Silte utflyktsguideA B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö |
||||
SilteAlla vägbeskrivning till alla utflyktsmål utgår från kyrkan.Från hamnen / flygplatsen FöretagFöretag i SilteSockenlänkarGotlands största portalFornfynd Silte Kyrkans kontaktuppgifter Theresa Andersson AktiviteterAktiviteter kartaAktiviteter databas Dagens evenemang Bra att vetaApotekBankomat Bibliotek Gymnastikhallar Köpcentra Lasarett Polis Rastplatser Samhälle Skola Systembolag Vårdcentraler NyheterRadio GotlandAftonbladet Dagens Nyheter Expressen Svenska Dagbladet Fler guiderAlla andra socknarFöretagsguider Gamla systemet |
ReligionshistoriaVi vet ytterst lite om forntida religion i Norden, alldeles förfärligt lite, å andra sidan är spekulationerna såväl roliga som många. Det finns allehanda bud och lika många förklaringar emedan religion nog inte går att bevisa. Och åtminstone i västvärlden står det numera dig fritt att tro vad faderullan dig behagar.
Arla i urtidNågon slags solkult tycks många vara någorlunda överens om att forntida folk hade för sig - kanske skall man lägga till månen för gutarnas del - men säkert är det inte.Ibland läser man om något som kallas dödskult, men riktigt vad som menas med detta är inte gott att veta. Att vörda de döda förefaller människor naturligt, måhända genom att äta upp dem. Att anlägga någon slags sista viloplats förekommer överallt i världen, t ex Kauparve eller Tjelvars grav, eller att förvara den dödes aska i någon slags urna, husurna, eller till och med förfärdiga ett litet dödshus, men vad folk kan ha trott på under dessa avlägsna tider är det nog ingen som vet. AsatronOmsider verkar dock Asatron har tagit sig i land, men hur omfattande den var och riktigt vad den innebär vet man väl inte heller. En och annan hoppas att alla trodde på asar och att det högsta templet fanns i Östra Aros, Österås = gamla Uppsala, men det är nog önsketänkande.Framåt 500-talet efter Kristus, säger litteraturen, tycks det ha hänt något inom religionens värld, kanhända har den så kallade Asatron vunnit mark. Det sägs att dunkla antydningar i de isländska sagorna berättar om ett religionsskifte vid tiden ifråga, men inte heller det är säkert. Men det framgår med tydlighet att landnamsmännen, Islands första nordiska inbyggare, inte alls dyrkade några asar. Några otvetydiga bevis för att asaläran trotts på eller praktiserats på Gotland verkar inte finnas ehuru många menar att bildstenarna är klara bevis på detta. Bland annat för att illustrera osäkerheten om rådande religion för länge sen har vi skrivit en sida om något som kallas fiskhuvudformiga hängen där vi helt sonika påstår att kristendomen har nått Gotland och fått anhängare redan under Vendeltiden. Att denna religion så tidigt nått Gotland är det fler som hävdar, men på andra grunder, men vad som är säkert vet ingen. Däremot verkar de flesta överens om att hela Gotland genom Gutnaltinget inte antog kristendomen som statsreligion förrän på 1100-talet. KristendomNågon gång efter år 1000 har i alla fall Kristendomen fått ordentligt fäste, det är bekant, se t ex kyrkornas ålder.Nuförtin är det mest populärt att skriva om den negativa kvinnosyn kristendomen förde med sig. Att den blev sämre jämfört med tidigare verkar folk överraskande nog överens om trots att det finns få besked om vad som gällde tidigare. Å andra sidan kan man inte förneka att det går att motivera vanvett med religionens hjälp. Religion på GotlandDe tidiga gutniska bildstenarna från 400-talet eller så har ofta ett s.k. virvelhjul avbildat. Somliga menar att dessa nog skall ses som en solsymbol med solstrålar. Nutidens forskare verkar dock inte tro på att virvelhjulen är några solsymboler. Den försiktige Erik Nylén säger med en lärd negation i boken Bildstenar att "Trots detta har nordisk religion från 400 f.Kr. till 500 e.Kr. knappast lämnat sådana spår, att en solkult kan anses otänkbar". På Gotland finns över 3.500 s.k slipskåror, ungefär fem cm djupa och en meter långa slipade i granitblock eller i hälleberget. I Nationalencyclopedin sägs att dessa skåror är så samstämmiga att man utgår från att gutarna har haft ordning på månens och solens olika upp- och nergångar vid olika tider (maxpunkter, vårdagjämning och sånt). Dessa skåror är från stenåldern och kan tyda på ett slags dyrkan av himlaobjekt. Det har vidare hittats en sorts solvagn från bronsåldern i Danmark (en spegel), som påstås styrka solkult. Hällristningar i Sverige sägs också kunna styrka solkult, såvitt det nu är solen som avbildas ty det förefaller som en och annan tidigare solsymbol numer nog är vagnshjul i stället. Men på det hela taget kan man inte säga något med bestämdhet om solkult. Det är förstås sannolikt att solar, stjärnor och planeter har förundrat de ludna förfäderna, alldeles som Kant, men det behöver ju inte ha med saken att göra och att utifrån den kunskap vi har i dag påstå att förfädernas religion hade med sol och måne att skaffa är att tala om sånt man inte vet. Den här ormgudinnan eller ormhäxan eller ormtjuserskan har vållat många huvudbry. Motivet kommer från en gutnisk bildsten som är daterad till någon gång mellan 400 och 600 e.Kr. Något liknande motiv finns inte någon annanstans i Norden. Men ormar förekommer dock på bildstenarna, och Erik Nylén påstår i boken Bildstenar att s.k. ormgropar för avlivning finns tydligt avbildade. Han säger också att ormen "spelar en viktig roll i symboliken vid övergången mellan hednisk och kristen tid...", men det kan ju inte gärna p.g.a ormgudinnans ålder ha något att skaffa med henne såvida inte gutarna blev kristna i stället för asatroende vid 500-talet e.Kr. Vad folk vid Smiss i När där bildstenen hittades kan ha tänkas trott på är inte gott att veta. Men Gutasagan berättar om det första par som bebodde ön, Gotlands Adam och Eva, nämligen Havde och Vitastjärna. Det berättas att Vitastjärna hade en dröm första natten då de sov tillsammans. Hon sa att det var som om tre ormar slingrade sig samman i hennes bröst och dessa sakta tog sig ut därifrån. Ovanstående bild på "Ormhäxan" är bara halva bildstenen. Ovanför henne finns händelsevis tre sammanslingrade ormar. Här ser du ett annat "problembarn". Vad är det för en djur som männen jagar? Är det månne en häst med flygande man? Och är det kanske den som karlarna försöker tämja? Den avlidne kanske inte sålde bilar men var "en jävel" på att tämja hästar. Bilden ovan är en kiststen, daterad 600-800 e.Kr. och funnen i socknen Hellvi. Det tycks som om en slags djurdyrkan, säger Erik Nylén i boken Bildstenar, har dominerat en kort men intensiv period, och kanske är det den keltiske hjortguden Cernunnos som avbildas ovan. Kanske har kontakter med kelterna (gutarna har alltid farit runt på Östersjön) påverkat gutarnas religion, om det nu fanns någonting som kan kallas för kelter, det kanske var vanliga européer alltihop såg jag på TV nyligen, som om det skulle göra någon skillnad. Den ridande figuren och kvinnan med mjödhornet framför honom finns på många bildstenar och tycks ge läsare av isländska sagor ståpäls, ty det skrivs direkt att det är den döde som kommer ridande till Valhall och att det är en valkyria som välkomnar. Ibland har hästen åtta ben, och då blir tolkningarna ännu livligare, ty enligt sagoläsarna beror inte det på att den springer utan att det är Odens Sleipner, hästen som ju enligt islänningarna och deras sagor har åtta ben. Att hästen som den döde rider på har åtta ben bara på några bildstenar sägs bero på att det var någon särskild storman varöver bildstenen restes och att Oden funnit gott att hedra just dem, en hövdingagrav eller så. Kanske skall man förresten rekommendera Hasse i Kvinnaböske band att konvertera till Asatron, ty ryttaren har ju hunden med sig till Valhall, såvitt nu inte den lilla byrackan på bilden ovan är Fenrisulven förstås. När man ser bildstenarna, så känner åtminstone inte jag mig särskilt övertygad om Oden, Sleipner, Valkyrior osv. Forskarna tycks vidare säga att under bronsåldern så tog döda gutar båten till solens rike, och finner detta självklart med tanke på att Gotland är en ö, men under järnåldern verkar det påstås att döingarna fann gott anlända hästledes i stället. Den här bildsten från Sjonhem är från 1000-talet och har ett slags kors på sig (jag är inte säker på att det är rätt sten). Runorna säger: "Rodvisl och Rodälv lät resa stenar efter tre söner. Denna efter Rodfos. Honom sveko valaker på utfärden. Gud hjälpe Rodfos´ själ. Gud svike dem som sveko honom." Rodvisl och Rodälv i Sjonhem var bevisligen kristna någon gång på 1000-talet och de drog sig inte för att be Gud tillämpa talionsprincipen (öga för öga, tand för tand) på Rodfos' gravsten. Det sägs ibland att de "kristna" runstenarna inte alltid vittnar om ett kristligt sinnelag, och det skall väl underförstås att de vilda vikingarna bara var kristna på papperet så att säga. Men jag är inte säker på att det förhåller sig så, ty ett kristligt sinnelag tycks under olika historiska perioder kunna innefatta precis vilka mordiska vanvettigheter som helst, som korståg och inkvisition. Jag sympatiserar dock med Rodvisl och Rodälv. Och det där med vilda vikingar är mestadels påhitt, oftast förefaller de ha varit relativt fredliga handelsmän, åtminstone på Gotland. NutidenVad dagens gutar har för tro är inte gott att säga. De flesta trosriktningar finns företrädda, begripliga som obegripliga, och ännu i dag finns det folk som anstränger sig för att bygga kyrkor fast det dräller av sådana på Gotland. Många verkar ha förtvivlat dimmiga begrepp om sin tro. Folk citerar gärna Bibeln utan att veta om det och kallar det för gamla ordspråk, kinesiska till och med. De flesta delar västerlandets kristna principer, som ju oftast kallas moral, och många säger sig tro på "något". Men att kalla detta "något" för Gud bär som bekant emot principerna för den socialistiska religionen, folkets valium, som av någon anledning bara kan företrädas av ett parti och uttryckas genom byråkrati och höga skatter. Att kalla sig för en häxa tycker somliga är bra, trots att det rimligen är fråga om allt djävulskap som finns, det värsta vi vet i mänsklig gestalt. Skillnaden på magi och religion tycks också vara bortblåst. Men på riktigt är det en jätteskillnad, ett ginnungagap är befäst däremellan. De som ägnar sig åt magi och liknande tror på det som filosofer kallar villkorsprincipen, nämligen att om man gör på ett visst sätt, så kommer det att bli på ett visst sätt: dansar man regndansen korrekt börjar det regna. Men vad gäller våra dagars religion tror vi inte på sånt längre. Vi tror på underverk som inte följer det som vi kallar naturlagar och någon villkorsprincip gäller inte alls, t ex att Maria var jungfru, att Jesus kunde gå på vatten, uppstå från de döda, den underliga treenigheten och annat sånt. En av följderna blir förstås att vi aldrig någonsin kan "bevisa" Guds existens, ty måste vi bortse från villkorsprincipen så kan mänskligt tänkande inte bevisa något sådant. Folk kan ha uppenbarelser som för dem själva bevisar Guds existens, men att på något formallogiskt sätt styrka detta upplevda faktum är omöjligt (metafysiskt svammel). Det är till och med ganska korkat att försöka, många har gjort det, t ex Thomas av Aquino, och många andra har skrattat gott åt den saken. Kroppskulten är som den alltid har varit vida utbredd, vilket bilden ovan är avsedd att illustrera. Religiösa människor kanske kan säga att det är att älska det skapade i stället för skaparen, men man hör mer och mer att det nog inte är någon skillnad och att det bara är olika begrepp för samma sak - det är fortfarande Platons idéer som spökar. Gutarna har nog en dragning åt det hållet. Vi älskar naturen, våra ängen, raukarna, klipporna, flickorna och den blomstringstid som årligen infaller med lust och fägring stor. Många snusar omkring i ängena och låter blomsterprakten och dofterna stärka sina själar till nya tag i den vanliga världen, där vi människor mestadels ägnar oss åt att hålla med varann om fullständigt betydelselösa saker; social kompetens kallas sånt av någon anledning. När man läser om forntida religion så skall man alltså inte låta tankarna dra iväg för långt. Alla människor i alla tider har behov av att tro på "något", vilket oftast beror på att vi inte kan tänka oss ingenting. Att allting är helt slut när vi dör skulle ju vara som att stänga av TV:n. Ett tryck på fjärrkontrollen och det blir svart, ingen bild, ingenting. Det knäpper kanske lite i bildröret, men strax är det tyst och släckt. Men det som gäller TV vill många tro gäller för livet också. Det finns en programmakare någonstans, nån som håller i trådarna, trycker på knappen, drar i spaken och vrider på rattarna, som Allram ungefär. Precis som vi så hade fornfolken dimmiga begrepp om vad de trodde på, även om allting framstod glasklart för en och annan stolle. När man talar om soldyrkan, asatro, kristendom, socialism, kroppskult eller någon annan religion, så får vi nog utgå från att de flesta egentligen inte brydde sig så där värst. Ungefär som dagens Riksdag, fastän landets styrs därifrån är det just ingen som är intresserad av vad de dagligdags tjattrar om. Vad har vi Europaparlamentet till? Gotland får väl sägas vara ett kristet land trots att många är "någontingtroende". Vi skall avsluta med tankar från boken Liftarens guide till galaxen, en bok som alla borde läsa med mer eftertanke (den film som har gjorts av boken är för sorglig). I boken får en gigantisk dator till uppgift att räkna ut svaret på frågan om "livet, universum och allting". Efter miljontals år av kalkylerade påstår datorn att svaret är 42. Folk säger att så kan det väl inte vara varför datorn kontrollerar kalkylerna och säger att jodå, det stämmer, svaret är 42, men Ni kanske inte riktigt har förstått frågan. På ett annat ställe i boken får man ungefär samma upplysning, nämligen att det inte är möjligt att känna till svaret och frågan samtidigt. Ungefär som det här med att Gud samtidigt gör som han vill och är allsmäktig. Om Gud vet och kan allting blir hans åtgärder nödvändiga, dvs. han är tvungen att göra som han gör och har inget val. Han kan inte heller göra en sten som är så tung att han inte kan lyfta den (eller hon). Ungefär som Teodicéproblemet (hur kan Gud åstadkomma onda saker). Men han har faktiskt inget val. Gör han gott så åstadkommer han därmed också ont, ty man kan inte göra det ena utan det andra. Man kan ju påstå att han bara kan göra goda saker och mittemellansaker, dvs. inte onda saker i skalan, men det är bara gränsdragningar. Romaren Aulus Gellius säger i sin bok Attiska nätter några hundra år efter Kristus att det bara är dumma människor som funderar över varför Gud gör såväl gott som ont, ty precis som Platon säger så utesluter det ena det andra - inget gott utan ont. Och kanske är just detta ett sorts svar. Om du både kände till frågan och svaret samtidigt skulle allting vara självklart, men därmed också fullständigt meningslöst, som 6 gånger 7. /text och foto Bernt Enderborg |
|
||
131 180 812 sen 9/2-2010 | Copyright © 2024 Buffert 4, tel 0498-27 88 50 |