Vadstuck 2005 - ända ut i tårna

Kvällen den 30 juli inleddes försiktigt. Banden var lugna, Mac Mahima släppte inte lös Nirvana det första de gjorde och över alltsammans svävade prognoser om regn i syndaflodsklass - men inte fan kom det nåt regn, bara en oförargligt skvätt som inte ens kan ha glatt den torraste backe på hela Gotland.

Kanske skall man kalla den 30 juli 2005 en kärlekskväll förresten, jag vet inte. Åsberg (gitarristen i Mimikry) hade förlovat sig ute på Närkholm, ett brudpar blev ditsläpade, Jan-Ola promenerade med en söt och vacker jänta, den forne basisten i Rockfrasses drängar resonerade överraskande om livsval och sommarens Elin vankade långt från alla högtalare med en liten ny en i ett knyte på magen.

Hundratals tonåringar fastnade i varandras armar, Jako fick äntligen vara kvar, dvs han kördes inte bort av sina tonårsbarn utan satt lugnt i en sån där knivstol och njöt, jag såg att Hadde inte kunde stå still, järngänget järnade förstås, roliga hattar, kläder, smink, döskallar på jackorna.

Trots att det är blues, punk, rock, rockabilly, ett och annat kanske man skall kalla soul, så är det mycket att ta till sig. Vadstuck är ett sånt ställe - ett jävla drag smockfullt av olikheter och allt som behövs.



Mac Mahima band
Här har vi gitarristen. Visst ser han ut som en fredlig man. Men nog undrar man... Nirvana va? Mac Mahima spelade på egen scen medan de andra banden riggade om på en annan.

Coverband spelar förmodligen sånt som folk förväntar sig, anpassat, men Mac Mahima band är energiska. Sångaren järnar runt med en sån där mick utan sladd och får folk att sjunga med i populära låtar, hårdrocksallsång liksom. Ilmar från Buttle fick sjunga med en stund.

Vi hör Rickfors, Ledin, Uggla, men också Dylan, Nirvana och Ebba Grön. Det jojkades fram en skål och till min fullständiga överraskning och tillfredsställelse spelade de också världens gladaste låt - Ingela av Broberg.



Björn Persson blusband lirade stilenligt mycket Hendrix- det är ju Vadstuck. Little wing, Hey Joe, Purple haze och sånt, men också egen och andras blues; en låt tillägnades nyligen bortgångne Totta Näslund.

Jag fångade basisten Örjan då han och Björn tog en burgare efter spelning.

Björn Persson blusband är skickliga! Alltid bra!




Halleys Palace
Halleys Palace var kvällens snyggaste band. Nu bytte gitarrist och basist plats så gott som varannan låt, men Gustav Johansson i blå svid med blå gitarr var läckert.

Som tidigare sagts så inleddes Vadstuck 2005 lite lugnare än vanligt. Halleys Palace spelade lugnare, slowrock kanske, ett och annat åt rockabillyhållet.

Jag tyckte att de verkade lite nervösa till att börja med. Men snart var de på plats. Och även om det ryktas om att Gustav ibland inte vet var pucken är då han spelar hockey så gjorde han snabbt ett antal snygga mål.

På foto till vänster ser vi nytillskottet i bandet, Rick Ingelse, som har konstnärligt blod ända upp i frillan.



Antennas
Också Antennas spelade lugnt och skönt med sitt eget sound.

Sångaren är utomordentligt bra, gitarristen utmärkt, men i mina anteckningar står "otydlig musik". Riktigt varför vet jag inte, kanske är det mina egna förväntningar som spelade mig ett spratt. Men det står också "skön sång, lugn musik, bra!"



Mimikry
Så kom då bandet jag var mest nyfiken på - Mimikry. Alldeles som skattmasen så är de från Dalarna och spelar punk och rock på en och samma gång. Ett outsägligt härligt drag. Energi! Kick! På något sätt kändes det som om festivalen satte fart, högre tempo, klösigare gitarr och bas, krigstrummor. Sånt här gillar jag!



En rolig grej, som du också kan se på deras hemsida mimikry.nu, är att de plåtar publiken. Så alldeles oavsett att Heavy strippade sig topless, gillar Gotlandssnus med lakritssmak, så är det ett trevligt och skärpt gäng.



Mia Gustavsson på bas!



Johan Åsberg öste på ordentligt, kanske för att fira att han tidigare hade förlovat sig ute på Närkholm.



Jag tog några bilder utanför spelning av Hjalle och Heavy. De borde rimligtvis ha många beundrare, inte bara för musiken skull, och kanske kan det kännas lite trist ibland. Därför skall jag här skriva tydligt att Mimikry är ett väldigt bra band, låten "En flicka som är stark" är bland det bästa jag har hört på länge.



Heavy ser rent av beskedlig ut när man träffar honom på närmare håll.

I mitt tycke var Mimikry kvällens bästa band. Nu kommer jag att få på skallen av Satorfans, men jag tycker så i alla fall.



Conspirity
Conspirity gav järnet och har en skicklig gitarrist. Om jag inte har fått det hela om bakfoten så är Conspirity stora delar av ett gäng som kallar sig Spray och som nästan uteslutande spelar covers. Conspirity gör eget material, alla utom en låt var egen, och det var roligt att få höra deras egen röst, men de gjorde en version av Keep on rocking in the free world som imponerade.



Sator
Kvällens största begivenhet, Sator, spelade en lång och skön stund. Min 16-åriga dotter tyckte att de lätt var kvällens bästa band.



Folk diggade längst fram, hårdrockstecken, eller vad det kan heta.



Speakern sa att det var det största som hänt på Vadstuck. Det gamla gardet höll med. Och kanske är det så. År från år spelar Vadstuck upp sig, tyngre och tyngre band - vem vet vad det slutar.



Ring ring av Abba hade jag väl inte förväntat mig. Sator överträffar kanske alltid alla förväntningar.



Sator spelade möjligen inte så att det tog eld i händerna på dem, åtminstone inte vad jag såg, men när slutet hade kommit var det ingen som ville Go home.

Sistnämnda kanske är dumt att skriva förresten. Det måste väl ha varit många som har skrivit det förut. Nåja, hur som helst, det är fortfarande rätt.



Här har vi Max i Vadstucksgänget. Det är han som håller i banden, och pengarna skulle jag tro.

Guteinfo applåderar på detta sätt stående och hoppas att killarna på När har lust att fortsätta med att anordna Gotlands största, bästa och i särklass trevligaste rockfestival.

På Vadstuck "trivs man ända ut i tårna" säger dotra mi, och då är det väl så.

/text och foto Bernt Enderborg