Medeltidsdagen i Väte 2013

Hembygdsföreningen i socknen Väte hade lite otur med vädret den 7 augusti, det kom några skurar, också under professor Dick Harrisons intressanta och trevligt framförda föredrag. Han berättade många historier under en timme och gav oss ett annat perspektiv på historien än den som står i historieböckerna. Vi applåderade honom stående i Lärbro för några år sen och gör sammalunda denna gång.



Man kan i korthet säga att han på sitt livliga sätt i föredraget lyfte fram de medeltida maktkvinnornas historia, varom ofta inte står ett knäpp i historieböckerna emedan många sen Geijers dagar menar att Sveriges historia är dess kungars. Så är det inte alls, sa Harrison, och gav oss många exempel som bevisade motsatsen. Han sa också att det beror på att vi har valt bort damerna i den historia som serveras i allt från skolböckerna.

Ser du att Dick Harrison skall hålla föredrag någonstans så gå på det - man kanhända kan kalla det edutainment. Och det är ju också roligt att professorn engagerar sig i Gotland.



För övrigt fanns lite av varje. Den här killen erbjöd barn att med svärd hugga huvudet av en beskedlig drake.



Gutars bågskyttar hade flera uppvisningar, de är obehagligt pricksäkra. Man kunde själv för en liten slant få prova på.



Bulldegen, tel 0498-24 60 06, är ett företag i Väte som bakar underbart bröd, bullar och kakor. Det fanns förstås flera marknadsstånd, t ex:



Ljungen's Bigårdar som säljer en exklusiv vara, Gotländsk honung, se hemsidan http://www.ljungens.se/ - men också smaksatt honung som Ladies Choise, Gubb-honung, Lakrits-Citron och annat samt olika marmelader gjorda av t ex syren, rosblad, fläder, havtorn och annat gott. Honungen säljs på några ställen på Gotland, bl a ICA-Nära i Roma men annars får du kontakta Ljungen själv om du vill ha denna exklusiva vara från Gotlands blommande ängar och hagar.



Den tidigare riksdagsledamoten Rolf K Nilsson, killen i hatt, sålde den Gotlandsflagga han upptäckte i en bortglömd skildring av Gotland från ursprungligen en spansk franciskanermunk som levde på 1300-talet, se en bit ner på sidan om Gotlands sigill och vapen.



Här har vi Gillis Wallin från Skogs i Levide, men som tidigare varit bonde i Väte om jag förstod allting rätt, och han gjorde rep; det kanhända heter att han slog rep med jag är vet ingenting om repslagning.



Det är väldigt trevligt att gå omkring på en marknad och bara prata med folk. Gillis är en glad och nöjd man som demonstrerade maskinen hans far Sigvard Wallin har byggt och som Gillis en dag "hittade" på loftet, dammade av och satte igång med sedvanlig klurighet. Jag skall visa några bilder på reptillverkning, den lilla killen i blått hade beställt en repstump och av hans hållning att döma var det nog en storbonde.



Gillis använder sig av sisalgarn, dvs sådant man knöt ihop höbalar med när jag var liten, men han berättade att finare rep gjordes av lin och att vardagligare rep faktiskt kunde göras av brännässlor.

Det här säger jag på eget bevåg: Har du sisalgarn hemma så se till att Gillis får det för det är inte lätt att få tag i sådant i våra tider och hantverket var riktigt roligt att se.



Ett gäng trådar tvinnas först samman till fyra lite större trådar. En pappa står till höger och håller i med en liten tingest som gör att trådarna kan rotera, på mitten får barnen stå och hålla reda på trådarna så att de inte trasslar sig medan Gillis vevar.



Sen får köparen själv gå med en manick, här en liten flicka som sköter den, som på något magiskt sätt gör ett rep av de fyra trådarna.



Och sen ordnar Gillis med knivar och snören och grejer (han binder ihop ändarna) och då gäller det förstås att hålla koll så att det inte fifflas nåt.



När Gillis har knutit ihop ändarna får ungarna själva banka till på yxan så att stumparna huggs av varför man måste ha tungan rätt i mun, varför inte bakom underläppen.



Också storbonden blev nöjd och gjorde affär. Den där killen kommer att bli nåt.



De här mera lokala medeltidsdagarna är i mitt tycke bra mycket trevligare än ståhejet i Visby, som dock givet har sina värdefulla poänger. Men också ute på landet finns riddare (som är lantisar hela bunten, jag tror att ett gäng bor i grannsocknarna Mästerby och Sanda), turridning, bågskytte, hantverk och mat men man träffar också lokalt, trevligt folk, man får reda på massvis som man inte visste förut, och det är damer från hembygdsföreningen eller så som står för utskänkningen (och såna källingar, som vi säger, är alltid trevliga och faktiskt proppade av roligheter) och det brukar alltid finnas någon som visar något man inte har sett förut, som t ex de rep Gillis Wallin gjorde.



Detta skepp satt på baksidan av Tore Gannholms lammskinnsväst (fårskinn). Nu blev det inte läge att prata med honom (jag behöver tacka för den nya bok om Gotlands historia som han skrivit och som jag fick av honom) och han var nog där för Dick Harrisons föredrag, som var lysande och medryckande, men också utan en professor är det väl använd tid att gå på en lokal medeltidsdag, allra helst om man tar sig tid att prata med de människor man möter.

Lite i förbigående skulle jag ha klämt in i texten ovan att änget sägs heta Väte änge på skyltarna men du kan också säga Idrottsänget, folk på orten kommer att förstå vad du menar, eller Rannan som änget egentligen heter. En herre jag talade med om socknens namn (jag frågar alltid herrar och damer av lite ålder sånt) och han sa att en sorts vatten från hans hus rinner ut i Västergarn via Sudertingsån (på västra Gotland alltså) medan en annan sorts vatten tog vägen via Gothemsån som har sina källor i skogarna nedanför Rannan och rann sålunda ut i Gothem på östra Gotland, vatten från tomten till båda sidor av Gotland ungefärligen där ön är som bredast. Socknen Väte heter nog så för att det har varit gott om vätar i trakterna, alltså stora grunda vattensamlingar som torkar ut om somrarna.

Ett bra sätt att ta kontakt med en gute är att fråga om något som ligger nära, t ex historia för den är vi alla med rätta stolta över. Och bjuder du bara till så kommer gutarna garanterat också att bjuda till. Vi är såna.

/text och foto Bernt Enderborg