Möjligheten att försöka förstå hur det var på medeltiden är goda genom den lagstiftning Gotland har kvar. Vi har tidigare försökt förklara vad hämnd är för nåt och hur reglerna om mandråp rimligen bör förstås, se Om mandråp och de modifierande antagandena i Några funderingar om mandråp. Vad det handlar om är alltså säkerheten till liv och lem under medeltiden.

Innan jag går in på det mera omfattande rättsinstitutet Bandu - fridskrets (ett visst område) - skall jag försöka förklara "Vatu Bandu" (ett tillfälligt område) på denna sida.

Bakgrund

I ättesamhället fanns inga poliser, ingen central myndighet som kunde gripa och döma ogärningsmän till lämpliga straff. Det fanns helt enkelt ingen som upprätthöll lagen på sätt vi tänker oss, inga fartkameror, ingenting sånt.

I Gutalagen, som var i kraft ända in på 1600-talet och som nedtecknades i början av 1200-talet (samma regler om bandu gällde förmodligen under vikingatiden), finns inga bestämmelser eller straff för regelrätta mord. En mördare hade förverkat sitt liv och det var en skam för den utsatta ätten att inte hämnas - slog man ihjäl någon så blev man själv tagen av daga. Så okomplicerade är reglerna för mord i Gutalagen.

Bevisfrågor

En helt annan sak är bevisfrågorna. Det är nämligen högst sällan som man utan vidare kan anta att en gärning otvivelaktigt är mord. I dag brukar man säga att mord inför sittande rätt, dvs under en rättegång eller så, helt enkelt är uppenbart utan vidare diskussion, dvs brott och straff är färdiga samma sekund ogärningen begås. Men vanligen är det långt knepigare än så.

Om man hämnades och det senare visade sig att det inte var något mord, eller att man hade slagit ihjäl fel person, så hade ju släkten till den man hade slagit ihjäl rätt att hämnas. För att uttrycka det kort, felaktig hämnd innebar att man själv blev dödad.

Hämnd

Eftersom det inte fanns någon central myndighet som kunde verkställa straff, så var det släkten till den dräpte som själva skulle ordna detta. Och för att se till att så verkligen blev fallet, dvs att hämnden utkrävdes, var det en skam för hela släkten om den inte utkrävdes, vilket till och med indirekt står i Gutalagen.

Det är här fridskretsarna kommer in. Själva rättsinstitutet "Bandu" är lite knepigare varför den tillfälliga fridskretsen "Vatu Bandu" som stadgas i Gutalagen skall beröras.

Om någon hade begått en ogärning, inte mord utan dråp, se reglerna om mandråp, så kunde denne fly till någon av de tre kyrkorna som tagits i frid. Men där hade han bara frid i 40 dagar. Efter dessa 40 dagar måste gärningsmannen ha en fridskrets - a bandu - annars kunde hämnden utkrävas utan att hämnaren själv drabbades av något straff.

För att förstå allvaret med att skaffa sig en bandu så kom ihåg att gärningsmannen inte ens behövde vara skyldig för att bli ihjälslagen. Gärningen kan ju så att säga ha varit en olycka (inte ens dråp) eller omständigheterna så märkliga att någon funnit för gott att sätta sig i säkerhet trots att denne inte hade begått någon gärning.

Det stora rättsinstitutet "Bandu" var ett område, en viss markyta, som gärningsmannen kunde bestämma inom vissa gränser, och detta skulle han göra under den frid som var närmast efter påsk, som var en tid då allting skulle ha frid och böterna för ogärningar skyhöga.

Anledningen till att gärningsmannen skulle dra sin fridskrets under en viss tidsperiod måste rimligen ha med offentlighet att göra, eller möjligheten att försöka få en förlikning till stånd med den drabbades släkt på vissa eller särskilda ting.

Vad skulle nu gärningsmannen göra om gärningen t ex utfördes i oktober, de 40 dagarna i kyrkan hade gått till ända men det var ännu 30 dagar fram till den frid då bandan skulle dras. Jag påminner återigen om gärningsmannen saklöst kunde bli ihjälslagen under denna tid. Det är här reglerna om Vatu Bandu kommer in.

I bokserien om landskapslagarna översätts detta till: "Men till dess skyddar honom den fridsvittnefridskrets, som han drog, då han nyss hade satt sig i fara; det kallar man vittnefridskrets."

På riktigt tycks det mig stå: Men därtill håller honom banda, den som han då drog, tills han vandrande gjort en ny, det kallar männen vatu bandu. Och detta kan nog översättas till: Fram till dess (dvs då den riktiga bandan blivit uppgjord) skyddar (dvs han har att hålla sig inom) den banda som han drog innan han vandrande gjort en ny (haver ny gjort). I klartext:

"Fram till dess skyddar den banda som han dragit innan han vandrande har gjort en ny."

Den nya bandan är förstås den som skall dras vid friden efter påsk. Och mellan de 40 dagarnas frid i kyrkan och den offentliga bandan får alltså ogärningsmannen hålla sig inom den tillfälliga bandan - a vatu bandu (gutar säger inte "en vatu bandu" utan "a vatu bandu").

Riktigt vad ordet "vatu" kan tänkas betyda vet jag inte, men det officiella "vittnesfridskrets" känns konstigt. Det tycks ju närmast röra sig om att ogärningsmannen har att vänta i den tillfälliga bandan innan den riktiga var färdig. Och eftersom Gutalagen säger indirekt att det fanns möjlighet att klandra en banda, så måtte det betyda såvitt jag kan begripa att den riktiga bandan på något sätt fastställdes vid ett ting. Så var alltså inte fallet med en vatu bandu.

Man kan gott tänka sig att ogärningsmannens tid i Vatu bandu innebar för de berörda släkterna att det funderades över gärningen - skuldfrågor, bevisfrågor och rätten till hämnd - ty betraktades det inte som ett dråp var det bara att ta mördaren av daga, en kristlig skyldighet rent av, och då den riktiga bandan drogs och fastställdes på tinget så var förmodligen böterna - mansboten, wereldi - också bestämda, varför släkterna kunde börja göra upp i stället för att slå ihjäl varandra. Eller slå ihjäl mördaren, om det befanns vara mord, utan att behöva riskera bli utsatt för hämnd av mördarens släkt.

Som kuriosa kan jag berätta att det i Garde finns ett ställe som kallas Bandu, en talldunge bakom Nygårds - hur fantasiväckande är inte det? Nu finns det säkert fler ställen som kallas Bandu, men det kan vara detsamma just nu. I alla fall lite konfunderande är att det i bestämmelsen om Vatu Bandu talas om att den misstänkte "vandrande" skall göra en ny. Bandu i Garde ligger några hundra meter från kyrkan - hur kom den misstänkte dit?

Tänk dig att den misstänkte hade satt sig i säkerhet vid kyrkan men att dagarna där tagit slut. Vad kommer att hända när den misstänkte vandrar till vatu bandu? Och tänk om släkterna var överens om att det var mord, eller man inte kunde erlägga mansbot.

Och vad visste den misstänkte om vad släkterna hade kommit överens? Kanske lurade folk från den andra släkten på överenskommet ställe för att slå ihjäl honom. Om det var du, skulle du springa som en galning till bandan mitt i natten när du trodde att ingen såg dig eller skulle du promenera lugnt och sansat för att liksom bevisa att du var oskyldig? Skulle du stolt promenera vägen fram eller krypa i natten som en skugga?

Om du var skyldig och din släkt skulle erlägga mansbot, tre marker guld för att kvitta mordet, är du värd detta, som släkten har sagt, eller...

Ibland undrar jag om inte "Vatu bandu" betyder något som "den våta bandan", eller "den banda som blir/brukar/kan bli våt" - och det av blod, ty man ville nog inte gärna slå ihjäl någon i kyrkan eller på helig mark.

- Skulle du stolt promenera vägen fram till vatu bandu?