Katharsis - när hösten äntligen kommer

Åjovars, nu börjar vi allt närma oss. Det blir nämligen liksom ett kort vakum efter allt spring på sommaren, alla människor som är här och hälsar på. Ett djupt andetag, och vips, de flesta är borta - hemförlovade till jobbets ombonade miljö, hemvant och tamt, trivsel. Men i sanningens namn skall sägas att en och annan har börjat besöka oss också efter högsäsongens badkalas.

Men nu var det inte riktigt det som jag skulle berätta. Här på Gotland jobbar vi med att försöka förlänga turistsäsongen, som är hektisk juni till augusti, men före det för lugnt och efter det också för lugnt. Det finns organisationer, föreningar och möten med allehanda namn och med olika uppgifter, men någonstans så kommer det alltid till en passus om att säsongen måste förlängas.

Vad gör Ni på vintern? är förmodligen den näst vanligaste frågan man får (den vanligaste är om man känner den eller den gotlänningen som vederbörande känner till).

- Vad vi gör? Åh, vi går i cirklar. Studiecirklar, knyppling, gör din egen hemsida och annat sånt, lantbruksföretagsekonomi går en del. Jobbar och tittar på TV som alla andra.

Något sånt brukar man väl svara, ungefär. Men det kanske är dumt. Det kanske är så att man tror att det är precis stendött här på vintern. Åh, snälla Ni, Ni förstår inte. Det enda man med säkerhet kan säga är att har man varit en längre tid på Gotland någon gång så kommer man tillbaka.

- Varför?

- Jo, det är olika. En del har stått på Ekstastranden neråt Sproge till då höststormarna drar in. Och har man gjort det, kommer man tillbaka. En del har sett solen gått upp i Östergarnslandet, kanske i närheten av en gammal väderkvarn utan armar eller där spindelväven glittrar i en stenmur, de kommer tillbaka. En del har träffat den snyggaste tjej han har sett (de snyggaste tjejerna finns på Gotland), han kommer tillbaka. Andra har träffat en gotländsk familj, blivit vänner och lärt sig andas med hjärtat - de kommer tillbaka. Somliga har varit här och jobbat, de kommer tillbaka. Några har varit och sett på Torsburgen och inte fattat hur stort det är, de kommer tillbaka. Många har gått på den gotländska strandkantens mjuka men ändå sträva sand, de kommer tillbaka. Lukten. Yngre hjältar har upplevt nattlivet i Visby, de kommer tillbaka nästa sommar om de inte har gift sig eller så (en del kommer tillbaka i alla fall). En del befann sig plötslig i medeltiden under medeltidsveckan, de kommer tillbaka. Somliga köper sig en sommarstuga i någon avkrok där de kan koppla av i lugn och ro och veta att gutarna aldrig kommer att tala om var de bor, finns inte en chans, det är fullständigt meningslöst att ställa sådana frågor till gutarna.

Men det är inte därför egentligen, det är något annat, det är Gotland. Det är helt annorlunda här. En läkare som jag känner, Karin, hitflyttad från det avlånga landet i väster sa att "Det är ett behagligare liv på Gotland". Precis, på spiken, ett behagligare liv. Just det!

Om Ni bara fick se Gotland i blommande maj. Miljoners miljoners miljarders blå och vita sippor, tussilagor så många man orkar plocka, friskt, skönt, grönt, vått. Man kan cykla längs vägar i kilometrar och Liljekonvaljer lyser ihärdigt längs vägkanterna. Ni skulle se våren explodera i maj. Det smäller inte bara lite här och där, som små öar av knoppande kärlek, som i Uppland, utan det exploderar. Överallt! Grönt, blått, vitt, gult: Kabom! Och längre fram kommer orkidéer och annat i massor, ängar och skogar är fulla av konstiga blommor. Ni skulle se Svärdsliljorna lysa gula i Petarve änge eller skogsfruarnas änglar i mörka skogen, Adam och Eva en miljon, eller som när sällsynta orkidéer står ensamma och kappraka i sumpmarken i Kallgatburg. Man blir stående. Man står där och betraktar intresselöst. Skönt!

Men det är inte bara det. Har man suttit på en stenbädd från Silur (som ju fordom hette Gotlandikum) med en skog av martallar bakom ryggen, knotiga leder och starka senor, och sett gässen rida in från Karlsöarna medan håret står vågrätt av storm, så glömmer man det inte. Fossilerna var fossiler redan då Dinosaurier knallade omkring. Det behövs nästan ingenting annat. Havet lugnar ju alltid, men såna grejer vi talar om nu lugnar ner en på riktigt. Man blir en del av tiden på ett tryggt sätt. En stensnäcka i handen och kalla, våta kinder. Själen lagar sig själv - katharsis - det är bättre än Korsö fyr.

/text Bernt Enderborg