Symbolism i Ala

Nästan av en slump gick jag rätt in i en dekompression av tiden. Bilden ovan är bara en liten del av utställningen men avsedd att fånga kärnan.

De runda hjulen sover ovanpå stenens tidlöshet som utropstecken på snart bortvittrad förgänglighet - men samtidigt ett vittnesmål för en maskin som i något syfte skramlat färdigt och förpassats till uppfinningsrikedomens skräpkammare, glada och tidsbegränsade tankar som fyllt sin funktion. Men se hur hjulen ligger. Är det en pil? Är det däråt? Eller är det bara ytterligare en ödesmättad symbol av stort värde för beräknande svin men i själva verket meningslös.

Stenen har krossats, tidlösheten har jämnats ut och fixerats till en yta där snart en byggnad växer upp (bakom stenen) - det kan vara Platons trappa som skall byggas, och hans urformer som får sig en törn i cirklarna ovanpå stenens omätbara omfång. För vi kan ju nämligen inte beräkna sånt, hur stor en sten är. Vi kan krossa den, och lägga ut den med Euklides i tankarna, men annars vet vi inte. Ett moln, hur stort är det? Vad sa Aristofanes?

Man har försökt lösa sådana storleksberäkningar med fraktaler, dvs en pytteliten yta som är känd och som upprepas tills omfånget motsvarar verkligheten. Är det detta som allting handlar om? Upprepningar?

- Och där står du och lever. Varför det?

Är du en matematisk formel i rummets stentröga tankar, eller har du läst Hamlet?

- Ja, det är fint väder.

Den grekiske filosofen Diogenes gick omkring med en lykta dagtid, lyste folk i ansiktet och hoppades få träffa en människa.

- Vi kan göra en fin gravsten åt dig om du vill.

/text och foto Bernt Enderborg