Botvatte fornborg

Den hyfsat cirkulära fornborgen på en liten kulle i Stillmyr i socknen Ala var förmodligen omfluten av vatten när den en gång byggdes vid århundradena kring Kristi födelse. Men tidpunkten är väl inte alldeles säker ty fornborgarna har inte tilldragit sig tillräckligt med uppmärksamhet ännu, bortsett från giganten Tors borg, men det kan vara värt att anteckna att en tiondel av Sveriges fornborgar finns på Gotland. Borgen har en diameter om 60 meter och skyddas av en nerfallen stenmur som numera är 3-5 meter bred.



En gång kunde man nog ta sig till borgen direkt från havet på den östra sidan, ty Gotland har varit alldeles väldigt vattenbemängt en gång i världen, jättelika myrar, grunda sjöar har dikats ut.



Bilden är tagen alldeles nedanför den lilla kullen, muren täcks av snö. Ortnamnsforskare kan väl tänkas få en mindre julafton eftersom borgen ligger i socknen Ala, ungefär mitt på Gotland men åt östra kanten till, ty det diskuteras ju huruvida ordet "al" har betecknat något slags område för kultiska/religiösa handlingar av något slag (se Hult och högar). Möjligen kan ortnamnsforskare invända att det står Ala på skyltarna, men det är på skyltarna det. När vi gutar skall till Ala så åker vid till "Ale" - tycker du om att spekulera så kan det vara bestämd form och på svenska bli "Alet" eller så.



Från den pyttelilla parkeringen vid skylten ser det ut som om en väg löper ut till kullen. Emellertid slutar vägen tvärt efter en bit, se bilden ovan. Jag vet inte om de i forntiden har avbrutit vägbygget eller om nutida utveckling grävt bort delar av vägen. Om vägen byggdes i forntiden och vatten flöt omkring kullen så måste det har varit en magnifik fortifikation. Det är lätt att se.

Fornborgens namn

I Ortnamnsregistret för Ala socken sägs att det finns en fornborg vid namn Snubblebacke i Ala, bilden ovan, och det kan såvitt jag begriper inte vara något annat än denna fornborg som Ortsnamnsregistret menar. Det är ju ett jätteroligt namn, men kan det verkligen stämma? Jag frågade Per-Owe Qviberg (Pea) som är historiskt intresserad och bor i trakterna, se Snickeriet där han finns på bild i vad som rimligen är hans skatt. Han sa för det första att jag hade namngivit borgen felaktigt, jag kallade den Gyle fornborg förut beroende på environgerna, dvs kvännmyr och vattenhålet framför borgen, men borgen ligger rätteligen på Ljungbys marker, gården på backen ovanför borgen, så den bör heta Ljungby fornborg.

Anbelangade namnet Snubblebacke sa Pea att det var ett sentida namn och att i hans ungdom brukade ungarna i trakten åka skidor där. På grund av all sten som ligger där snubblades det ofta och många par skidor blev kaffeved. Namnet kom nog därav sa Pea, och det tror jag också, dvs backen kallas Snubblebacke, fornborgen själv har inget namn men ligger strax bredvid Ljungby gård. Och det ska väl också sägas att Snubblebacke skulle vara ett väldigt konstigt ortnamn i Gotlands forntida skatt av ortsnamn.

- Tack Pea!

I förbigående ska vi också säga att Ljungby fornborg har kontakt på vattenvägar uppifrån landet med Tomase fornborg i Ganthem och österut, närmare havet, med såväl Kräklings fornborg som Fornborgen vid Tings backe i Kräklingbo. Borgarna har nog ingått i en handelsled en gång i världen, kanhända som säkra varuupplag innan bönderna tog sina varor till havskanten (om nu inte vikingarna gjorde detta själva, se Kaupungs slott i Ardre) och sålde det till vikingar, som i sin tur exporterade det hela.

Lite spekulationer om vikingar

Den historiskt påläste bör ha reagerat på ett och annat ovan. Men kanske var det så. Vikingar var de som höll till i vikarna, kanske inte övervintrade men i alla fall återkom med jämna mellanrum för att göra affärer med bönderna och köpa upp gods de kunde sälja utomlands. Det kan vara därför som många fornborgar inte har något namn, dvs de ingick inte i gårdarnas normala ägobestånd utan de var byggda av vikingar, eller handelsmän långt tidigare i historien, se t ex Kolonierna, för att handla med bönderna och förvara godset säkert tills mängden var tillräcklig för att segla iväg på handelsstråt.

En annan sak som kan tyda på detta är reglerna om Vård av skepp i Gutalagen ty där sägs att köpmansskepp, som är stora, vårdar man ute på stranden, dvs de ägdes av någon gute, en börding som väl var en mellanstor båt, skulle vara fastsatt i ett hus som folk sover i, dvs det måste vara bofast folk som bodde vid en å eller vid stranden men däremot om någon hittar en myndricka så räcker det att upphittaren ropar tre gånger och om ingen svarar så blir myndrickan hans egendom.

Det där sistnämnda är väldigt konstigt, men vi borde kunna dra slutsatser om att en myndricka inte ägdes av någon bofast gute, dvs de var inte så vanliga, att de var av mindre värde, kanske bara en mindre flotte eller så. Och varför då inte dra till med att myndrickor var ett sorts flytetyg som användes under vattenrika vårar för att transportera gods från borgarna till havet, kanhända till de havsgående skepp handelsmän hade, köpmansskeppen.

Att myndrickorna hade så svagt skydd kan ha berott på att det var ingalunda säkert att de som hade byggt myndrickan överhuvudtaget skulle komma tillbaka - det var farliga saker att bege sig ut på havet - och inte heller var de bofasta gutar.

Det där skulle man kunna dra lite längre genom arvsregler och så, dvs vilka var vikingar egentligen, var de vilda krigare, till och med damerna som svearna tycks tro eller var det helt enkelt de yngre sönerna som inte ärvt gården. Dem kände alltså folk väl, de fick till och med bygga handelsplatser (borgar) på gårdarnas marker, men det får anstå till en annan sida att utveckla detta.

/text och foto Bernt Enderborg