Slaget på Röcklinge backe 1313

Slaget på Röcklinge backe 1313 är roligare för gutar att fira än årtalet 1361, som ju är Medeltidsveckans inramning (i Visby). En historiker från 1600-talet, Hans Nilsson Strelow, prost i medeltredingen, säger nämligen att gutarna 1313 slog den svenska armén och tillfångatog konungen; att svearna fick på skallen står också i Erikskrönikan.



Den kung som nordergutarna slog var ingen mindre än Birger Magnusson, äldst av tre söner till Magnus Ladulås (som egentligen hette Magnus Birgersson och var son till själve Birger Jarl). Birger Magnusson torde vara alla svenskar bekant genom Håtunaleken 1306 och Nyköpings gästabud 1317. Vi skall ta och tillägga att Gotland ingalunda var den mångomtalade Birger Jarl obekant. Hans bror var biskop i Linköping och därmed också gutarnas biskop eftersom vi ville det, se Närmaste biskop.

Minnesstenen i Lärbro
På Röcklinge backe har sena tider rest en sten för att minna om slaget. Du ser den inne bland buskarna upp för backen strax norr om Lärbro kyrka, på vänster hand om du kommer söderifrån.

I nutid uppför man årligen ett skådespel under Medeltidsveckan - vecka 32 - där många lokala storheter medverkar, ett antal originalbönder, men också t ex den omtalade professorn Dick Harrison som berättar lite grann om den storpolitiska bakgrunden till slaget, t ex framställer han Birger Magnusson som en utblottad klantskalle med stora skulder som snart förföll till betalning.

Nåja. Efter tronstriderna i början av 1300-talet delades Sverige upp och bl a Gotland tillföll Birger Magnusson. Han hade en del skatter att inkräva enligt det gamla av gutarna förestavade handelsfördraget mellan Sverige och Gotland. Gutarna hade givetvis inte betalat någon skatt med anledning av bråket, ty som sägs i Gutasagan (statsrättsligt dokument): "Sker så illa att krönt kung blir med våld bortdriven från sitt rike, så skola gutar ej utgiva skatt, utan behålla den i tre år. De må insamla skatten varje år, men låta den ligga. Och därefter utbetalas den först tre år äro gångna till den som då härskar i Svea rike."

Svenska forskarna säger vidare genom slutsatser att Birger ville höja skatten, ty själve Olaus Petri påstår sig ha sett ett dokument av detta innehåll. Men hur det verkligen förhåller sig med skattehöjningen är svårt att uttala sig om. I och för sig sant att gutarna i förhållande till andra landsändar betalade en löjligt låg skatt, men å andra sidan förväntade man sig inget som helst stöd i händelse av krig och liknande (det är bara fantasier att Gotland skulle ha varit ett skyddsland).



Enligt Visbys Underkastelsebrev av år 1288, som skrevs för att Visby skulle få behålla de handelsrättigheter som Republiken Gotland skaffat sig, skulle staden vara den svenske kungen behjälplig. Visby var förpliktat att motverka ett gutniskt uppror, och om gutarna på annat sätt trilskas, skulle Visby fungera som angivare och lämna all möjlig handräckning för att slå ner gutarna.

Birger Magnusson kunde alltså räkna med stöd från Visby när han ämnade tillrättavisa gutarna. Han lät inskeppa sig anno 1313 med svenska armén för att krigsledes ordna det där. Det skulle han inte ha gjort.

Minnesstenen rest till 500-årsminnet av slaget syns från stora vägen mellan Visby och Fårö, på backen strax efter Lärbro kyrka, och där står att läsa: "Här slogo gutarna Birger Sveakonung år 1313."

Olof von Dalin säger på sidan 388 i sin 1750 utgivna Svea Rikes Historia om Birger Magnussons äventyr: "...men på Gotland gick det honom värre: Han reste dit A. 1314 och utfordrade av staden och landet större skatt än tillförne, oaktad den i hans faders eller i Torkel Knutsson tid blivit förökt till 400 mark silver, varav honom nu efter Helsingborgska freden ej tillkom mer än hälften, men Gotlänningarna grepo till wapn och bemötte honom så ivrigt, att han förlorade mycket folk och själv med största fara måtte fly tillbaka. De tillbödo honom likväl i övrigt deras hörsamhet och betalte riktiga 200 marker silver, dem de honom icke vägrat."



Det finns en rolig sägen som säger att då den svenska armén var slagen så hade kungen sprungit och gömt sig under en stor hasselbuske. Han blev emellertid funnen, drogs fram och man ville ta honom av daga på ort och ställe. Killen i blå dräkt ovan är sveakungen, foto från föreställningen 2006.



En storbonde från Hejnum, Ridda'n, invände emellertid att det skulle nog komma surt efter. Tog man livet av en storman skulle kanhända hans fränder småningom söka utkräva hämnd, varför det vore bättre att låta kungen löpa. Så bestämdes. Sveakungen fick löpa och någon skatt betalades förstås inte alls. Storbonden hedrades omsider av kungen, blev slagen till riddare, varför gården där han bodde i Hejnum numera heter Riddare.

Ridda'n är killen som står bakom kungen och sträcker fram sitt svärd för att hejda bödeln. Gården Riddare finns förstås på riktigt, här är det medeltida gårdskorset.

/text och foto Bernt Enderborg