Nisseviken

Vid Nisseviken i Havdhem var det mycket folk. På stranden låg folk och gassade, till och med Knodden och Isenberg, och såg ut att ha det jätteskönt.

Nisseviken brukar ju ha varmast badvatten på Gotland, så det är ett bra ställe att doppa sig. En lång brygga tar en ut på lite djupare vatten, två vinkelbryggor ger barnen bra möjlighet att hoppa och plaska på grunt vatten. De flesta sorters bekvämlighet finns vid Nisseviken.


Det första jag fick se då jag klev ur bilden på parkering var att det fanns flera webbar på plats. Men om det är någon som tror att det var flera än jag som jobbade så glöm det.


Det nästa jag fick se var min gamle skolkamrat Jonas Ström, som var där med barnen och njöt av det underbara vädret. Det intressanta med den här mannen är att han vanligen jobbar med en metalldetektor, ty han är professionell skattfinnare. Om Du får syn på någon annan än Jonas Ström med metalldetektor på Gotland så kan Du utgå från att det är en skattsökare som tänker stjäla vårt kulturarv. Vederbörande skall alltså haffas!


På bilden ser Du en liten del av de människor som var vid Nisseviken den 5 juli år 2001. Det var varmt, skönt och massvis av ungar lekte i vattnet ute vid bryggorna.


Alldeles ovanför förra kortet återfinns en skön gräsmatta att slå sig ner på. Det är ganska skönt för dem som inte gillar sand mellan tårna. Det låg mera folk åt höger till, men på det kunde jag inte ta kort då några flickor låg där barfota över hela överkroppen.


Denne vackre och brunbrände man sprang jag på precis när jag var på väg från Nisseviken. Han hade semester, sa han, från sitt arbete vid Mediahouse i Sthlm, där han knackar kod. Men han gör det på distans, och sitter vanligen en mil söderut på sitt kontor i Öja och löser allehanda problem. En programmerare som distansjobbar på Gotland för ett företag i Stockholm. Smart!

Hoppas inte för många stockholmare kommer på något liknande eftersom då har vi ju snart inte kvar den lugna och kreativa miljö där man verkligen kan få tankarna och arbetet att gå framåt.

/text och foto Bernt Enderborg