Själavägningen i Mästerby

På Gotland finns, som jag har berättat tidigare, några av världens äldsta framställningar av kejsar Henriks själavägning - historien finns här om Henrik och Nordens största enskilda bildframställning från medeltiden.

Men i Mästerby har det hänt något. Nu är det inte längre kejsar Henrik som sitter i vågskålen utan det ser ut som ett litet barn. Det barnet är förstås ingen människa som någonsin levat utan det är så konstnären tänker sig att själen vägs för alla och envar.

Jag vill minnas att någon konsthistoriker skrev att kvaliteten på framställningen hade försämrats jämfört med målningen i Vamlingbo, dvs den i Vamlingbo är bättre utförd, och det kan man väl tycka, men riktigt vad det har för betydelse vet jag inte. En enastående förolämpning av konstnären är det i alla fall.

Givetvis är det tänkt att kejsar Henriks själavägning gäller alla människor. När vi tittar på kejsarens bild så är det tänkt att också vi råkar ut för detta samt att våra goda gärningar, t ex att skänka guldkalkar till kloster, läggs i en skål och motsatsen i den andra. Och sen vägs man.

Var ligger himmelriket
Nuförtin tycker väl de flesta att sånt där är rent trams, åtminstone verkar Helvetet vara utrensat och ersatt med evig glömska eller nåt åt det hållet, jag vet inte riktigt. Men så kan man ju bara tänka om Himmelriket är något man kommer till när man har dött, ett ställe, dvs någon slags evig vistelse i ett himmelskt paradis eller så.

Men jag vill minnas att Jesus själv nog sa att himmelriket finns inom oss. Det är ingen plats utan snarare ett själstillstånd, ett slags hjärtats renhet, inga själsliga kval eller en god kudde om du vill. Och kanske är det så att såväl änglar som djävlar finns inom dig, och i så fall är själavägningen inte en händelse som inträffar vid ett tillfälle, precis när du har dött och din evige vistelseort skall bestämmas, utan en pågående verksamhet varje stund av ditt liv.

Det där begrep folk under medeltiden i Mästerby. Har du gjort det?

- Döm inte, så skall du inte dömas.

/text och foto Bernt Enderborg