Vårt språk

Av någon anledning anses gutniska, vårt språk, vara en svensk dialekt, någon sorts ålderdomlig och dåligt utvecklad svenska. Det är tydligen "farligt" att vi har ett eget språk.

Uppslagsverket Focus 1976 definierar dialekt bl a så här:

"Dialekt, mål, den speciella form av ett språk som är utmärkande för ett visst geografiskt område. I isolerade bygder av ett större språkområde bevaras drag som går förlorade på andra håll, och nya särdrag utvecklas. Så har i Sverige t ex dialekterna på Gotland, i Älvdalen och Kalix erhållit en stark särprägel som ännu är markant."

Det står alltså i klartext att eftersom Gotland är en så isolerad bygd så talar vi någon sorts efterbliven svenska.

Gernandts konversationslexikon från slutet av 1800-talet är ärligare när de bl a skriver:

"G:s folkspråk (gotländskan, gutniskan), jämte Dalarnas utan tvifvel Sveriges märkligaste, utgör än i dag, liksom i äldsta tider, en från andra svenska dialekter skarpt skild munart, delvis av högst ålderdomligt skaplynne, men delvis ock (t ex i ordförrådet) i högre grad än något annat svenskt folkmål förrådande tyskt och danskt inflytande. Det är för öfvrigt den enda svenska dialekt, som egentligen kan säga ega en historia, liksom det ensamt eger en verklig literatur. Denna tillhör Sveriges äldsta litterära minnesmärken. Källorna för vår kännedom om forngutniskan utgöras dels af en mängd (öfver 200) runinskrifter från tiden omkr. 1000 till 1572, dels av åskilliga literaturalster, näml. en lagbok, en mindre, sägenartad uppsats om öns äldsta historia (båda bevarade i handskrift från förra hälften av 1300-talet), en med runor affattad, tämligen utförlig kalender (daterad 1328) samt en stadga för S:t Karins gille (af 1443)."

Men nuförtin så är det mest inne att tycka att gutniska är en efterbliven svensk dialekt som tvivelaktigt kan kallas ett eget nordiskt mål vid sidan av forndanska, fornsvenska och fornnorska, t ex har man hittat diftonger på de uppländska runstenarna som ju bevisar att gutniska bara är en svensk dialekt, allra helst som runorna är ristade med tillhjälp av det danska runalfabetet.

Upplysningsvis skall vi också säga att det man i dag kallar gotländska och som brukar framröstas i olika sammanhang som Sveriges vackraste dialekt inte har särskilt mycket att göra med det gutniska språket eftersom ytterligt få fastlandssvenskar skulle begripa om de hörde det.

Det är till och med så att i några socknar har man behållit mera av gutniska, så t ex min svåger i När socken på sydöstra Gotland. En gång var han inlagd på Södersjukhuset i Stockholm, där jag besökte honom, och eftersom han talar gutniska frågade jag om det inte var svårt att göra sig förstådd (jag har studerat i Uppsala och vet):

- Nja, int nå avholut naj, dei jär jo bar å gär si till.

Översatt till svensk dialektforskning så är alltså socken När på sydöstra Gotland alldeles särskilt isolerat.

- Nja, kan man tro på det?

/text Bernt Enderborg, illustration Lotta Ingelse