Gustafsviks utflyktsguideA B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö |
||||
Gustafsviks SemesterbyFärjeleden 3621 58 Visby Tel: 0498-20 12 60 Hemsida Från hamnen / flygplatsen AktiviteterAktiviteter kartaAktiviteter databas Dagens evenemang Bra att vetaApotekBankomat Bibliotek Gymnastikhallar Köpcentra Lasarett Polis Rastplatser Samhälle Skola Systembolag Vårdcentraler NyheterRadio GotlandAftonbladet Dagens Nyheter Expressen Svenska Dagbladet |
Några funderingar om mandråp i GutalagenVi skall fundera lite mer på inledningen av bestämmelen om mandråp i Gutalagen, ty jag får inte de vanliga antagandena och översättningarna man läser att stämma. Och därför skall jag helt enkelt påstå att regeln om mandråp i Gutalagen inte handlar om mord, så som vi tänker det. Den nutida översättningen av första meningen i reglerna om mandråp påstår: "Det är nu det nästa: Om så illa kan hända genom fiendens råd, att en man råkar dräpa en man, då skall fly med honom hans fader och son och broder. Om ej dessa finnas, då skall fly med honom de närmaste fränderna"... I original sägs: "Þet ier nu þy nest en so illa cann bieras miþ fianda raþi et mandr hittr mann at drepa. þa scal flya miþ hanum faþir. oc sun. oc broþir. Þa en ai iru þair til. þa flyin miþ hanum nestu niþiar"... I vår kommentar till översättningen av bestämmelsen om mandråp ordas lite grann om det där med "råkar", och det kan kanske stämma, säkert är det inte, men här skall vi dra funderingarna lite längre och se på bestämmelsen på ett annat sätt. Nutida lagstiftning Wikipedia påstod den 3/10-2007 att: "Mord innebär att man med uppsåt tar livet av en annan människa i strid mot ett lands lag." Men det är fel, det finns inte någon sådan regel, åtminstone inte i Sverige. Det står inte i Brottsbalken att det är förbjudet att mörda någon, utan där står: "Den som berövar annan livet, dömes för mord till fängelse i tio år eller på livstid". Det är alltså inte förbjudet att mörda folk enligt lagen. Men för den som gör det blir det fängelse för resten av livet - det finns alltså en påföljd men inget förbud. Den moraliska grunden Att man inte får mörda folk har med moral att göra, och det som brukar sägas vara grundläggande för nutiden är Guds femte bud - "Du skall inte dräpa" - som ju är ett regelrätt förbud från högsta ort. Huruvida detta är korrekt eller inte kan vara detsamma (att man inte får mörda varandra är en moralregel som förstås är långt äldre än Bibeln) utan vi skall bara konstatera att det finns en moralregel som förbjuder mord varefter lagstiftningen säger att den som bryter denna moraliska regel straffas på visst sätt. Vad säger första meningen i Gutalagen egentligen För det första kan vi konstatera att första meningen i Gutalagens regler om mandråp inte förbjuder någonting, utan den moraliska grunden för bestämmelsen återfinns i Gutalagens första paragraf som stadgar att Gotland skall vara ett kristet land, dvs det femte budet införs officiellt på Gotland. Vi kan tillspetsat säga att från och med att den första paragrafen infördes på Gotland så är det Gud som förbjuder mord. Det är nu konstigheterna med Gutalagens bestämmelse om mandråp börjar. Gutalagen säger ju inte, som dagens svenska lagstiftning, att den som har mördat någon annan får räkna med en viss påföljd. Och det behövdes inte heller. Det fanns helt enkelt ingen anledning varken att förbjuda mord eller påbjuda ett visst straff för detta. Det var redan klart genom kristendomen: Gud har förbjudit mord och för den som mördar någon är straffet redan klart - öga för öga, tand för tand (talionsprincipen), dvs den som mördade någon på Gutalagens tid skulle tas av daga. Ett exempel på att talionsprincipen var allmänt godtagen kan väl bildstenen från Sjonhem vara. - Men om såväl brottet som påföljden för mord var klart genom den första paragrafen i Gutalagen, vad handlar då reglerna om mandråp om? Vad reglerna om mandråp i själva verket handlar om Antag att någon har mördats då Gutalagen var i kraft. Genom kristendomen är brott och straff redan klart, men vem skulle slå ihjäl mördaren? Och det är förstås här reglerna om hämnd i Gutalagen tar vid, dvs det var den mördades släkt (ätt) som gjorde detta, och som alltså hade rätt att verkställa straffet. Och enligt talionsprincipen skulle alltså mördaren slås ihjäl, det var han som skulle lida sitt av Gud påbjudna straff. Men för att våga utkräva hämnd för ett mord, dvs döda vederbörande, så måste man vara helt säker på sin sak. Dödar man någon felaktigt så är det inte hämnd, utan mord, och då sätter reglerna om hämnd in, dvs den felaktigt ihjälslagnes släkt har rätt att slå ihjäl den som felaktigt slog ihjäl någon. - Vad skulle hända om mordet var så klart? Om det var till 100% klart vem som var mördare? Hur skulle man få tag i mördaren så att han kunde slås ihjäl? - Jo, man sätter press på mördarens släkt, så att de inte gömmer honom, genom att tillåta att hämnden kunde utsökas på annan än mördaren Och det är precis vad Gutalagen stadgar i regeln om mandråp. Det är konstigt. Varför står det i reglerna om mandråp? - Jo, det beror på att den officiella översättningen är fel. Bestämmelsen handlar inte om mord på så sätt, så att säga det första mordet, utan om ihjälslagandet/dråpet av mördaren, hämnden. Och i själva verket så står det inte, som i översättningen: "...man råkar dräpa en man...", som alltså är ett dråp i vår tidsmening, vilket är anledningen till vår kommentar, utan det finns inget "råkande" i själva mördandet i Gutalagens bestämmelse om mandråp, dvs bestämmelsen handlar inte om dråp i vår tids mening, dvs ett mord som inte var planlagt utan skedde i hastigt mod, oöverlagt. Gutalagens bestämmelse om mandråp handlar om hämnden, verkställandet av straffet enligt talionsprincipen och det femte budet. I gutalagen står det "mandr hittr mann at drepa", dvs man hittar man att dräpa, inte som i översättningen "man råkar dräpa en man". Det finns så att säga inget råkande i själva dräpandet, utan i Gutalagen står: "...en so illa cann bieras miþ fianda raþi...", vilket är grunden till vad som på något sätt blivit "råkar dräpa" i översättningen. Översättningen borde därför rätteligen vara: " Det är nu därnäst att om det vill sig så illa genom fiendens råd att man hittar mannen att dräpa, då skall med honom fly fader, broder och son. Om dessa ej finns, då flyr med honom närmsta fränder." Jämför med originaltexten: "Þet ier nu þy nest en so illa cann bieras miþ fianda raþi et mandr hittr mann at drepa. þa scal flya miþ hanum faþir. oc sun. oc broþir. Þa en ai iru þair til. þa flyin miþ hanum nestu niþiar". Utgångspunkten för reglerna om mandråp är helt enkelt att mördarens släkt håller mördaren gömd för dem som har rätt att utkräva hämnd på honom (talionsprincipen). Det kan ju i förstone tyckas vara ett långsökt specialfall men å andra sidan gick det knappast att hålla någon gömd någon längre tid på Gotland om inte mördarens släkt gjorde detta. Och det är alltså först när släkten verkligen gjort detta som hämnd kunde utkrävas på andra än mördaren (jag kommer att få skriva om vår sida om hämnd). - Hämnd, inte mandråp, var det självklart? /text och foto Bernt Enderborg |
|