Östergarn utflyktsguide


A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Östergarn

Alla vägbeskrivning till alla utflyktsmål utgår från kyrkan.

Från hamnen / flygplatsen

Företag

Företag i Östergarn

Sockenlänkar

Gotlands största portal
Exkursion Grogarnsberget
Fornfynd Östergarn
Kyrkans kontaktuppgifter
Östergarn bibliotek
Östergarns Idrottsklubb

Aktiviteter

Aktiviteter karta
Aktiviteter databas
Dagens evenemang

Bra att veta

Apotek
Bankomat
Bibliotek
Gymnastikhallar
Köpcentra
Lasarett
Polis
Rastplatser
Samhälle
Skola
Systembolag
Vårdcentraler

Nyheter

Radio Gotland
Aftonbladet
Dagens Nyheter
Expressen
Svenska Dagbladet


Fler guider

Alla andra socknar
Företagsguider
Gamla systemet


Gutalagen del 3

26. Om halvgärding.
Beder någon en annan om halvgärdning, då skall han tillsäga honom med grannar eller sockenmän såsom vittnen. Och sockenmän skola fastställa var lott inom sju dygn. Du tage sedan själv emot din lott med grannar såsom vittnen, om den andre ej vill vara tillstädes, och gärda där du får din lott. Men den andre skall sedan hava ett års frist från delningsdagen. Om sedan kreatur komma in, tag dem i hus och lämna ej ut dem förr än han gottgör skadan och lägger fram en halv mark till gärdesgård. han skall hava hägnat inom en halv månad därefter, och tage åter sin pant. Om han ej gärdar inom en halv månad, då miste han sin halva mark. och tag du åter in till en annan halv mark, till dess att det är gärdat. Han svare alltid för skada, så länge det icke är gärdat. Ty gärdesgård är grannars förlikare.
§ 1. Den som tager kreatur i hus, svare för kreaturet, till dess att han har tillsagt den andre som äger kreaturet, med grannar såsom vittnen. Vill han sedan ej utlösa sitt kreatur, då have han själv skadan, om kreaturet är sämre eller alldeles dött. Då allo äro lagligen tillsagda, då svare den för skada, som har dålig gärdesgård.

§ 2. Om någon har okynnesfä och det löper in, då gärdesgård är laggill, då skall man tillsäga honom med grannar såsom vittnen och bedja honom tjudra sitt kreatur. Om det sedan gör skada, då skall man taga kreaturet i hus, och den som äger kreaturet gottgöre skadan.

§ 3. Bryter en tjur en gärdesgård med hela vidjor, även om den ej är laggill, då gottgöra du skadan. Om han löper över, då gottgöra du ej, om ej också gärdesgården är laggill.

§ 4. Då är en tjur lagligen tjudrad, om hornband är om bakfot och om horn.

§ 5. Ingen gärdesgård är laggill, om den ej är bunden med två vidjor och två och en halv alnar hög till översta vidjan, och dock för de kreatur, som löpa över och ej för svin eller de kreatur, som krypa under.

§ 6. Gäss eller grisar vakte envar själv, om gärdesgården är laggill.

§ 7. Hugger någon inom gärden olovandes och åker dit, då vare han saker till tre marker åt målsäganden och andra tre åt folket. Men bär han ur skogen hem till sig, då vare han saker till åtta örtugar, och allt fullt åter. Brister på väg vagnsaxel eller annat körredskap, då må man saklöst hugga på en annans mark, om man ej själv äger mark så nära, att man kan se ök och vagn eller häst och kärra.

§ 8. River du upp en annans gärdesgård, så att du bryter översta vidjan, böta då en halv mark. Men river du ännu ett störpar, böta åtta örtugar. River du ett tredje, böta fyra örtugar. River du så brett som bredden av ett led, böta då två marker och ej mera. Och gärda åter hans gärdesgård lika god och lika lång som den var förut, och svara för skada, så länge det är öppet.

§ 9. Tager du en annans ved eller gärdsle eller timmer i skogen, böta sex örar. Om den andre har fört det till vägen, då är det tre marker, om han icke lämnar sitt eget kvar. Och lämna honom allt hans eget åter lika gott och lika mycket, om du blir funnen skyldig därtill. Han styrke själv med ed, när det är allt.

27. Om brunn.
För brunn svarar den som har den i sin gård, utom i det fall att hjul ligger över den eller lucka; då svarar den, som går ifrån den öppen. Gräver du brunn i äng eller annan din jord, gör då gång och väg lika god från som till; annars svarar du för en annans kreatur, om det får skada genom våda.

28. Om jordaköp.
Jord må ingen sälja, om ej trångmål nödgar därtill. Då tillsäge han närmaste fränder med sockenmän och ättemän, och de pröve, vad som nödgar. Men den som giver penningar för jord utan denna prövning, han har därmed förverkat sina penningar, och han böte tolv marker till landet och andra tolv till de skyldemän, som riva köpet. Men jord är aldrig lagligen köpt, utan med tingsmännens prövning, och avraden skall stå redo under ett år.

§ 1. Med samma vittnen skall man ock sätta i pant som köpa.

§ 2. Skifta män jord, då kungöre de på tinget sitt skifte, så att båda äro tillstädes. Om någon misstror dem, då rannsake han i samma år.

§ 3. Om ej de närskylda kunna köpa jorden av den som tarvar att sälja, då köpe män i släktgrenar eller ättemän, med samma prövning, som sagt är. Men jord må aldrig köpas utom ätten.

§ 4. Om män hava jord, som ej äro i ätt, gotländska eller icke gotländska, och de tarva att sälja, då sälje de till dem, som skola ärva, om dessa förmå. Förmå de ej, då köpe hundaresmän i samma hundare, där jorden ligger. Den som bryter mot detta, böte tolv marker till landet.

§ 5. Om fjärmare man köper än närmaste frände, då skall man sätta fram avraden på tinget i det hundare, där jorden ligger, och förrän han sätter fram avraden, lagligen tillsäga den som är utom tinget, inför hans sockenmän, som skall taga emot avraden. Säljer någon sin jord, då tage avrad både kvinna och man, men ej de som förbruka den med honom. Men jorden köpe dock närskylda eller män i släktgrenar. Vilja ej de, då äro kvinnor närmare än män utanför ätten. Men säljer någon sin jord och köper annan med samma värde till större välmak för sig, då går ej avrad därav. Jord är aldrig fri från avrad, utom i det fall att allt folket säljer eller att den blir gäldad i mansbot eller att jord som giver en mark i lega blir utlovad som hemgift på fästningsstämman eller att den blir gäldad i tjuvabot. Är det flera bröder eller brorsbarn och hava de skiftat arv, eller andra skyldemän, och sälja några sin jord, då tage ingen av dem avrad av den andre, utan den som är dem närmast och håller kvar sin jord.

§ 6. Sitter någon i härs händer och gäldar för sig sin jord, då är frände närmast att återlösa den, om han vill, och giva penningar därför, sedan den andre kommer hem. Sitter bondes son eller omyndig i härs händer, då må ingen lösa honom dyrare än med tre marker silver, utom i det fall att uppdrag finnes av hans fader eller fränder; och han skall hava en tredjedel i tillägg, sådana penningar som han gav. Men han har ej rätt till mera än tre marker silver, om tvist uppstår dem emellan. Men den som har ärvd jord och ej är omyndig, han göre själv upp saken för sig, så som han bäst kan; det gäller, som han själv gör. Den lag är länder emellan, att utlänning aldrig må lösa en gotländsk man dyrare än med tre marker silver, utom om han har uppdrag av hans fader eller fränder; och han tage en tredjedel i tillägg, allt efter sina penningar. Om broder far med oskiftat gods och kommer i härs händer, då löse hans bröder honom ock med oskiftat gods. Om han far med skiftat gods, då löse han sig själv. Bröder skola lösa broder ur härs händer, så länge det är oskiftat dem emellan.

§ 7. Om någon vinst tillfaller en mera än de andra eller fynd faller på hans lott, då skola alla hava del däri, medan det är oskiftat. Om börder äga oskiftad jord, och en av dem dräper någon, då svarar envar för sina gärningar; den bötar, som dräpte.

§ 8. Ingen gotländsk mans son får skiftat av sin fader, även om han beder därom, utom i det fall att hans fader vill eller att han gifter sig med sin faders vilja. Om han vill skifta, då tage han sin huvudlott av lösören efter räkning, men fadern skall hava sin gård oskiftad, om han give sonen jordlega därav och hans huvudlott, och sonen råde sig själv att fara vart han vill. Om de hava flera gårdar, då fare sonen till någon av dem och på räkning, om han vill, så framåt ej fadern prövas vara en orådsman. Om icke gotländsk man har ogifta eller gifta söner, få de aldrig skifte av sin fader, utom om fadern prövas vara en orådsman.

29. Om skulder.
Den som gör skuld oförståndigt, han förgör sin lott ej mera. Och ingen gälde skuld efter honom, då han är död, mera än hans egendom räcker till.

30. Om pant.
Har du tagit pant av någon för verklig skuld, stäm honom då till kyrka eller ting, och han löse åter panten i laga tid; eller ock skola sockenmän eller tingmän värdesätta dem.

31. Om ting.
Detta är ock överenskommet, att alla ting skall man börja hålla före middagen. Rådmän skola döma på hundaresting. Den av dem, som ej kommer före middagen, böte tre örar till tinget. Om ingen av dem är kommen vid middagen, då vare de saker till tre marker åt den som först för fram mål, och andra tre åt folket. Men domar må ej dömas längre och eder ej mottagas längre än till solnedgång. Den som bryter detta böte till tinget, efter som tinget är högt. Inga böter må sjätting söka högre än till tre marker. Men treding till sex marker och hela landet till tolv marker. Äro stämningar om jord, då vare den lagligen fälld, som ej kommer på samma tid, som man skall hålla ting.

32. Om krav på lösegendom.
Uppkommer krav på lösegendom män emellan, då får ingen högre ed av en annan än upp till sex män, om tvist uppstår mellan dem. Men vid jordatvist upp till aderton män, om tvisten gäller en mark guld, så ock om den gäller mera. Om de äro oense, då skola hundarets rådmän utan ed fastställa, om tvisten gäller en mark guld, och han tage nu första stämningen med en månads frist därifrån. Om han vill säga återbud, då göre han det inom en halv månad (och uppskjute från den andra stämningen ännu en halv månad), fram till den tredje. Om tvisten gäller mindre än en mark guld, då skall man taga sex mäns stämning, först på en halv månad. Om han vill säga återbud, då skall han göra det inom sju dygns tid, och flytte efter en annan sju dygns tid fram till den tredje. Men stämningar må man ej flytta längre utan bådas vilja.

32a. Om köp av män.
Köper du någons man i din gård, pröva honom då i sex dagar. Men på den sjunde gälda värdet eller led honom tillbaka, om han ej är dig till nöjes. Om den som sålde ej vill taga honom åter utan vill hålla dig vid köpet med avtal, att du skulle hava honom ej leda honom tillbaka, vare sig han var dig till nöjes mindre eller mera; om du har skäl emot skäl, att du skulle leda honom tillbaka inom utsatt tid, om han ej var dig till lags, då har du vitsord, som leder honom tillbaka och följer lag. Om du har mannen längre och vill sedan leda honom tillbaka, när fristen är förliden, och du säger dig hava gjort det avtalet, då har den andre vitsord, som sålde efter lag; gälda då värdet till honom och hav det du fick. Men sedan skall säljaren svara för tre fel: för fallandesot och sängröta svara han under ny och nedan, för benvärk svara han under ett år, och sedan för klander i all tid. Om han blir klandrad i din hävd, tillkalla då din säljare och led till honom; han skall då stå i hemul för trälen åt dig eller lämna dig åter värdet, som du gav honom för trälen. Om tvist är eder emellan, han säger sig hava sålt med villkor och du säger dig hava köpt med fast köp, då har den vitsord, som köper med fast köp och följer lag.

33. Köper du oxe.
Köper du oxe, pröva honom då i tre dagar. Två fel följa honom: det ena, om han ej drager, den andra, om han bryter hägnad.

§ 1. Köper du ko, pröva henne då i tre mjölkningstider. Två fel följa henne: det ena, om hon sparkas, så att man ej kan mjölka, det andra, om hon är mjölkstulen

34. Köper du häst.
Köper du häst, pröva honom då i tre dagar och led honom tillbaka med fel, om du finner något. Tre fel följa med häst: det är det ena, om han är starrblind, det andra, om han bites, det tredje, om han sparkar med frambenen. Om du har honom längre, då tager säljaren honom ej tillbaka, även om fel följa honom, om han ej själv vill.

35. Om häst.
Tager du en annans häst på bete eller annorstädes utan lov av den som äger honom och rider eller åker med honom, böta då tre marker till målsäganden och andra tre till folket, om du blir funnen skyldig till att du var på ryggen, och lämna alltid oskadat tillbaka.

§ 1. Tager du en annans häst bunden vid gärdesgård och lämnar ingen kvar, böta då ock tre marker till målsäganden och andra tre till folket, utom i det fall att du har tagit miste och lämnat en annan kvar. Om du har tagit miste, böta då åtta örtugar och lämna honom oskadad tillbaka inom tre dygn.

36. Om vård av skepp.
Om vård av skepp är denna lag. Köpmansskepp, som har tretton spant och tre tvärbjälkar, det vårdar man ute på stranden.

§ 1. Men börding skall man fästa genom stock eller spant eller genom planka vid ett hus, som folk sover i. Lås skall vara därtill och nyckel, som husfrun eller husbonden bär. Kedjan må ej vara längre än tre länkar, och det fjärde hammaren. Var länk skall väga två marker eller räcka över tre spant. Och för sjö skall man ej stå till svars.

§ 2. Hittar någon en myndricka utan vård ute på stranden, då skall den som hittar hava den som sin egendom, om den andre ej är så nära, att han hör hans rop, om han har ropat tre gånger.

§ 3. Båt är icke utan vårdnad; äge den den som vill. Om någon tager en annans båt på landningsplats och far med den, då bötar han så som om han hade ridit en annans häst.

37. Om rannsakan.
Komma män till någons gård och fordrar rannsakan, då må ingen vägra rannsakan. Vill han hava sina grannar tillstädes, då skall man vänta på dem, om man ej vill göra mannen orätt. De nämne var sin man att gå in. Löst omgjordad skall man gå in och utan kappa, då man skall rannsaka. Om någon vägrar en annan rannsakan, då är hans dörr ej fridlyst, och han får inga böter därför, även om tjuvgods ej hittas därinne. Om något hittas därinne av det, som man har misstanke om, då skall man spörja efter fång. Vidgår han då och säger sitt fång, då skall man leda till fångesman och pröva hans fång. Får han fullt vittnesbörd där, som han först hänskjuter till, då är han värjd i den saken. Om han fick det av en annan och ej visste, att det var orätt fånget, då tager den emot, som han leder till, men han är då fri därifrån. Om den andre nekar, då tarvar han vittnesbörd av dem, som voro tillstädes. Detta vittnesbörd binder honom, om han ej enligt lag kan värja sig.

§ 1. Om någon bär tjuvgods till en annan i hans gård och i hus, som har lås, och vill så förråda mannen, då har han därmed förverkat allt det som han bar. Och därtill skall han böta till honom mansbot så stor som han är värd, som han bar det till, och tre marker till tinget, till dess att det är en gotländsk man, som orätten gjordes mot; då bötar han tolv marker till landet.

38. Om tjuvars rätt.
Men om tjuvars rätt är denna lag. Den som stjäl två örar eller mindre än två örar, böte sex örar snattarbot. Stjäl han mellan två örar och en mark silver, då skall man föra honom till tinget och märka honom och döma honom till mansbot. Stjäl han, sedan han är märkt, även om det är mindre, då skall man hänga honom. Stjäl han ända till en mark silver eller mera, då skall man även då hänga honom.
Stjäl någons träl en öre eller mindre än en öre, då böte var ägare för honom tre örar, om den som äger tjuvgodset själv upptäcker det. Om tjuvgodset är mera än en öre, då skall han alltid först hava sitt åter och sedan som böter tre gånger så mycket som tjuvgodset är värt. Stjäla flera trälar en öre, då böte var ägare tredubbel bot för sin träl, om han ej själv upptäcker tjuvgodset. Om ej allt det stulna finnes kvar, då skall den som miste det stulna med ed styrka, huru mycket det var, och dock endast i det fall att hus eller lås var uppbrutet. Om det ej är taget under lås och varken är bruten hun häl, då tage han trälen och pine honom och lägge icke fram något vederlag. Han lämne honom oskadad till ben och bröst åter till ägaren och lämne alls intet gods därför, även om han ingen utsaga får av honom. Om ingen avtäkt finnes utan endast misstanke, då skall han lägga fram vederlag, innan trälen pinas, lämna honom ock oskadad åter och böta sex örar frö band om händerna, (om han ej vidgår. Vidgår han och finnes ingen avtäkt, böte han likväl för band om händerna) sex örar. I nöd säger den nödgade det han ej har vållat.

§ 1. Far någon med avtäkt till en gård och tillvitar en annans träl tjuvnad, då skall ägaren låta rannsaka och själv binda sin träl och ej stå i vägen; då skall han ej gälda tredubbel bot. Om mannen ej vill själv binda sin träl eller låta rannsaka och hittas likväl tjuvgods därinne, då gälde han tredubbel bot åt den som äger det stulna, som han då har upptäckt. Är tjuvnaden så stor, att han ej kan gälda tredubbel bot därför, då skall den hava trälen, som äger tjuvgodset. Ej kan han genom stöld förverka mera än sig själv. Upptäcker en annan tjuvgodset, och icke den som äger det, och tager tjuven och binder honom, då skall han hava hittelön, en åttondedel både av tjuven och av böterna.

§ 2. Är träl på löpstig och är det lyst efter honom vid kyrka eller på ting, då är han muslegoman. Och ingen bötar tredubbel bot för den som stjäl mat åt sig. Men var och en skall hava sitt åter, om det finnes kvar. Om det är uppätet, då gottgör det ingen för muslegoman. Om träl blir återlämnad, lös honom då åter med två örar i landet, och med tre örar, om han kommer på farkost, och med en halv mark, om han kommer utom landssyn. Den skall lösa trälen tillbaka, som äger skeppet, utom i det fall att det var lagligen fästat. Om han har tillgripit några saker, då skall den lösa tillbaka sakerna, som äger trälen. Om skeppet var lagligen fästat eller taget under lås, då löse den skeppet åter, som äger trälen, och likaså alla saker, som han tillgrep, likväl ej mer än upp till tre marker. Om han flyr bort på skepp, som ej är vårdat, eller drunknar i havet, så att den mister trälen, som ägde honom, då skall den som äger skeppet gälda trälen.

§ 3. Blir en man bunden, utan avtäkt, då skola tre rådmän undersöka det och höra hans ord, om han är skyldig eller oskyldig. De tre rådmännen skola vara från samma hundare eller samma sjätting. De skola vittna det som de höra, om han är skyldig eller oskyldig. Så ock om det finnes avtäkt.

39. Om okvädinsord.
Okvädinsord till en man äro fyra: tjuv och mördare, rövare och mordbrännare. Och till en kvinna är de fem: tjuv och mördare, hor och trolldom och mordbrännare. Om någon blir utsatt för sådana okvädinsord, då skall han fara hem till dens gård, som har sagt dem, och lagligen stämma honom till kyrkan och bedja honom taga sina ord tillbaka, som voro sagda i en ond stund, i strid eller dryckenskap. Om han nekar, då skall han svärja med tre män inför sockenmännen, att han aldrig har sagt de orden. Kan han ej fullgöra eden, då böte han tre örar och upprätte mannens heder med tre mäns ed vid kyrkan. Skymfar någon en annan med sådana okvädinsord inför hela socknen eller på tinget eller vid stämma och kan han ej styrka det, då böte han till honom tre marker och upprätte hans heder med sex mäns ed på tinget. Detta skall man utsöka i laga tider såväl mot kvinna som man.

/text Bernt Enderborg, foto Inger Ohlsson

Utflykt

Badplatser
Fiskelägen
Fornborgar
Gravfält
Hamnar
Insjöar
Kyrkor
Kämpgravar
Medeltida hus
Museer
Naturres.
Platser
Raukfält
Stenrösen
Skeppssättn.
Ängar
Öar

Ställen

Östergarn
Fårö
Visby

Annat

Artiklar
Artister
Bildstenar
Fauna
Flora
Geologi
Historia
Maträtter
Mytologi
Målningar
Runor
Sagor
Skulptur
Slipskåror
Årtalshistoria


Sök med ett ord

Visby placera märke

Väg högerklick
Sök gata i Visby


Gotlandsguiden

Behöver du en guide till bussen eller gruppen?

- Kontakta Annika Lindh.

Gotland på mobilen

Nu kan du nå alla utflyktsmål också på en sida som anpassats till mobilsurf, se

www.guteinfo.com/mobil/

Vi utvecklar och förbättrar denna sida oavbrutet.
130 973 497 sen 9/2-2010 | Copyright © 2024 Buffert 4, tel 0498-27 88 50