Om trälar

Vad gäller svenska förhållanden skriver Alf Åberg i sin "Vår Svenska Historia", Natur och Kultur, Lund 1985, på sidan 43 alldeles före avsnittet om vikingatiden följande:

"Samhällets sockel bestod av de många undernärda människodjur som kallades trälar. Krigsfångar och förbrytare kunde göras till trälar, men de flesta var födda till ofrihet. Barnen till slavinnan följde moderns stånd. Samhället skilde strängt mellan fria och ofria. Trälen var rättslös och helt beroende av sin herre. Han kunde säljas som boskap, och den han bodde samman med kunde tas ifrån honom. Träldråp såg man mellan fingrarna med."

Ovanstående citat kommer i och för sig från en populärhistorisk bok, men motsvarar nog vad folk i allmänhet tror. Gutalagen som nedtecknades i början av 1200-talet, som i avsnittet om trälar kanske sträcker sig ända tillbaks till vikingatiden, innehåller stadganden som åtminstone för Gotlands del innebär att Alf Åberg inte har särskilt många bokstäver rätt.

Vad gällde på Gotland
Det verkar inte ha varit så att trälar betraktades som egendom, som boskap. Man får mera intrycket av Gutalagen att en träl arbetade av en skuld, eller kanske ett straff, och det där med att man såg mellan fingrarna med träldråp stämmer helt enkelt inte. Gutalagen innehåller inga undantag för det fall att den dödade var träl eller ofri. Det förefaller som att bestämmelserna om mandråp var tillämpliga på alla dråp.

Träldomstiden var begränsad
"Tänk på vilodagen så att du helgar den" är ett bud som förefaller ha efterlevts med större stränghet fordom. Gutalagen stadgar i sin första paragraf kristendom. Och §6 stadgar bland mycket annat att: "Blir någons träl eller trälinna på helgdag funnen i arbete, då skall husbonden böta för dem tre örar, och de skola arbete tre år, sedan träldomstiden är slutad."

Av bestämmelsen framgår att tiden för träldom var begränsad när Gotland var kristnat. Den som var träl kunde alltså bli fri igen. Det innebär indirekt att man kunde dömas till träl, träldom, men någon sådant straff är dock inte tillfinnandes bland straffskalorna i Gutalagen. Och dessutom, om det var helgdag, måste trälarna faktiskt ha haft rätt att vägra arbeta.

Eftersom kristendom stadgas i Gutalagens 1§ så är det antagligt att Moseböckernas bestämmelser om trälar var tillämpliga. 2 Mos 21:2 säger:

"Om du köper en hebreisk träl, skall han tjäna i sex år, men på det sjunde skall han givas fri utan lösen." Måhända kan man anta att träldomstiden också på Gotland var sex år då Gutalagen var i kraft.

Vad gäller döttrar gäller lite annorlunda regler, ty det sägs i 2 Mos 21:7 att "Om någon säljer sin dotter till trälinna, så skall hon icke givas fri, såsom trälinnor givas fria." Först kan vi säga att om det inte rörde en dotter så var alltså träldomstiden begränsad till sex år, kvinnor särbehandlades inte i detta avseende. Och vad gäller en dotter så förekommer några underliga regler. Först sägs att om hon misshagar sin herre, "sedan denne förut har ingått förbindelse med henne" så skall hon kunna bli friköpt, men inte till främmande folkslag. Och låter köparen sin son ingå förbindelse med henne så får hon en dotters rätt.

Tionde och elfte verserna innehåller ytterligare bestämmelser. Där sägs att om köparen tager sig "ännu en hustru" så får han inte minska trälinnans/sålda dotterns rättigheter, och om han inte låter henne behålla dessa rättigheter, så skall hon givas fri utan lösen och betalning. Om trälinnan/dottern köptes bl a som sexslavinna så tycks hon betraktas som något slags hustru, vilket rimligen innebär någon sorts annorlunda rättsställning än trälinna.

Över till Gutalagen, där det stadgar att varje barn som blivit fött skall uppfödas, dvs ingen fick lov att "sätta ut" oönskade barn (att man har gjort så i gångna tider kan såvitt jag begriper inte bevisas utan det antas indirekt att så har varit fallet). Emellertid händer det att föderskan dräper sitt barn. I nutida lag sägs att om detta skett i "upprivet sinnestillstånd eller i svårt trångmål" så skall det ådömas ett lindrigare straff och brottet heter Barnadråp. Gutalagen säger att om en sådan sak tillvitas en trälkvinna så skall husbonden böta och "pålägge henne sex år, sedan hennes träldomstid är slutad".

Återigen framgår av Gutalagen att träldomstiden var begränsad, även om straffet var groteskt, kanske en hel träldomsperiod till.

Egna rättigheter
Att man inte kunde behandla en träl hur som helst framgår av bestämmelserna om sår i Gutalagen. Om en träl slåss mot en fri man så hade den frie två slag mot ett, då ansågs det hela för jämt. Om trälen alltså gav någon gaphals en örfil så kunde han räkna med att på laglig väg få två tillbaka.

Men trälen hade också rättigheter, där stadgas: "Om trälen blir ryckt eller ristad eller skuffad, då äro alltid böterna till honom hälften så stora som till en fri. Om det kommer till sår, då bötar man lika mycket som till en fri, till tre marker och ej mera."

Härav framgår att trälen var ett rättssubjekt, som vi skulle säga idag, dvs han hade egna rättigheter och skyldigheter. Därmed sägs, om än indirekt, att en träl inte var någon egendom eftersom det är trälen och inte husbonden som skall ha böterna. En träl hade egna rättigheter.

I 2 Mos, 21:26 och framåt stadgas också lite om att en träl inte kunde behandlas hur som helst: "Om någon slår sin träl eller sin trälinna i ögat och fördärvar det, så släppe han den skadade fri, till ersättning för ögat. Sammalunda, om någon slår ut en tand på sin träl eller sin trälinna, så släppe han den skadade fri, till ersättning för tanden".

Det var alltså ingalunda så att man kunde behandla en träl hur som helst - inte enligt Gutalagen och inte enligt den mosaiska rätten. Nu hittar jag inte någon bestämmelse om dråp av en träl i Moseböckerna, men av ovanstående torde framgå att man knappast såg mellan fingrarna vid träldråp, som Åberg påstår ovan.

Om köp av män
Gutalagen innehåller emellertid en bestämmelse om köp av män, som alldeles säkert har förlett läsare med varmt hjärta eftersom det anses att detta måste betyda att trälar var egendom. Men det måste det inte alls det!

Om du tänker dig att att det var arbetskraften som köptes, inte trälen i sig, så fungerar paragrafen om köp av män alldeles som om det var boskap. Anledningen till att man sålde en träl kunde ju vara att man inte behövde arbetskraften eller inte kunde försörja honom.

I bestämmelsen om Tjuvars rätt så sägs: "Om han flyr bort på skepp, som ej är vårdat, eller drunknar i havet, så att den mister trälen, som ägde honom, då skall den som äger skeppet gälda trälen."

Jag skall inte gå närmare in på bestämmelsen förutom just det där om att man kunde äga en träl. Det kan ju tyckas vara tillräckligt för att säga att trälar var egendom. Men eftersom träldomstiden uppenbarligen var begränsad, se ovan, så var ägandet i så fall begränsat eller tidsbundet. Också i dag, om vi skall syssla med begreppsjuridik, så skulle vi säga att ägaren av en träl i vart fall inte hade full äganderätt.

- Kommentera gärna!

/text och foto Bernt Enderborg