Visby kyrkoruiner

För många har Visby blivit ruinernas stad. Det medeltida Visby hade fler kyrkor än någon annan stad i Sverige. Kyrkorna byggdes under 1100- och 1200-talet under den mest blomstrande tiden, här finns en karta.


Översta bilden visar S:ta Carin och denna bild visar västgaveln på S:t Nicolai.


< - ruinen efter S:t Olof.

Bara ett fåtal var riktiga församlingskyrkor. De flesta hade andra funktioner, S:ta Carin, S:t Nicolai och Solberga var klosterkyrkor, S:t Göran och Helgeandskyrkan var sjukhuskyrkor och några var faktorikyrkor, t ex Ryska kyrkan och S:ta Maria, som hörde till främmande köpmansförbund och var både sakral mötesplats och varulager.


<- ruinen efter Drotten.

Kyrkorna har byggts om och till under olika perioder. Den största aktiviteten tycks ha varit under 1200-talets första hälft och kring 1300-talets mitt.

När Valdemar Atterdag var här 1361 och intog Gotland var det början till slutet för Visbys storhetstid, som under hela sin medeltida existens kan sägas ha varit en gökunge under vingarna på republiken Gotland. Byggandet avstannade.

1525 kom den slutgiltiga katastrofen när lübeckarna tillsammans med gutarna, se Vad hände egentligen, stormade, intog och ödelade stora delar av Visby (se förresten vad som hände 1362 också, ett år efter att borgarna hade stått på ringmuren och glott när republiken Gotlands armé nedgjordes).

Alla kyrkorna utom S:t Maria övergavs och förföll. Stenen togs till nybyggen eller brändes till kalk, något som har medfört att spåren efter t ex S:t Mikael och S:t Hans (det är S:t Per på bilderna) nästan helt utplånades; S:t Hans var förmodligen den av Visbys kyrkoruiner som användes längst och man tror att den var den första reformatoriska kyrkan på ön eftersom biskop Brask i början av 1500-talet i egen hög person jagade lutheranerna ut ur just denna kyrka.

Några kyrkoruiner till som fortfarande kan ses är: S:t Clemens, S:ta Gertrud och S:t Lars. Du hittar alla ruiner och mer därtill på denna karta. Och är du intresserad av historia så kika på vår Årtalshistoria.

/text och foto Bernt Enderborg