Röde orm från Tofta

Vid norra innerväggen i Tofta kyrka på en gravhäll av kalksten står sen slutet av 1100-talet att läsa för den som är kunnig i runor:

"friþgaiR * ok * alualdR * ok * ro[þai]þR * litu * gieRa * stain*hualf * þis[- eftiR roþurm * faþ... sin (b)-þ-...]- * sia[l] * hans * saktus * barþolimeus * irni * miskunaR * sialu roþ--ms * a-e- ------... saksi -iek runaR"

Ungefär: Fridgair och Alvaldar och Rodaidar lät göra detta stenvalv efter Röde Orm, fader sin /.../ själ hans. Sankt Bartolomeus /.../ misskund för Röde Orms själ. Amen. Saksi högg runorna.

Varför de som lät resa stenen bad S:t Bartolomeus, en av Jesu lärjungar, visa Röde orms själ förtjänt förbarmande får eftervärlden nog aldrig reda på. Helgonet sägs vara skyddspatron för bokbindare, garvare, handskmakare, läderarbetare, skomakare och herdar varför måhända Röde Orm hade något av dessa yrken. S:t Bartolomeus led förresten martyrdöden genom att bli flådd med kniv, och han framställs ibland så i kyrkokonsten: med kniv och sitt eget skinn i handen, se Rone.

Vid pass 1170-90 då gravhällen förfärdigades är vi nog inte längre i vikingatiden, även om Gotlands vikingatid av obekant anledning tycks ha förlängts till 1100-talet av dagens forskare (på den officiella=skattefinansierade vikingasidan står att läsa att gutarna var väldigt sent kristna. Kanske är det just det som är anledningen, men hur de vet när gutarna kristnades och vad det har med saken att skaffa vet jag inte i skrivande stund).

Det skulle vara bra roligt att få veta vilket stenvalv det var som sönerna byggde för att hugfästa Röde Orms minne. Det är nämligen så att det ännu finns rester kvar från 1100-talet i den kyrka som idag står i Tofta. Kanske sönerna slog ett valv på kyrkan till faderns minne, eller så avser ordet valv en gravvård av något slag.

/text och foto Bernt Enderborg