Hamra kyrka

"Den bådhiga kyrkan i den grööna lunden, therutanför skall thu acta thig för then Rödha Hunden."

Så skriver Johan Månsson i sin Siö-bok på 1640-talet säger den mångkunnige Torsten Gislestam i 1975 års upplaga av De hundra kyrkornas ö. Och så är det, Johan hade rätt, kyrkan ser "båddig" ut, alldeles som tornet på Lokrume dito som i folkmun emellanåt kallas "Lokrumeboddu".

Men det har sin randiga. Nuvarande torn och norra tvärskeppsarmen ingick nämligen i en planerad treskeppig basilika som aldrig färdigställdes. I stället byggdes kyrkan om på 1300-talet till sin nuvarande form med det asymmetriskt placerade tornet.

Triumfkrucifix med sidofigurer samt Göransbild och delar av äldre altarskåp 1400-tal. På murarna en stor samling äldre bomärken.

Den röda hunden är ett grund alldeles utanför Hamra, fast lokalbefolkningen säger nog "roi hundi" eller nåt åt det hållet, se t ex hur det gick för briggen Alfhilde.

Grundtexten har vi fått av Visby Stift. Guteinfo tackar!



Från nordvästra sidan syns kyrkans ovanliga form bättre. Tornet är inbyggt i långhuset. Lundaprofessorn Carl Georg Brunius skriver i sitt samlingsverk Gotlands konsthistoria 1866 att "Vid yttre åskådning och ännu mer vid inre genomseende visar sig denna helgedom till den grad sakna harmonisk hållning, att man däraf förstämmes." Den gode professorn säger sig också ha iråkat en "obehaglig villervalla" under besöket vid Hamra kyrka.

Men det är nämligen så att dagens torn är centraltornet från en kyrka som sägs ha liknat en grekisk centralkyrka (ett torn i mitten och sen en utbyggnad år varje håll så att kyrkan ovanifrån ser ut som ett kors eller ett plustecken). Riktigt när den kyrkan byggdes är inte gott att veta, men någon gång på 1100-talet, under de sista decennierna, gissar ovannämnde Gislestam varför det säkert är åt rätt håll.



Under 1300-talet tog Hamraborna sig för att bygga om kyrkan ordentligt. Den gamla centralkyrkan revs, nuvarande långhus byggdes, ett rakslutet kor tillfogades och antagligen planerades ett vackert torn längst i väster, men det blev aldrig utfört.

Vi vet inte vem det är som har byggt kyrkan, vilket företag eller mästare, men Johnny Roosval, en av de som har undersökt Gotlands kyrkor ingående, har gett mästaren namnet Ronensis eftersom han tycker att den liknar Langg Jaku i Rone.

Bilden ovan visar rester av den grekiska centralkyrkan - bågen och nocken.



Hamra kyrka har ett tilltaget antal träskulpturer i sin ägo, snidade mellan 1275 och 1540 ungefär. Triumfkrucifixet med sidobilder är från 1400-talet.



Till vänster om Jesus ser vi den sörjande Maria - "Mater Dolorosa från Hamra"; denna kalvariegrupp hänger på långhusets västra vägg.



Den lidande modern ovan. Det finns 17 vackra skulpturer till. Sköna konstverk alla, såvitt man inte har blivit villervallad förstås.



Dopfunten från början av 1100-talet är kyrkans äldsta inventarium och utförd av en mästare som kallas Semi-Bysantios (stilfränder finns i Alskog och Tofta kyrka).



Färgerna är inte ursprungliga utan ditmålade vid en restaurering 1792; de tre vise männen på bilden. Annars föreställer bilderna Jesu födelse, de tre magikernas tillbedjan, barnamorden, flykten till Egypten, Maria och Elisabeth, vars Johannes ju spratt till när de träffades, samt ärkeängel Mikaels strid mot draken.

Alldeles innanför den södra långhusportalen, säger Torsten Gislestam i De hundra kyrkornas ö 1975 varifrån många uppgifter kommer, ligger en stor standstenshäll, cirka 3x2 meter, och i en avhandling om Gotländska (gutniska) dopfuntar menar Fredrik Fåhraeus att hällen kan ha varit platsen för dop i Hoburgs ting under den första kristna tiden, men nu är vi så långt tillbaka i tiden att härom vet vi föga.



På norra långhusväggen finns en så kallad passionsfris från 1400-talet, scener ur Kristi lidande, se Guide Gotland.

Däremot missade jag en målning, eller en bit av en målning, som alldeles säkert är sevärd och lär oss att tiderna så att säga hänger ihop, ty över den forna centralkyrkans tvärskepp, över fönstret, finns en slinga som påminner om de motiv som finns på äldre tiders bildstenar, en gutnisk specialitet.

/text och foto Bernt Enderborg