Hällmark på Gotland

Här och var finns den karga natur där Gotlands benknotor lyser rengnagda, där små sprickor i hälleberget lägger iväg och ingen vet hur djupa de är. Det är en överraskande naturtyp, en glad överraskning. Kalkhalten är hög, upp till 97% på sina ställen.

Några kilometer från allfarvägen tystnar trafiken och man försöker föreställa sig ljudet då bergen spricker - i Etelhem och Lojsta finns insjöar som är uppemot 20 meter djupa.



Det finns något i det fossila berget som drar liv till sig. Och reven är inte släta utan små kullar och svackor gör hällen till växtplats för en underlig flora - livet självt kryper fram över backarna. Gulmåran lyser, den vita fetknoppen blommar i mattor ovanpå stryktålig mossa och grässtrån som är smala och lena vajar med mellanrum.



På den tunna jordmånen övergående till hällmark har ingenting bråttom. Martallar, hukande enesbuskar och tulkört, men strax sjunker revet en smula och skogen tar vid. Landskapet kantas av små bestånd av tallar och enbuskar. Och mossan biter sig fast i berget sen 100 år, 300 år, vet inte, tre sandkorn och ingen vind på några veckor och en ny liten mosskudde tar plats, ett häftigt regn och det börjar om.



Och det är varmt, det är inte bara solen som strålar utan också berget värms upp. Det sägs emellanåt att regnmolnen viker av runt Gotland på grund av varma uppåtvindar; är det varmt och torrt så blir det ännu varmare och torrare. En annan följd påstås vara att det är lätt för seglare att hitta till Gotland emedan molnen lägger sig högt över ön.

- Vet du varför kanterna till sprickorna är så rena och vita? Det är en liten snigel som bor i sprickorna och nattetid tar sig upp för att beta.



De livsglada reven uppbyggda under årmiljoner vid ekvatorn, se geologi, med allt från trilobiter till bläckfiskar har tryckts ner och avrundats av flera istider, som allting annat i vår del av världen.



Sprickor och sänkor är på sina håll de enda möjliga växtplatserna.



Gotland är välsignat. Så fort mossan håller lite vatten kommer skönheten till byn.



Ofta ligger hällmarken helt bar med undantag för lavar och mosskuddar som fått fäste, till slut täcker mossan hela ytor, men trots denna karghet finns en rikedom av arter. Olika grässorter och små blommor följer mossan.



Går man omkring på hällmarken när det blommar ser man strax mångfalden och insekterna som dras till örternas socker. Där fladdrar Apollofjärilen, en vacker och för Gotland typisk art, Dårgräsfjäril, blåvingar och många, många andra.



Här är ett annat sätt att vinna. Revfingerörten drar egna pipelines.



Men direkt när det finns mera skrymslen där vindburen sand fastnat förökar sig livet, som får mer sand att stilla sig, som håller kvar vatten som blir rörligt liv.



Det är långt ifrån alla givet att ta till sig hällmarkerna. Man kanske kan vända på steken och se hällmarken som en öken, en skållhet stenöken, men där omständigheterna är så fördelaktiga att naturen och därmed livet kämpar vägen fram. Du kommer inte att hitta Saharas öken, nåt sånt finns inte, utan kanske tvärtom, som oaser fast omvänt.

---
Alla bilder ovan kommer från hällmarken i Buttle åt Etelhem till. Stanna bilen och knalla ut skogen. Andra hällar är Hejnum hällar, en skön svacka i hällmarkerna är Kallgatburg, du kör över hällmark för att ta dig dit, eller besök helt enkelt norra Gotland.

/text och foto Bernt Enderborg