och Herr Albrekt Nothaft, riddare van Werenberg.

Det finns också en annorlunda gravnotis, nämligen: "Rudvi från Kristi riddares gård". Och genom den notisen blir det spännande på riktigt, ty Rudvi är ett gotländskt flicknamn och vi kan gott anta att Rudvi hade någon slags position på Kristi riddares gård, kanhända en husmor eller sjuksköterska, och därtill vet vi genom notisen att Kristi riddares gård faktiskt fanns.

Här kan du se vad Dick Harrisson säger om Riktiga svenska riddare - Gotland nämns förstås inte, trots att Harrisson säger att i de tidiga riddarnas utstyrsel ingick bl a en stor och tung s.k. tunnhjälm - se på bilden ovan.

Hugo Yrwing säger på sid 18 i Gotländskt Arkiv 1978 att man kan räkna med att redan Svärdsbrödraorden, Kristi riddare, hade en anläggning i Visby som stått till pilgrimers och korstågsfarares tjänst. Yrwing gör en jämförelse med förhållandena i Lübeck och säger att en sådan kan "urkundligt beläggas" i Lübeck eftersom i utdrag från den förlorade Oberstadtbuch nämns "Domus militum Christi", och så antar han att en sådan anläggning också fanns i Visby. Det är i och för sig intressanta slutsatser men dessbättre nämns alltså Kristi riddares gård i Franciskanernas Necrologium, dödsboken.

Förbud att sälja vapen

Vi har förut i förbigående nämnt att en påve försökte få gutarna att sluta sälja vapen. Mera utförligt så var det påven Gregorius IX som 16 februari 1229 skrev till biskopen i Linköping och abboten i Romakloster, som tydligen också var prost i Visby, och förbjöd gutarnas handel med vapen, hästar, skepp, livsmedel och andra varor med folken kring Finska viken (att påven också skrev till biskopen i Linköping beror på att han var gutarnas biskop emedan gutarna av praktiska skäl utsett honom, se Närmaste biskop - här är det också bra att känna till att gutarna hade ett eget avtal med påvestolen, t ex har biskopstionde aldrig någonsin betalats på Gotland).

Kristi riddare

I en fotnot till stället där Rudvi från Kristi riddare nämns i Franciskanernas årsbok sägs att dessa riddare tillhörde "Tyska orden, ursprungligen Svärdsriddarorden".

Kristi riddare, fratres militiae Christi, Svärdsriddarorden, stiftades av biskop Albert av Riga, von Buxthövden, och abbotten i cistercienserklostret Dünamünde för att ha en permanent styrka i Livland att skydda de redan omvända och hjälpa till att kristna sådana som inte alls var begivna på några frälserier; med Livland avses områden inom såväl Lettland som Estland. Missionen där hade påbörjats redan i slutet av 1100-talet och i tiderna däromkring utsågs munken Meinhard till biskop; han hade sitt säte i Yxkull, där hantverkare från Gotland byggde den första kyrkan.

Strax efter erhållen titel reste biskop Albert år 1199 till Gotland och lyckades få med sig omkring 500 män för att svärdledes påbörja kristnandet av Livland. Henrik av Lettland säger i sin livländska krönika, se Wikipedia, att under de båda första decennierna av 1200-talet begav biskop Albert sig så gott som årligen till Tyskland för att återvända med pilgrimer och korsfarare som mot avlat deltog i vansinnet. Och Yrwing säger i Gotländskt Arkiv att inslaget av riddare och adelsmän var av särskild betydelse för deras vana att handskas med tidens vapen. Det var dessa riddare, adelsmän och andra som samlades på Kristi riddares gård i Visby i avbidan på överfart till Livland.

Vi kan väl parentetiskt inskjuta att Riga förmodligen utvecklats av köpmän från Gotland och att staden vid biskop Alberts grundande 1201 åtnjöt bl a gutniskt rätt, jus gutorum, och gutniskt myntsystem och pengavärde. Inte långt från Riga finns gutniska skeppssättningar från bronsåldern, se Skeppssättningar, och gutarna hade därtill en koloni i Lettland redan på 600-talet, se Gutarnas kolonier; Yxkull (Ikðíile) ligger omkring 30 mil uppströms på floden Daugava (eller Dyna, se Utvandrarna i Gutasagan). Hur många saker som hittats i den gotländska jorden som kommer från Lettland vet jag inte, en sorts vikingatida dräktnålar nämns ofta; och jag vill minnas att man har hittat en hel dam också, en lettisk fru till någon gute. Och vidare skall vi tala om att Roma kloster under sin storhetstid bl a ägde omkring en femtedel av hela dagens Estland.

Svärdsriddarorden, som därvid kallades Livländska orden, tvingades 1237 ingå förbund med Tyska orden, som erkändes detta år, och Tyska orden övertog förmodligen Kristi riddares gård, där ovannämnda riddare begravna i S:ta Carin hade sin dagliga gärning eller måhända hemvändande dog av skador.

Kristi riddare avlade förutom de tre munklöftena, dvs blind lydnad, kyskhet och fattigdom, också ett fjärde, nämligen att kämpa mot hedningar. Påven bekräftade orden som antog tempelherrarnas regel. Riddarna hade en vit mantel med ett rött kors, och under detta kors ett rött svärd, varför de också kallades Svärdsorden eller Svärdsbrödraorden. På Wikipedia kan du se ordens vapen och sigill. Och på en gravsten i Hall kyrka, förresten, så finns ett kors som jag tidigare antagit vara ett Georgskors men det kanske är en Kristi riddare i stället.

Kristi riddares gård

All text ovan är ett försök att kort ge en bakgrund till vad Kristi riddare var för några och vad det hela handlade om. Finns det något kvar av dessa riddare, dessa korståg, dessa vanvettiga övergrepp, förutom namn? - Ja, det gör det. Helgeand.

Bilden ovan visar ruinen efter Helgeandskyrkan i Visby. I det gula huset till höger finns i dag Visby stift men på den tidiga medeltiden låg antagligen Kristi Riddares gård exakt där; senare omvandlades till hela till en stiftelse för sjukvård. Nuvarande hus började byggas 1783 och har sen dessa tjänat som "Dårhus och Curativt Sjukhus", fattigstuga, brygghus, Gotlands Militärstab huserade där ett tag och nu är kyrkan tillbaka genom Visby Stift (här kan du läsa mer om fastigheten och huset). Kvarteret där såväl ruin som Visby Stift ligger är trekantigt och har sett ut så sen medeltiden ehuru det var mer bebyggt under avsomnade århundraden.

Jag stod på Kristi riddares gård när jag tog kortet ovan.



Från äldre teckningar och litografier vet vi att kyrkoruinen en gång i världen hängde samman med företrädaren till det Gula huset ovan. Helgeandsruinen är lite annorlunda på så sätt att taket i den första våningen har en öppen ring, ungefär som på Centralen i Stockholm där man uppifrån kan kika ner på folk, och det antas att också denna övre våning stod i direkt förbindelse med anläggningen där Visby Stift i dag ligger, dvs riddarna kunde gå raka spåret från sina logement till kyrkan och kika på Gudstjänsten ovanifrån. På bilden ovan ser du in i kyrkoruinen där "ringen" omgärdas av ett staket.


Rester av de sammanbindande murarna finns kvar.

Sparbössan i Novgorod

Hugo Yrwing säger i Gotländskt Arkiv 1978 att i ett brev 1449 från Reval till Dorpat, som handlar om hyran av Gutagård (Republiken Gotlands handelsgård i Novgorod som vid tiden var uthyrd till Hansan) finns en passus om hur man skall förfara med de medel som samlades i "hilgen gestes bussze", som hängde inte bara på Gutagården utan också på den Tyska gården. Sen gammalt, säger brevskrivaren, brukade man samla gåvor och upphittade pengar till förmån för de sjuka i helgeandshospitalet på Gotland, men, såvitt går att begripa, skulle på 1400-talet pengarna fördelas med hälften var till Gotland och Dorpat.

"Om så har skett", sägs det i Yrwings översättning, "måtte väl ni veta och de som sörjt därför - har domarna på Gotland för övrigt ingenting med pengarna att göra..."

Sen "äldre tider" har alltså insamlingsbössans medel i Novgorod översänts till domarna på Gotland till förmån för helgeandsstiftelsen, och domarna på Gotland är de högsta styresmännen i Republiken Gotland, dvs domarna i Gutnaltinget. Och det väcker frågor om tillkomsten av såväl Kristi riddares gård som Helgeandskyrkan.

Yrwing säger, s 22, att: "De som lät bygga helgeandshospitalet måste nämligen ha avsett att skapa ett helgeandshus för ön i dess helhet." Förutom att Yrwing använder ordet "måste" på ett lättvindigt sätt - använd inte det ordet om du är osäker på vad det betyder - så hade Republiken Gotland ett finger med i spelet. Yrwing säger dock vidare att: "Oktagonens dubbla plan kan inte ha med gotländska intressen att göra. Därmed återstår knappast mer än en tänkbar initiativtagare till helgeandsoktogonen i Visby, nämligen Tyska orden."

Varför det inte skulle ligga i gutarnas intresse att ha dubbla plan i en sjukhuskyrka redovisar dock inte Yrwing utan han antar bara att det inte kan det; det är svårt att förstå. Och han säger också: "Tyska orden hade i och med sammanslagningen med svärdsbröderna inträtt som en ny och viktig medlem i Visbysamhället." Också det är rätt svårt att förstå ty någon fristående Visbysamhälle fanns inte då Helgeand byggdes årtiondena före 1250, utan Gutnaltinget i Republiken Gotland var det högsta politiska organet och Visby var underställt detta organ. Yrwing torde alltså mena att Tyska orden inträtt som en ny och viktig medlem på Gotland, dvs en samarbetspartner, vilket förmodligen visade sig under inbördeskriget 1288.

Man kan alltså i motsats till Yrwing, förefaller det mig, anta att Kristi riddare gård byggdes i utkanten av bebyggelsen i det dåtida Visby av Republiken Gotland för att ta hand om pilgrimer och korstågsfarare som passerade genom Visby, kanhända genom något slags samarbete med Tyska orden. Vi passar också på att påminna om Artlenburgprivilegiet 1161, där gutar och tyskar ingick evig fred.

Riddarnas ö

Förutom alla övriga epitet - Rosornas ö, Barnens ön, Sjörövarnas ö osv - som brukar tillskrivas Gotland kan man alltså gott också lägga till Riddarnas ö. Yrwing berättar att det vid olika tillfällen kunde finnas upp till ett par hundra riddare i Lübeck varför förhållandet nog var likadant i Visby. I svenska skolböcker brukar det berättas om de korståg som svenskar företog till Finland och Estland, Erik den helige, Birger Jarls osv, men det är nog bara mindre tilltag om man jämför med det som hände på Gotland. Här strömmande riddare genom staden i århundraden, vita mantlar, röda svärd, smällande fanor, och kanhända övade de sina färdigheter på fälten utanför ringmuren där också dagens riddarspel anordnas.

Men det var nog inte gutar som låg bakom dessa korstågsgalenskaper, även om det alldeles säkert också fanns gutar bland riddarna, kanske är de olika relieferna av riddare på kyrkor som t ex Vänge, Väte och Grötlingbo (bilden ovan, se Några Arnar) helt enkelt minnen från denna tid.



Också i dag är Gotland Sveriges hästtätaste län och också i dag har vi Sveriges bästa riddare och de riddarspel som uppförs på somrarna är populära.

- Givetvis får inget gotländskt barn lära sig ett enda ord om riddarna i skolan - det är alldeles för häftigt.

/text och foto Bernt Enderborg