Inledning

Envar som är intresserad av svensk historia kommer att stöta på Gotland i såväl tid som otid. Och även om man som gute tycker att det är skojigt så är det en och annan som tycker att det blir för mycket. Det kan vi inte göra något åt, och det beror på att Gotland är ofantligt rikt på fornfynd.

När vi kommer så långt fram i tiden att skriftliga källor börjar dyka upp blir det nästan ännu värre. Gotland har en egen saga och den första lagboken i Sverige, nästan 100 medeltida stenkyrkor står fortfarande kvar och därtill har vi kvar en medeltida stad med hyfsat intakt ringmur och många ruiner.

Mängden litteratur om Gotland är överväldigande - det finns allt från historiska översikter från 1500-talet till avhandlingar om ämnen som inte är större än en hamburgare - och det är många som årligen blir förtrollade. Det är svårt att inte bli berörd av Gotland. Vill du inte det - åk inte hit och kika för allt i världen inte efter!

När den förste guten steg iland på Gotland vet vi inte, inte heller varifrån han kom. I skolbokshistorien så är han en skinnklädd vilde från Danmark som efter att ha promenerat in i Sverige och via Skåne småningom satte sig i en ekstock och paddlade till Gotland. Det går förstås inte att avgöra om detta är sant, allra helst som det är lika troligt att han vandrade hit från Tyskland.

Vad vi däremot vet är att på Stora Karlsö finns en av de äldsta gravanläggningarna från stenåldern i hela Sverige och att stenåldersgravarna i Västerbjärs i Gothem tillhör de rikaste i sin samtid, bl a hittades pärlor från Medelhavet. Lämningar efter stenåldersfolket räknas i ton, krukskärvor och annat sånt.

Nu börjar det hända saker på allvar. Många av de stora stenrösena och de hundratals skeppssättningarna är på Gotland från bronsåldern. Skeppssättningar från den här tiden antas vara ett gotländskt (eller gutniskt) gravskick. Och det märkliga är att sådana skeppssättningar har man funnit i Balticum från samma tid, och de antas vara gutniska. Skeppssättningar från de här tiden finns i Västervikstrakten också, förmodligen gutniska de också.

Ofta har det stått i den historiska litteraturen att Gotland har mottagit de flesta impulser av utveckling, såsom brons och järn, från det svenska fastlandet. Men så förefaller det inte alls vara längre, utan alldeles tvärtom. Det är gutarna som har förmedlat utvecklingen till fastlandet, t ex var gutarna förtrogna med järn redan under bronsålders sista period.

Skåne och Gotland är de fyndrikaste områdena i Sverige under bronsåldern.

Att man funnit de äldsta järnungarna på Gotland är förstås ett problem. Det har gjorts allehanda undersökningar av detta järn vilka påstås tala om att det kommer från Svealand, vilket i sin tur föranlett många författare att skriva om svearnas kontroll av järnhandeln och redan under Tacitus tid drömma storhetsdrömmar av mäktiga flottor. Sanningen är förstås att järnet flutit hit med inlandsisen. Gutarna kunde alltså plocka järnhaltig sten direkt på backen, och kan så än om de kikar efter på promenaderna i skog och mark.

Det är också under järnåldern, århundraden efter Kristi födelse, vi börjar ana att Gotland så att säga utgör ett eget land, dvs det fanns något slags centralstyre - det är t ex inte några envetna bönder i Kräklingbo som byggt Torsburgen själva. Vi vet också att kontakterna med kontinenten var omfattande och omkring 80% av alla romerska silverslantar upphittade i Sverige kommer från Gotland, se också den spelman som nämns på sidan om Broa gravfält. Vad gäller centralstyret spekulerar vi hej vilt på sidan om symbolerna på Vallstenastenen.

De många övergivna hus och gårdar dem vi kallar Kämpgravar, uppemot 2.000 och säkert lika många bortodlade, började anläggas århundradena före Kristus, och som kanske har med järnutvinning att göra.

Något som är ännu häftigare är det här med runor, ty världens äldsta runor är från Gotland, också världens äldsta runalfabet. Och det där sistnämnda är långt häftigare än vad folk i allmänhet tror. Det runalfabet som finns på Kylverstenen medför vad som oftast sägs vara ett tecken på högre kultur, dvs att ett folk hade ett skriftspråk, och i själva verket är det första uttrycket för hela den germanska kulturens självständighet, se Språket. Gutarna använde runor från 300-talet till 1600-talet, över 1200 år.

I svängarna runt 400-talet börjar de världsberömda gutniska bildstenarna dyka upp (de kan vara äldre). Till att börja med är det enkla djurfigurer och virvelhjul som avbildas men framåt 700-talet dyker hela berättelser upp vilket föranlett tonvis av skriverier om asatro och citerande av isländska sagor. Det känns ofta som att bildstenarna inte får sin berättigade uppmärksamhet därför att de är ett lika specifikt som magnifikt gutniskt konstuttryck utan som en sorts exempel till något som kallas fornnordisk mytologi.

På 500-talet verkar det ha hänt något på Gotland. Många av kämpgravarna överges - antas det, för särskilt många är inte undersökta - och i litteraturen förekommer allt från böldpest till invandrande goter eller invaderande svear. Det där med Svear, som t ex Steffens hävdar i Boken om Gotland, är numera avskrivet eftersom vi inte har hittat någonting som ens kan påminna om att något främmande folkslag erövrat Gotland. Däremot sägs det i Gutasagan att många bråkade med Gotland under hednisk tid, se Många försökte, men att ingen lyckades, t ex Björn från Södermanland. Här skall också nämnas att slottsprästen Petrejus på 1500-talet berättar att de goter som inte anslöt sig till den romerska armén efter att ha blivit slagna återvandrade hem, dvs till Gotland, och att bl a sockernamnet Roma kommer från dem.

Under den period som felaktigt kallas Vendeltiden hade gutarna kolonier här och var i Balticum och Polen. Ett roligt sätt att tycka läser man ofta om gravfältet i Grobin, ty där förekommer svealändska och gutniska gravfält sida vid sida. De gutniska är mycket större och innehåller familjer medan de svealändska enbart tycks innehålla män. Härav konkluderar många av obegriplig anledning att gutarna hade en koloni under svearnas beskydd. Emellertid säger man också att svearnas koloni tycks ha upphört minst 50 år före den gutniska och vidare dras det till med att i så fall var det letterna som fördrev dem. Alltså trots att gutarna har haft kontakt med folk i Balticum i närmare tusen år så lyckas storhetsvansinnet tyda det till att gutarnas koloni låg under svearnas beskydd. Och eftersom det anges i Gutasagan att det var bråk och krig mellan gutar och svear, se Beowulf också, så borde det ligga bra mycket närmare till hands att gutarna körde iväg svearna. Och svearna var inte välkomna förrän handelsavtalet upprättades; handelsavtalet (se också denna sida) nämns i Gutasagan vilket brukar kallas skyddsavtal fast det bara är storsvenska drömmerier.

Vendeltiden som har sitt namn efter de fantastiska gravarna i Vendel i Uppland uppträder i det arkeologiska materialet minst 50 år före på Gotland, dvs gutarna förmedlade Vendeltiden till vendlingarna så att säga.

Vikingatiden är järnålderns sista århundraden, sedan ta medeltiden vid.

Silverskatter

Och liksom århundraden kring Kristi födelse överträffar Gotland alla andra landskap i Sverige också under vikingatiden. Mängden upphittade silverskatter på Gotland är så stort att det är rör sig om 4/5 av allt silver i hela Norden från den här tiden. Övervikten av gotländska fynd alltifrån järnålderns början till mitten av medeltiden känns nästan overklig.

Gotland var med lätthet det rikaste landet i Norden och det var också under den perioden alla kyrkor började byggas. Men det var inte stenkyrkorna, en katedral i varje socken, utan stavkyrkor.

Medeltiden börjar när kristendomen vinner, ungefär som att den tar slut vid reformationen, dvs troslärorna förändras. Men själva tron är inte medeltidens stora förändring, civiliserade var nog folk redan, utan katolicismen kom med ett system som möjliggjorde centralstyre av större landområden. Och vad gäller Sveriges fastland så införde ju banditerna småningom centralstyre tillsammans med kyrkan. Det var däremot inte aktuellt på Gotland, som redan var politiskt enat, t ex kan nämnas att gutarna inte betalade biskopstionde. På sätt och vis sägs samma sak i Gutasagan, som meddelar att köpmännen såg kristna seder i kristna länder och därför tog med sig kristna präster hem. Det var de kristna sederna man ville åt, ingalunda någon möjlighet att ena landet under kyrkans organisation, se mer Marias altare, Islands kristnande.

Förmodligen hade det alltingsbesluts som återfinns i Gutalagens 1:a paragraf och som innebär att hela Gotland var ett kristet land redan tagits före år 1100, ty det är föga antagligt att hertig Lothar hade ingått ett fred- och handelsavtal med gutarna om de inte varit kristna, se Artlenburgprivilegiet 1161 (fast det är ju inget man kan veta säkert. Det kan ju faktiskt också vara så att Lothar är anledningen till beslutet). Men det finns ingen som säkert kan säga när beslutet togs att kristendomen skulle vara statsreligion på Gotland. Gutasagan säger att kristendomen först infördes på Gotland och när man vant sig vid denna, tog man kontakt med närmaste biskop, som råkade vara den i Linköping. Någon biskop i Linköping fanns inte förrän på 1100-talet, men det innebär förstås inte att beslutet om statsreligion kan vara långt äldre. I förbigående kan vi säga att gutarna hade ett eget avtal med Påven i Rom om hur tiondet skulle regleras, och framförallt fördelas, och anledningen till att man ställde sig under en biskops överhöghet är inte lätt att fundera ut, men att biskopens rättigheter begränsades ordentligt framgår utan vidare av Gutasagan.

Det ovannämnda Artlenburgprivilegiet förefaller vara grunden till vad som i dag kallas Hansan, se Lichnat ei Stainkörke och Riddaren i Stenkyrka.

Visby växte ju betydligt under det sena 1100-talet och 1200-talet. Artlenburgprivilegiet hade nog med detta att skaffa, även om det fanns en handelsplats i Visby långt före medeltiden. Det finns dock absurt många slutsatser och påståenden om Visby, t ex att det var en tysk stad, att det var en mäktig stad i krigisk betydelse och att den styrdes av tyskar - alla svenska städer styrdes precis som Visby med tillhjälp av tyskar, se Magnus Eriksson stadslag. Det finns folk som hävdar att i stort sett allt av intresse på Gotland har med Visby att göra eller åtminstone emanerar från Visby, men det är inte sant.

Att borgarna och landsgutarna inte alltid kom överens står klart för eftervärlden. Och helt klart är det också att Visby under hela sin storhetstid var beroende av privilegier som landsgutarna förhandlat sig till med andra länder, och vidare framgår det att borgarna aldrig någonsin förutom korta perioder lyckats förhindra landsgutarna att kontrollera sin älskade ö - i slutet av 1600-talet tog svenskarna över varför det blev annat ljud i skällan på riktigt.

Och sen den dagen har Gotland försökt bli en jämställd del av Sverige, något som inte lyckats, se några artiklar om vägpriset.