Hemse kyrka

Nuvarande kyrka i Hemse är byggd på 1200-talet någon gång, vilket i förstone inte är särskilt uppseendeväckande, men det är en spännande kyrka som har en rik historia.

Den lilla halvrunda avslutningen i öster på kyrkan kallas absid, sådana återfinns på kyrkorna här och var, men riktigt varför har jag ingen kläm på. Det kanske har något med akustik att skaffa, det finns ju s.k. ljudkrukor i en och annan kyrka, dvs inmurade resonansförstärkare, men absiderna kan väl lika gärna vara någon tradition någonstans ifrån.

Vidare är kyrkan full av målningar från 12, 13- och 1400-talet. De var restaurerade tämligen "hårt" i slutet av 1800-talet men återställdes till sitt ursprungliga tillstånd av den skicklige Erik Olsson 1962-63; det finns en sida om S:ta Brigida som målades samtidigt med passionsfrisen på 1400-talet.


Vid restaureringen gjordes en sensationell upptäckt då golvet bröts upp, ty därunder låg en nästan komplett stavkyrka, rikt ornerade ekplankor, den enda någorlunda kompletta stavkyrka som återfunnits i Sverige.

På södersidan är årtalet 1893 inknackat på stenfoten, antagligen i samband med att kyrkan renoverades. Det är inte ovanligt att folk genom århundradena har klottrat i kyrkorna, se t ex Lye kyrka.




Figuren ovan på nordväggen, man ser den direkt då man stiger in i kyrkan, tycks vara i färd med att anfalla något slags träd från 1200-talet, se Livsträdet. Passionsfrisen längs med nästan hela norra väggen var populärare ett par hundra år senare.



Triumfkrucifixet, kyrkans största klenod, är från slutet av 1100-talet och inte jättelikt men skönt. Jesu offer är ju viktigt för religionen, fast det är ju inget som hindrar att man därvid åstadkommer stor konst.

Johan Gardelin målade och förgyllde krucifixet 1896, det konserverades av C W Pettersson 1941 men originalfärgerna togs fram 1958 av Erik Olsson - det var så välbevarat att bara obetydliga kompletteringar behövdes. Nu hänger det där i sin 1100-talsprakt med originalfärger.

Det är en stor sevärdhet i hela Norden, se Viklaugruppen.



Den tjänstgörande prästen i Hemse kyrka står konstant, förutom då han eller hon står i predikstolen, och ser på futharken, som man inte kan undgå då man står vid altaret ty den är ristad/målad upprepade gånger i koret.

I en liten skrift i kyrkan sägs att där är "endast de första runorna i runraden, den s.k. futharken, som ideligen upprepas, kanske som en besvärjelse mot onda makter". Och det är ju en annorlunda tanke att prästen är skyddad av runristade besvärjelser då det talas, kanhända predikningarna därmed innehåller lite kraft också från fornstora dar. Men de kvarvarande runorna är nog en del av ett numera delvis bortrestaurerat runkalendarium.

Predikstolen är från 1768 och på den kan man se evangelisterna, som är påfallande lika varandra.

Bilden visas Lukas, men de andra ser ungefär likadana ut ehuru deras attribut är anpassade till de olika traditionerna om deras öden.


Odjurshuvudet kommer från foten på dopfunten. Cuppan, där man inte doppar ungar, är från 1300-talet och således ett par hundra år nyare än foten, som tillverkades på 1100-talet av Hegwaldr.

Hegwaldr är namnet på den som beställde den dopfunt som återfinns i Etelhems kyrka, men det tolkades tidigare som namnet på den som hade gjort dopfunten varför stilriktningen gavs detta namn.

Egentligen tillskrivs dopfunten något som kallas Hegwaldr Posthumus, se Stenmästarna, ty Hegwaldr själv måste rimligen ha varit död vid mitten av 1100-talet.

/text och foto Bernt Enderborg