Dryckeshornen från äldre järnåldern

Ser du dryckeshornet på bilden ovan, som den lilla kvinnan ovanför hunden står och håller? Fotot är från en bildsten från Hunninge i Klinte daterad till 7-800-talet någon gång (om bildstenar, se guiden). Fotot visar förresten bara en liten bit, överdelen av stenen, den är nästan tre meter hög.

Dryckeshorn förekommer rätt ofta på vikingatida bildstenar men sällan i samtida gravar, om jag har förstått litteraturen rätt. En fråga som det i vart fall kan funderas över är vem denna kvinna är.

Folk som läser isländska sagor brukar veta besked direkt och säger att det är en valkyria, som tar emot en död krigare när han kommer ridande till Valhall. Professor Erik Nylén skriver i boken Bildstenar att på en viss bildsten visas nog när Odin rövar skaldemjödet till människorna. Han förförde jätten Suttungs dotter, som vaktade mjödet, och fick som tack härför en slurk ur hennes horn.



Dessa dryckeshorn förknippas vanligen med vikingatiden och de tolkningar, som kommer från isländska sagor nedtecknade på 1200-talet, förutsätter att skaparen av bildstenen sysslade med religiösa frågor och hämtade inspiration från något som kallas den Nordiska mytologin.


Anna-Lena Gerdin skriver i Gotländskt Arkiv 1992 en artikel om "Vad hade de i asken" (en sorts gravkärl) men berör också dryckeshornen. Hon säger att "Ett komplett dryckeshorn består av ett horn från nötkreatur eller uroxe vilket försetts med ändbeslag, mynningsbeslag och bärkedjor av brons eller silver." Bilden ovan visar ett dryckeshorn från romersk järnålder (från Kristi födelse och 400 år framåt) som hittats i Ekeby.

Anna-Lena säger vidare att själve Julius Ceaser omnämner dryckeshornen i sin bok om det galliska krigståget (Commentarii de bello Gallica); han beskriver i kapitel 28 de dryckeshorn som germanerna importerade. Dessa horn bör alltså ha varit populära också före Kristi födelse men det är blott undantagsvis som sådana har återfunnits i gravar från tiden före honom.

Anna-Lena frågar sig i artikeln varför dryckeshorn är så vanliga på Gotland under äldre järnåldern, dvs före vikingatiden. Hon hänvisar till en artikel skriven av Berta Stjernqvist (Mountings for Drinking-horns from a Grave Found at Simris, Scania, Lund 1978) där en katalog av fyndplatser fördelade på olika landskap upprättats:

* Skåne 1 fynd
* Öland 10 fynd
* Västergötland, 4 fynd
* Östergötland 2 fynd
* Uppland 2 fynd
* Gästrikland 1 fynd
* Medelpad 1 fynd
* Gotland 85 fynd

Häpnadsväckande! Är det så det är? Fyra av fem dryckeshorn från äldre järnålder i Sverige är upphittade på Gotland.

Stjernquist säger i ovannämnda artikel att tillverkning av dryckeshorn nog har förekommit överallt i Europa och att gutarna efter en tid av import förmodligen började producera sådana själva. Och det bör tilläggas att av romerska silverslantar som hittats på Sverige från den romerska järnåldern, från Kristi födelse till 400-talet, har närmare 80% upphittats på Gotland.

Anna-Lena Gerdin säger förresten i Gotländskt Arkiv att dryckeshornen verkar förekomma parvis i gravarna och att det förmodligen är fråga om kvinnogravar. Dryckeshornen torde alltså inte alls vara nedlagda för att den döde skall svinga bägaren med polarna i Valhall 800 år senare utan utgör i stället en symbol för att det var kvinnor som stod för utskänkning och liknande, dvs dryckeshornen är ett viktigt attribut. Vi skall också tillägga att när man hittar nycklar så är det vanligtvis också i kvinnogravar. Personligen kan jag gott tänka mig att dryckeshorn, nycklar och liknande är gåvor för att hedra kvinnan för att hon hade hållit ordning på allting, för det har kvinnorna gjort i all världens tid - hur skulle det annars se ut?

För att återknyta till fråga ovan - vem är kvinnan på bildstenarna - så tror inte jag att det är en valkyria utan en alldeles vanlig underbar fru.

En liten knorr

På många ställen frågar skribenten sig om kvinnor också var med på vikingafärder och ofta är det egna svaret intetsägande. Men ett berömt exempel då folk mött vikingar ute i världen är när Ibn Fadlan i början av 900-talet träffade rus vid Volga. Han säger bl a:

"Alla deras kvinnor har över bröstet en dosa fastgjord, som är av järn, silver, koppar eller guld, efter mannens förmögenhet och inkomst."

- Vilket av ibn Fadlans ord ovan är det man inte förstår? Kan det vara kvinnor? Och i förbigående får jag väl också säga att den där dosan som han såg är typisk för gotländska tjejer; på fastlandet hade tjejerna ett platt dräktspänne till samma funktion.

/text och foto Bernt Enderborg