Strandängar på Gotland

För den som är intresserad av flora och fauna bjuder de gutniska strandängarna på ett eldorado av liv.


Betad strandäng.

Förr användes strandänget som betesplats för tamboskap och därför är många växtarter mycket tåliga mot avbetning. I bland odlade man även potatis och råg. Ofta hjälpte småbrukarna och fiskartorparna naturen på traven genom att sprida ut tång över strandängarna. På så sätt gavs jorden näring som gav rikligt bete, dels för tamboskap men också för gräsätande fåglar.


Obetad strandäng.

Tyvärr har det moderna jordbruket använt konstgödsel vilket gjort att vissa växter slagits ut i konkurrensen om livsutrymme. På vissa platser har även strandbetningen av andra anledningar upphört vilket gett naturen nya förutsättningar för växt och djurliv. Resultatet blir att stranden växer igen och arter försvinner. Strandbetning är således en förutsättning för många arters existens som vi bör värna om.

På öns strandängar häckar ett fyrtiotal arter av fåglar, och där finns salttåliga växter som inte påträffas i någon annan miljö på ön. Fågelarter som kan nämnas är skärfläcka, måsfåglar, vadare, andfåglar och bland växterna, glasört, saltört och smultronklöver. Flera av strandängarna är naturreservat med besöksförbud under häckningstiden, april - juli. Men även på de platser det inte är besöksförbud bör man hålla sig till stigar och titta var man sätter ned fötterna eftersom fåglarna i allmänhet häckar på marken.

Bland de rikligaste strandängarna kan nämnas Vivesholm och Varvsholm, Ugnens fågelskyddsområde, Gahnsviken och Grötlingbo Udd, Stuckviken, Faludden, Skansudds Fågelreservat och Barshageudd.

/text och foto Bernt Enderborg