Ormkvinnans barn 2006

Producenten Tommy Wahlgren, på fotot till vänster i färd med att prata med någon reporter, hade hälsat oss hjärtligt välkomna till Närsaker (Saigräum) den 13 maj 2006 då inblandade i skådespelet Ormkvinnans barn skulle samlas, bl a folk från Närrevyn, Närs Hembygdsförening och Länsteatern Gotland.

Pjäsen har omarbetats en del. Slutet är ett annat (hemligt) än vid förra årets succéföreställning, Ainbuskarnas Marie Nilsson-Lind har skrivit en sång till Audun i en av de centrala scenerna och Gorm spelas i år av en insocknes hästkarl vid namn Jan-Erik Randleff.

Vi fick se några scener spelas upp, bl a ett stycke av inledningensången "Ai rinnar", som åtminstone för mina tankar till Herakleitos.

Först skall sägas att jag inte såg pjäsen förra året, vilket nog beror på att jag oftast är negativ mot hur våra förfädernas religion och religionsbyte framställs. Gutasagan, vår krönika nedtecknad på 1200-talet, säger att bytet skedde av praktiska skäl. Punkt slut. End of story. Våra historiker skriver allt oftare att det var rikt folk som blev kristnade först - tvärtemot övriga världen - men anledningen till detta påstående har jag hitintills inte lyckats begripa.



Det är Allan Nilsson, bilden, som har bearbetat Dagmar Edqvists roman "Mannen från havet", som utspelar sig i mitten av 900-talet i brytningstiden mellan asatro och kristendom. Han måste vara Gotlands mest beundrade man och förstås vår nationalskald.

Här har vi regissören Orjan Herlitz i färd med att instruera en träl. Det är roligt för en vanlig dödlig att se hur de bär sig åt.

Platsen där scenen står är mäkta naturskön - en å vid sidan och utsikt över Lausviken och holmarna. När solen börjar dra sig tillbaka och Krampmacken snusar i vattenbrynet är det alldeles otroligt säger min fru, som tyckte att pjäsen i fjor var jättebra.

Lite filosofi
När skådespelarna tågar in för första gången, tror jag, så sjunger de "Ai rinna" (ån rinner) och det är väl på sitt sätt också ett uttryck för att "Allt flyter" (panta rhei), vilket alltså Herakleitos sa ungefär 500 år före Kristus. Emellertid ansåg den gamle greken att denna eviga förändring också styrdes av en oföränderligt princip, som han kallar "logos" - ett uttryck som är ett slags röd tråd tvärs genom filosofins historia. Ett ställe det dyker upp på är den berömda inledningen till Johannesevangeliet där ordet logos har översatts med "Ordet", som ju vart levande mitt ibland oss och alltså på sitt sätt inträffar på Gotland i pjäsen Ormkvinnans barn.



Till sist en bild på scenen som ligger strax där hav mött land. Det är vådligt vackert, och om du ser glittrande ljus tvärs över viken så är det Ljugarn, ett annat sorts paradis på denna planet.

/text och foto Bernt Enderborg