1361 - massgravar på Solens berg

I dagens krigsgalna värld får vi ständigt rapporter om nyfunna massgravar. Det tycks mig som att urskillningslöst mördande är en sorts normalitet. Att detta aldrig någonsin har förbättrat någonting överhuvudtaget verkar vara en kunskap som inte går att få in i skallen på alla samtidigt.

En av historiens mer kända massgravar är den som återfinns på kyrkogården till Solberga kloster. På bilden ovan syns lämningarna av köksdelen och nunnornas matsal, refektorium, av något som rimligen är en av Sveriges största sevärdheter. Kanske är det inte den ödesdigra platsen, förresten, som är det sevärda, utan de fynd som gjorts. Men över platsen vilar något outsägligt - mässande i århundraden och skönsång till ingen som helst nytta. Det är de bäst bevarade lämningarna efter en krigsskådeplats på 1300-talet, en kyrkogård där omkring 1.800 människor fick sin sista viloplats huller om sladder, jordade i all hast för stankens skull. Liken lades i lager och täcktes med kalk då de vräktes ner.

Ruinerna på bilden visar en del av Cisterciensernas Mons Solis, Solberga nunnekloster, som grundlades någon gång på 1200-talet och alltså låg på det som i dag kallas Korsbetningen, fordom Solberget. Nunnorna flyttade någon gång under senare delen av 1300-talet in innanför Visby ringmurar, där ju folk i dag strosar och låter sig hänföras av romantiska kyrkoruiner ungefär en kilometer från massgravarna. Det finns fortfarande massgravar kvar som inte har undersökts.

Medeltidsveckan

Det är dessa våldsamma händelser 1361, Valdemar Atterdags krigståg, som av någon anledning årligen högtidlighålls av den vittberömda Medeltidsveckan, bl a för att gutarna skall vara "stolta över sin historia".

Visby är trots detta den bästa staden i världen att fira en Medeltidsvecka, ty här står fortfarande medeltidshusen kvar i det någorlunda intakta medeltida gatunätet och staden är omgiven av sagornas ringmur. Visby är Nordens vackraste stad.

Medeltidsveckan är alltså ett alldeles utomordentligt påhitt ehuru den historiska inramningen som kommer från en romantisk tavla kopierad på allting från kaffebrickor till bildörrar är magstark. Något mer makabert än att högtidlighålla detta satans år kan man blott svårligen tänka sig. Men det är alltså egentligen inte det riktiga Valdemarståget som avfiras festligt utan snarare den romantiska bilden, sagorna, kring det hela. Att på riktigt fira att Gotland för första gången blev ställd under en kungamakt varför den ekonomiska nedgången började på allvar skulle vara mer än lovligt enfaldigt.

Tar du en promenad från Söderport i Visby ringmur och följer cykelstigen österut några hundra meter så står du snart alldeles bredvid dörren till Gotlands tingsrätt. Då har du promenerat över slagfältet från 1361. Korsbetningen ligger på kullarna till vänster om tingsrätten, ovanför parkeringen.



Ovanstående foto visar det ringkors som restes på plats kort efter slaget 1361. Inskriften lyder:

"ANNO D(OMI)NI M CCC LXI F(E)RIA IIIA POST JACOBI ANTE PORTAS WISBY I(N) MA(N)IB(US) DANOR(UM) CECIDERU(N)T GUTENSES H(IC) SEP(UL)TI OR(ATE) P(RO) EIS".

I skolboken sägs det betyda: "I Herrens år 1361 den 27 juli föllo framför Visby portar i danskarnas händer de här begravda gutarna: bed gör dem."

I skolboken översätts "ANTE" i inskriptionen med "framför", dvs att gutarna stupade framför de liksom ouppnåeliga portarna. Men "ante" betyder "utanför", som påpekats av olika författare, t ex Yrwing, dvs gutarna föll utanför portarna till Visby, vilket berodde på att Visby hade stängt sina portar, deltog inte i slaget och satt innanför sina murar och avvaktade. Det är samtliga historiska källor överens om (se också målningen i Bunge).

Den svenske kungen Magnus Eriksson visste att Valdemar Atterdag tänkte anfalla. I en skrivelse den 31 maj 1361 varnar han borgerskapet i Visby: de borde såväl natt som dag ha ringmur och hamn bevakade. Republiken Gotland (gutarna, som kallas bönder i svensk historieskrivning) kan emellertid inte ha fått del av dessa svenska varningar, ty de olika landsdelarnas (sättingarnas) arméer krossades en efter en. Det var bara sättingarna i norr som återstod och offrade livet i frihetskampen utanför Visbys portar, fem dagar efter landstigningen några mil söder om Visby.

Gutarna hade sen århundraden tillbaka frivilligt gått under Svea konung och till den ändan träffat ett bilateralt handelsavtal. I Sverige kallas detta avtal av någon anledning för "skyddsavtal". För de som hävdar skyddsteorin så kan vi försiktigtvis påpeka att svearnas skydd ännu 1361 inte var värt nånting, totalt värdelöst. Kanske var den svenske kungen hämndlysten för att nordergutarna 1313 slagit den svenska armén under Birger Magnusson sönder och samman på Röcklinge backe, något som inte står att läsa i skolans historieböcker.



På kortet ovan syns Lilla Karlsö - man ser också Västergarns Utholme och Stora Karlsö - från stranden vid Tofta där tusentals människor under sommaren badar.

Exakt var Atterdags flotta landsteg är emellertid oklart, alla tillgängliga uppgifter pekar ut den västra kusten, sydligast Kronvalls fiskeläge i Eksta, strax söder om Djupvik, och nordligast vid Västergarn. Vi vet att han kom direkt från Öland. Landsteg han vid Kronvalls så gick han söder om Lilla Karlsö, landsteg han i Västergarn - det nordligast föreslagna stället - så hade man kunnat se det från Toftastranden ty i så fall hade danskarna ankrat vid Västergarns Utholme. Så som händelserna utvecklade sig är undertecknad övertygad om att Atterdag landsteg i Västergarn, se slagfältsarkeologi om Mästerby.

Det smartaste Valdemar Atterdag kunde göra var att se till att hela den republikanska armén inte samlades, dvs söka strid med olika fraktioner (sättingar) i stället för att våga ett slag mot Gotlands samlade armé. Och det var precis vad han gjorde. Danskarna marscherade nämligen raka spåret till de södra landsdelarnas samlingplats Ajmunds bro i Mästerby, se också Trollkärringens tillhåll, och vann seger; tidigare hade den fraktion som mötte upp vid landstigningen slagits ihjäl. Det var alltså tre slag som stod: ett vid landstigningen, ett vid Ajmunds bro och det tredje utanför ringmuren.

Hur danskarna kunde känna till samlingsplatsen vid Ajmunds bro är det numera ingen som vet. Men det finns sägner som säger att han personligen var på Gotland året innan och rekognoserade. Bengt Thordeman säger i en liten skrift vid namn Korsbetningen att det mesta i dessa sagor är rena påhitt men också att "Först och främst är det väl möjligt att kung Valdemar hade skickat kunskapare, som i förväg skulle orientera sig och eventuellt knyta lämpliga förbindelser. Det är mycket tänkbart att det är episoder från deras förberedande verksamhet på Gotland som kan ligga bakom en del av dessa sägner. Naturligtvis har de i första hand arbetat i Visby, och det är också rimligt att de särskilt har uppehållit sig på södra Gotland, som torde ha varit landets rikaste bygd." (se dock Visby hyllar Olof Håkansson och förlåter medhjälparna).

År 1779 besökte antikvitetsforskaren Hilfeling Gotland. Från Mästerby kyrkogård visade man upp en pansarskjorta, som kan tänkas tillhöra en krigare som var med i slaget 1361 vid Ajmunds bro några kilometer söder om kyrkan.



Bilden ovan visar slagfältet 1361 utanför muren. Till höger en idrottsarena med det makabra namnet Gutavallen. Tinnarna på ringmuren brukar sägas utvisa den plats Atterdag red in i Visby, se Valdemarsmuren.

Den 27 juli 1361 var varenda port, varenda dörr stängd i ringmuren, allt var låst. Murarna måste ha patrullerats för att landets gutar inte skulle kunna ta sig in och sätta sig i skydd. Borgarna i Visby som visste att anfallet skulle ske satt tryggt innanför sin mur och avvaktade slakten, se Thebanska legionen eller 1361.

Det är intressant att fundera över vem som kom till slagfältet först: danskar eller gutar. Visste gutarna att staden inte skulle delta i försvaret eller att de inte skulle släppas in? Visste de att de var bedragna av kräken i Östersjöns största stad? Om danskarna kom först, varför barrikaderade de sig inte innanför murarna och skötte kriget i lugn och ro? Vågade de inte låta gutarna hämta andan och samla trupperna?

På ringkorset vid korsbetningen står som ovan nämnts att gutarna föll den 27 juli 1361 "utanför portarna". Ringkorset är uppställt ganska kort tid efter slaget. Vem satte upp det?

I massgravarna ligger soldaterna nedkastade hur som helst, såväl danskar som gutar. Alla har vräkts ner i gravarna mitt i högsommaren. Man har funnit en läderpung som bl a innehöll 126 danska borgarkrigsmynt som har tillhört en dansk, ty mynten är av så dålig halt att de inte var gångbara på Gotland.

Det står ingenting på ringkorset om att det vilar danskar i massgravarna, ingenting om att man skall be för dem. Detsamma gäller för borgare i Visby. Den 29 juli undertecknade Valdemar Atterdag ett avtal med borgarna som gjorde det möjligt för Visby att fortsätta handeln precis som förut och att de behöll sina privilegier. Att segern skulle ha varit så fullständig som ofta sägs kan gott ifrågasättas. Hade en dansk konung gått med på att det endast var gutar som det skulle nämnas på ringkorset för, inte hans landsmän? Eller skulle kanske Atterdag med nytillägget i sin titel - "de gothers konge" - glömt sina soldater? Eller skulle möjligen de rakryggade borgarna blott några hundra meter från sin fantastiska mur glömt sina egna? Skulle de ha låtit de hedrande orden om ante portas stå kvar? Strelow säger på 1600-talet i sin historiebok att danskarna lämnade kvar ett par fogdar när de gav sig av från Gotland men att de strax blev ihjälslagna, det är nog inte sant.



En del av Solbergaklostrets murar ovan jord. Området är inte undersökt i sin helhet. Det finns fortfarande kvar massgravar som innehåller många stupade. Det är en helig plats.

Bengt Thordeman skriver i sitt ovannämnda häfte att "Det ödesdigra ögonblick, vars minne förtätas omkring det enkla monumentet vid korsbetningen, är tillräckligt för att inskriva denna plats bland våra historiska vallfartsorter. Med det är dock först de i sitt slag enastående fynden ur krigargravarna som har kommit platsens namn att bli ryktbart."

Det mest värdefulla som hittats är alla de rustningar som vräkts ner tillsammans med de döda, ty för övrigt så finns det nästan endast avbildningar på gravstenar och dylikt från 1300-talet. Rustningarna har givit en "helt ny bild av medeltidsutrustningens utveckling", säger Thordeman, "och detta gäller inte endast Sverige eller Norden utan hela Europa".

Man har funnit ringbrynjor, huvor (se Tofta kyrka) och handskar av ringpansar, skyddsplåtar fastsydda på insidan av stora tröjor - bröstharnesk, järnskenor, men också andra saker som mynt, nycklar, knivar och sånt. Vad gäller knivarna så har de förmodligen suttit instuckna i människor när de begravdes, detsamma gäller alla pilspetsar, men för övrigt har man inte funnit så många brukbara vapen.

Rustningarna uppvisar internationella och vid denna tid mer eller mindre moderna former, säger Thordeman, såvitt man kan döma av tillgängligt jämförelsematerial, dvs främst avbildningar på gravstenar, se t ex Soldaterna i Källunge. Thordeman nämner särskilt en rock där lameller, plåtstycken, snörts samman i ett sinnrikt system och att denna konstruktionstyp hör hemma i Centralasien och har kommit till Europa under förhistorisk tid. En av de få funna motsvarigheterna till denna harnesk härstammar från Birka. Thordeman får av denna anledning möjlighet säga att Gotlandsböndernas rustningar var föråldrade och något de rafsat samman för att nödtorftigt beväpna alla som kunde delta i försvaret. Gutarnas armé bestod enligt Thordeman av bönder med föråldrad utrustning.



Bilden ovan är en detalj av den för Norden unika samlingen av medeltida glasmålningar i Lye kyrka och visar hur lamellrock kan ha sett ut. Johnny Roosval säger i boken Gotländsk Vitriarius, Esselte, Sthlm 1950, sid 46 ff, att målningarna i Lye hör hemma i Höggotiken, från 1300 e.Kr - till fram emot mitten av århundrandet, och Roosval säger, aa sid 49 att: "I varje fall kan Lyemästaren på Gotland icke tänkas senare än omkring 1325-55." Roosval säger vidare att formen på dessa målningar är inspirerade av England: "Lyemästaren är rent engelsk." och att: "Motsvarigheter i form finner man i det så sparsamt bevarade engelska tidiga 1300-talsmåleriet: i Croughton, Northamponshire". Det tycks alltså som också engelsmännen var lika efterblivna i krigisk mundering som gutarna.

Som en motvikt till Thordemans påstående skall vi citera Ingvar Anderssons bok Sveriges historia, Natur och Kultur, Sthlm 1960, s 126, där han talar om Svante Stures främsta medhjälpare, åren kring 1500, Hemming Gadh, som ledde belägringen av Kalmar slott. Andersson säger om Gadh att hans dagliga jargong rörde sig med: "krut, byssor, dalapil, handsten, skeppglavan, rotaklubba, slagsvärd, pålyxor..." - skeppsglavan är en sort spjut och handsten är kaststen. Kanoner kom till Europa på 1300-talet. I förbigående skall vi också säga att Hemming Gadh var samtida med de två biskopar som avrättades i Stockholms blodbad; det är nog inte säkert att alla biskopar på den tiden var lika fromma som dagens dito.

En annan liknande "svensk slutsats" är den om stridsvana danskar och unga, lytta eller gamla gutniska bönder. Utifrån de framgrävda skeletten har en åldersstatistik genomförts som visar soldaterna uppdelade efter ålder:

* 22% var yngre än 20 år
* 64% var mellan 20 och 55 år
* 14% omkring 55 och äldre

Utifrån det som översiktligt nämnts ovan konkluderar Thordeman om gutarna: "Det är en här som vid sidan av de vapenföra och välutrustade till icke ringa utsträckning består av pojkar och gubbar, av krymplingar och invalider, och som delvis är utrustade med harnesk av föråldrade typer."

Denna slutsats har upprepats så många gånger att den väl numera är sann. Och att alldeles detsamma i så fall måste gälla danskarna glöms påpassligt också bort. Thordeman säger att den gutniska armén till 36% eller över en tredjedel var sammansatt av ungdomar och äldre män på 55 år och därutöver. Och så blir ju svaret om man adderar 22 med 14. Men om jag minns rätt så är våra dagars soldater mellan 18 och 20 år, därtill känner jag många över 55 år som skulle vara fullgoda slagskämpar. Därför hävdar undertecknad utan vidare att den påstådda gutniska härens sammansättning och duglighet är en skrivbordskonstruktion.

Och att man i gutarnas stad i svearnas land (Birka), som Adam av Bremen säger, har funnit ett harnesk som i stort sett är likadant som ett av de funna vid Korsbetningen berättigar inte till någon slutsats överhuvudtaget om föråldrad utrustning. Kom ihåg att gutarna var det rikaste folket i hela Norden vid denna tid. Det var ingen leksaksarmé som bjöd danskarna motstånd utanför Visbys stängda portar, även om den bara bestod av gutar från norra Gotland. Valdemar Atterdag var personligen på Gotland för att leda kriget. Det var inget leksakskrig, men det är utan vidare klart att en armé bestående av oövade företagare och handelsmän (bönderna) inte har en chans mot bepansrade yrkesmilitärer; se om Valdemar Atterdag. Varför Thordeman fann det nödvändigt att förändra en frihetskamp till en fråga om dåligt utrustade ungar och gubbar vet jag inte, se t ex vad Nils Ferlin säger på sidan om Brandskattningen av Visby.



Här rider Valdemar Atterdag in i staden vid de årligt återkommande skådespelen under Medeltidsveckan, som alltid infaller vecka 32. Visby hade som bekant två borgmästare på 1300-talet, en tysk och en svensk. Ett år utnämndes Allan Nilsson, pappa till två av damerna i Ainbusk Singers och därtill Gotlands bäste skald, till en av borgmästarna. Han är emellertid bonde och överraskade många genom en högtidlig kransnedläggning vid Korsbetningen för att hedra de dödas kamp som kostade tusentals gutars blod i stället för att enbart delta i det kommersiella jippot där bönder förväntas fira Gotlands undergång som självständig nation. Allan finns på bild på sidan om Ormkvinnans barn.

Skriftliga vittnesbörd om 1361

Vid S:ta Catharina kloster i Lübuck skrev lektorn Dettmar vid pass 1385 på plattyska följande berättelse (1800-talsöversättning av Snöbohm i boken Gotlands land och folk):

"I Kristi år 1361 då samlade K. Valdemar af Danemark en stor här och sade att han ville föra den dit der silfver och guld funnes tillräckligt, der svinen äta ur silfvertråg, och förde dem till Gotland och slog der många riddare på landet och dödade alltför mycket folk, emedan bönderna voro obeväpnade och ovana med strid. Han tågade för staden Visby; de tågade honom till mötes ut ur staden och gåfvo sig i konungens nåd, emedan de sågo väl, att der icke var något motstånd. Sålunda fick han det landet och tog af borgarena stora gärder i guld och silfver och drog sin färde."

Det där om att svinen äter ur silvertråg och att det finns guld och silver tillräckligt har ju tagits omhand av sägnerna som låter det gälla endast Visby, ty enligt dessa så är det en guldsmed i Visby som blir förnärmad på sin högfärdiga dotters vägnar som far till Danmark och ger Valdemar sådana upplysningar. Men Dettmar säger att Valdemar förde hären till Gotland, inte Visby, även om det sista slaget stod utanför Visby. Vidare säger Dettmar att Valdemar slog många riddare på landet. Snöbohm skriver inom parentes att det där med "slog många riddare" innebär att Valdemar dubbade många av sina egna till riddare. Man kan dock gott ifrågasätta om Dettmar verkligen har uttryckt sig så klumpigt i en och samma mening.

Det Valdemar vann enligt Dettmar var att han "fick detta landet" samt "tog av borgarna stora gärder i guld och silfver", dvs han kunde skriva sig "de gothers konge", vilket han också gjorde efter slaget, samt hade täckt sina kostnader för detta i Visby.

Också franciskanerna på klostret i Visby har med Valdemarståget i sina anteckningar. I delar av den utförligaste sägs (från Snöbohm):

"År 1361 kom Valdemar med en stor krigshär och många tyska furstar till Gotland vid Sanctæ Mariæ Magdalenas fest och dagen efter S:t Jakobs dag stridde han med bönderna utanför stadens södra port och dödade 1800 af dem och omedelbart derefter erhöll han Visby stad genom dagtingan. Först på S:t Augustini dag återvände han, medförande den största skatt af guld och silfver, tagen från staden och landet."

Franciskanerna skriver i samma anteckning också att:

"Märk att år 1360 hade kung Magnus Smek öfverlämnat hela Skåne med dess fästningar åt kung Valdemar för intet. Dessutom tillstadde han denne att äfven erhålla Gotland, om han kunde taga det."

Genom dessa anteckningar från klostren får man en annan bild än vad som serveras i marknadsföring och officiell historieskrivning. Visst kan man väl säga att Atterdag brandskattade Visby, men då måste man vara medveten om att borgarna hade blivit varnade av den svenska kungen och visste att Valdemar var i antågande. Munkarna skriver till och med att Svearikets kung hade uppmanat Valdemar att ta Gotland, om han kunde det - svenskarna hade ju försökt 1313 men blivit slagna.

Munkarna säger också att Valdemar hade med sig många tyska furstar, förmodligen samma sorts armé som lübeckarna 1340 hade utrustat honom med för att vinna kungamakten i Danmark. Var det sådana som han dubbade för att de kunde mörda obeväpnat folk på landsbygden? Eller betyder det där om att han "slog många riddare på landet", som Dettmar skriver, att det fanns riddare på Gotland?

Valdemar Atterdag kom till Gotland den 25 juli och åkte därifrån den 28 augusti, säger munkarna i Visby på tidens sätt. Redan den 27 juli står slaget utanför Söderport, en hel månad satt alltså Valdemar på Gotland. Och gjorde vad? Visby hade ju kastat sig på knä efter att ha bevittnat slakten av människor från gutarnas armé. Vad gjorde Valdemar i en hel månad?

Det är många som påstår att Atterdag härjade och rövade på landsbygden. Men de konkreta bevisen för detta är ytterst få. Det enda som brukar anföras är att det i Fide kyrka finns en målning på vars text bokstavsnumerologiska mystifaxer har framtolkat årtalet 1361.

Man kan åtminstone fråga sig om det var mödan värt att rida runt på Gotland och utsätta sig för gerillakrigföring och råna enskilda bönder, som rimligtvis hade gömt sina värdesaker. Medeltiden största skatt från tiden har hittats i Dalhem ungefär mitt på Gotland - den kan du se på Historiska Museet i Stockholm eftersom nutida kulturbarbarer har burit iväg den från Gotland och placerat den där i enlighet med något som kallas fyndfördelning. Det som Atterdag inte fick med sig...

/text och foto Bernt Enderborg