Dopfuntsfoten - Hegvald

Här ser du någonting som i det närmaste är världsberömt, många har läst om de runor som står en bit över de tre gubbarna på bilden: "Hegwaldr lät göra funtkaret", säger Medeltidens bildvärld att det står. Bilden kommer från foten på dopfunten i Etelhem kyrka, dessa runor har gett stilen dess namn, se Stenmästarna.

Erland Lagerlöf säger förresten i skriftserien Gotlands kyrkor, Garde ting, Sthlm 1965, att bilderna på dopfuntsfoten visar Simson historia. Ovan ser du hur han blind förs till Gasa, filistéerna stack ut hans ögon. Han var en helig man, nasir, vars ofantliga kroppsstyrka på något sätt hängde ihop med hans hår, som nasirer inte klipper.



Det sägs att Hegvalds stil visar ett klart samband med den förkristna konsten på Gotland, bland annat genom slingornamentik och djurbilder, vikingatida stildrag, och det är därför dennes mästares verk dateras så tidigt; ända till slutet av 1000-talet. Men lärt folk tror nuförtin att det är beställarens namn det där, inte mästarens.

Simson begravs på bilden.



Kyrkan säger att det "På dopfuntens fot finns ett myller av ornament och figurer bl a scener som troligen är från Simsons historia berättad i Domarboken", alldeles vad Lagerlöf säger. Bilden visar hur Simson klipps.



Den fängslade och blinde Simson var satt att dra en sädeskvarn. Dopfuntsfoten visar hur Simson under en fest störtar filistéerna hus genom att dra ner mittpelaren.

Men jag undrar allt om det inte är djävulen med sitt helvetesgap som har fjättrats, ty ur somliga gap förefaller det komma människor medan andra ser ut att hålla demoner på plats.

Tidsbestämning
I litteraturen tycks man vilja senarelägga Hegvald verksamhet. Här är t ex en tirad av Erik Lundberg i "Problemet Hegvald. Från stenålder till rokoko. Studier tillägnade Otto Rydbeck", 1937:

"Det är betecknande, att det icke är den första generationen av gotländska bildkonstnärer, som återupptager dessa gamla motiv. Den var ännu alltför bunden av allt det nya, som vällde in över den. Men i generationen efter den första vinner den gamla inhemska konstarten åter terräng såsom en skatt av motiv bland många andra och den kan då fröjda sig åt stor popularitet, en popularitet som växer undan för undan. Hegvalds rankor t ex tendera allt mer och mer att likna vikingatidens flätade rankverk och i Etelhem triumferar flätverkets ande t.o.m över odjurshuvudena, som få hela munkorgar flätade av sina nosflikar."

- Det förefaller åtminstone mig inte säkert att Lundberg verkligen har kikat efter på dopfunten i Etelhem, och han tycks alltså med denna förklaring vilja senarelägga Hegvalds verksamhet.

En Tore Stenström, samma källa som ovan, menar att samtliga bildförsedda dopfuntar bör ha tillkommit under några produktiva decennier vid 1200-talets början, eftersom det var en period av expansiv högkonjunktur. Därefter framhåller han sitt förakt för den gotländska konsten genom att förklara "en verkstad av typen 'Hegvald' som resultatet av en sjunkande teknisk förmåga och ambition tillsammans med en mindre distinkt teologisk ledning".

Nu har jag inte själv läst Stenströms skrift, säkert står mycket klokt i den utifrån stadsperspektiv, men ur vilka källor de uttalanden han gör om konsten i sig kan tänkas komma är inte gott att veta.



Över ett av bildfälten (se bilden ovanför de två små bilderna), mellan odjurshuvudena, syns ovanstående: "Hegvvaldr", och det är ju ingalunda runor. Rundata för Windows säger förresten att runorna på översta bilden bör översättas till: "Hvatr let gær[a] fontkar", och det bör vara svårt att förfärdiga namnet Hegvald av "Hvatr".

Medeltiden är ingalunda fristående med sin kristendom utan bildkonsten har rötterna långt ner i vikingatiden - det har vi påpekat förut, se t ex Vikingarnas Jesus - och det är faktiskt bara att kika efter ty så makalöst är Gotland.

/text och foto Bernt Enderborg