Vårt kulturarv

Jag såg i tidningen en annons om Fakta, kåseri och debatt om Vårt gotländska kulturarv den 5 oktober 2002, kl. 16.30-19.00. Jag gick på det där. Det vore nämligen roligt att veta hur de som sköter detta egentligen tänker.

Från mitt obyråkratiska håll blev slutsatserna av mötet ungefär att byråkraterna tycker att allmänheten är för dåligt engagerade, varför något måste göras. Men det är nog inte hela sanningen. Arbetet heter Agenda Kulturarv i Gotlands län, Camilla Knekta på bilden ovan håller i trådarna, och är ett statligt påhitt som går ut på att framställa riktlinjer för det fortsatta kulturvårdande arbetet i Sverige.

Enligt mitt tycke så är det ett bra påhitt också från kommersiell synpunkt. Ty förutom råvaror och jordbruk så är besöksnäringen en betydande inkomstkälla för Gotland. Och vad gäller sistnämnda så har Gotland några otvivelaktiga fördelar, nämligen folket, naturen, kust och vatten samt kulturen i nämnd ordning, ty det är vad våra besökare svarar åtminstone när vi frågar.

Mitt intresse för kulturarvet, utöver det ideella, består i marknadsföring. Borde vi inte gemensamt ta och upplysa omvärlden om att Gotland, förutom ringmur, bad och raukar i färggranna solnedgångar, är ett rätt häftigt ställe?

Nåja. På ovannämnda möte var överraskande många besökare. Intresserat folk, Hammar från Öja var där och framförde några syrliga synpunkter till Länsstyrelsen, tillika gjorde hembygdsföreningen i Hörsne, Dan Carlsson pratade bra och Camilla föredrog någon utredning.


Efter ett slags inledande cafémöte så var det dags för ett sorts arbetsgrupper att mötas den 20 jan 2003. De frågeställningarna som det skall resoneras om är luddiga, men det går inte att undvika när de är så breda. Arbetsgruppens resultat skall användas som ett underlag för Gotlands läns bidrag till den nationella programförklaringen vad gäller kulturarvet, kanske som en sorts idébank.

Det finns två arbetsgrupper:

1) En styrgrupp med de vanliga styrmänniskorna (den svarta gruppen).

2) En arbetsgrupp (den röda gruppen) som förmodligen kommer att fundera inom kulturarvet över de övergripande frågorna:

1) Bruka och bevara
2) Folkupplysning eller lagskydd
3) Nya grepp
4) IT-samhället

Det föreslås att dessa frågor kan diskuteras utifrån tre olika perspektiv: ett samhälleligt, ett politiskt och ett professionellt perspektiv.

På det första arbetsmötet den 20 jan 2003 så dök det upp dubbelt så många som väntat. Jag tror att det var fler än jag där som inte hade lön under mötestiden. Alldeles i början av mötet så skrev vi på en deltagarlista där man kunde ange namn, epost och från vilken förening/institution man kom. Givetvis så är det så att ett företag som har gått dit, som jag företrädde, i princip har gått fel.

Med på mötet fanns folk från bl a Länsstyrelsen, Gotlands kommun, Kyrkan, Hembygdsrörelsen, Medeltidsveckan, Naturskyddsföreningen, Hushållningssällskapet. Kort sagt, några eldsjälar samt de vanliga institutionerna som har jobbat med frågorna länge. En sorts representant för Skolan var där, men väl inte officiellt på korrekt sätt. Det är mer än tankeväckande.

Vi presenterade oss, några redogjorde korteligen för sina käpphästar och så tog jag mig till att fråga hur många det var som kunde härma mig när jag sa uggleögon (jag är född och uppvuxen på östra Gotland och vi brukade retas med grannens sommarbarn genom att be dem säga uggleögon och sen skratta så att vi kiknade). Några av svenskarna, om uttrycket tillåts, höjde på ögonbrynen och andra vässade klorna. De fåtaliga gutarna undrade antagligen om jag hade fått någon slags en lokalpatriotisk knäpp. Men det är inte det som var poängen. Poängen är att det var inte mer än 20% "infödingar" på plats när riktlinjerna för hur kulturarvet skall handhas den närmaste framtiden diskuterades.

- Varför då?

Förmodligen är det så att de som har flyttat hit ser med klarare ögon vilket kulturarv som finns på Gotland jämfört med "infödingar" som har snubblat på skepps- och gravsättningar sen barnsben. Men det är kulturarv också då det står Djaupdy på vägskylten. Vilket språk är det? Men det kanske klingar jätteexotisk i örona på en "svensk"? Det står Västerby som vägskylt vid Djaurgatu i Sanda. Varför det? Är inte namn på orter, vägar osv ett kulturarv? Är inte sockengränserna, fasta sen långliga tider, ett kulturarv? Skall sånt ändras för att passa något datasystem? Vem bestämmer vad som skall stå på museet? Skall institutionerna ha något slags självklart monopol på att använda ruiner, fornlämningar m.m? Är försvenskningen, institutionaliseringen också ett kulturarv? Är kulturarvet sånt vi kan titta på?

Givetvis är det så att alla som flyttar hit och älskar denna ö är gutar, så har det alltid varit, precis lika bra gutar som alla andra, och givetvis är det också så att gutar är svenskar. Men det satt inga Närkar där, ingen Laubo, Gardelin har väl säkert rötterna i Garde, men vanligt folk. Var var det vanliga folket, de utanför kulturinstitutionerna?

Det skall bli roligt att se vilka nya tankar som kan komma ur dessa möten. Har Du själv några synpunkter, mejla gärna så tar jag med mig dem. Vill man vara med i den röda gruppen så kontaktar man dess ordförande Susanne de Paulis. Gör nu det.

/text Bernt Enderborg, illustration Lotta Ingelse