Barrskog på Gotland

Nästan hälften av Gotlands yta täcks av barrskog. Tallen är vanligast men gran förekommer på kalkfattigare jord. Den vanligaste typen är ängstallskog.

Om man inte är för klumpig och kan föra sig i skogen så är de små trollen inte alls skygga som i sagorna. Dom vet att jag inte talar om var dom finns.



I forna tider betades nästan all ängstallskog av kreatur. Där det fortfarande betar djur möts man av ett parkliknande landskap. Enbuskar förekommer också i stor utsträckning i den gotländska skogen. Nuförtiden har markägaren skyldighet att övervaka återväxten efter avverkning och vårda skogen genom röjning och gallring.

Den gotländska tallen anses hålla hög kvalitet, hög andel kärnved, då den växer sakta. Förr avverkade man träd till husbyggen i januari för att saven skulle vara låg i trädet. Detta virke var mer beständigt än dagens virke. Beror det månne på skötsel eller det genetiska urvalet? Antagligen samverkar orsakerna.



Kalkindustrin, virkesexport och tjärbränning gjorde att man i forna tider idkade rovdrift på skogen. Det finns få bevarade och orörda "urskogar" på ön. De bäst bevarade, hittar man vid Stigmyr naturreservat i Hangvar och vid Upstaig urskog, cirka tre kilometer nordväst om Katthammarsvik. Gotland blev därför det första länet i landet som anno 1869 fick en skogsvårdslag.



Urskogen skyddas i dag, och därför finns det gott om döda och döende träd av olika grovlek och artsammansättning. Att naturen får sköta sig själv i urskogen är en förutsättning för de växter och djur som lever här. Av fåglar så kan man se spillkråkor, hackspettar och rovfåglar.

Ett annat för Gotland ovanligt skogsparti är det lilla reservatet vid Bosarve mellan Garde och Lye. Här är jordmånen bördigare och därför har alla liknande partier av skog i omgivningen tidigt avverkats. Reservatets ståtliga tallar och dess naturtyp ger ett smakprov på hur skogarna såg ut innan rovdriften tog fart på 1600-talet.

Är du inte petig med att det skall vara reservat och så där, så rekommenderar vi ett besök vid helt underbara Tjaukle.

/text och foto Bernt Enderborg