Botvidebackar - Walbierg

Alldeles som vid kastalen i Fröjel ligger borgen vid Walbierg på en klint ovanför en vikingatida hamn, vid Botvidebackars norra ände, och är en alldeles utmärkt utsiktsplats över hamnen och havet och därtill en säker samlingsplats av gods före resan öster- eller söderut, kanske till någon av de Vendeltida kolonierna. Det man ser i dag av borgen är en vall som löper tvärs över klinten, likasom ett brett dike. Borgen antas vara från järnåldern och det har det stått en vårdkase på backen för kontakt med de närmaste borgarna i söder och norr såsom Burgen i Ljugarn, Kaupungs, Herrgårdsklint eller rent av Tors borg.

Vid klintens södra ände, några kilometer, ligger förresten en gård vid officiellt namn Kapuarve - vi säger Kaupare, hemmansägaren kan kallas Kaupre nånting eller bara Kaupan, som också har med köpenskap att skaffa; på granngården är förresten ishockeyspelaren Johan Larsson uppväxt.



Bild ungefärligen åt söder, bilden överst är tagen åt motsatt håll.

Ingemar Olsson säger i sin bok Gotländska ortsnamn att på en 1700-talskarta utmärks platsen med orden "Woll kase". Åker och äng öster om platån kallas "Waldbiergsåkrar, Walbiergs äng". Olsson säger att orden nog innehåller ett äldre "vardhbierg eller valbierg" med betydelsen vårdkaseberg (eller vaktberg - om skyldighet att sitta vakt se Gutalagen). Och platsen är alldels utmärkt vald för en sådan, ty från Lausbackar' som Walbierg är en del av, ser man radiomasten i Follingbo halvannan mil öster om Visby - staden används bara som ett riktmärke, ty vid den här tiden var Visby inte mer än ett fiskeläge - och tändes en vårdkase där så skulle man se den i Lau; borgarna åt syd eller norr kan inte ha varit några svårigheter att underrätta med en vårdkase. Och utsikten över havet österut är väl hyfsat skälig mellan Langbienne i norr och Nabben i söder.



På Botvidebackar står man några hundra meter från havet. Utsikten är skön; den som är bekant med Beowulf ser Örnkull mitt i bilden ovan, se också Några bilder på Lau. Utanför ligger Lausholmar och längst ut på landtungan som sticker ut syns fiskeläget Brändu, strax bakom ligger Nabben. Nästan rakt nerför borgen finns lämningar av en vikingatida hamn - kajer och länningar finns kvar att se, på stället som kallas Snäckgärde. Man läser ibland att Lau betyder strandängarna, de sluttande, betade strandängarna eller något åt det hållet, och det lär vara sådana du ser på bilden ehuru det nog är mera uppodlat än då Lau fick sitt namn; strandängarna sträcker sig från Walbierg till Närsåns mynning, Saigräum, se Ormkvinnans barn.

På Lausbackar har folk levat sen äldsta hedenhös, ännu i dag bor det folk på nästan samma ställen. Det är utgamla kulturmarker och en skön promenad bland enesbuskar, orkidéer och emellanåt en attans massa rabbis.



500 meter längre söderut ligger Laus käldu, strax efter grottan Godugn, där du kan få en slurk av det goda gotländska vattnet. Folk boende i Lau brukar hävda att bättre vatten än detta finns inte, och det är nog sant. Ovanför källan brukar man åtminstone en gång årligen anställa bazar med dans och förlustelser. Har man tur spelar Brändus Sveinpälsar varvid måhända Daigbunk och Hemma Göran låter stämman ljuda.

På andra sidan av backarna återfinns några stensättningar vid Bandeläins täppu för den som önskar skåda bronsålderns gravsättningar, Lau kyrka är den största på landet och inuti kyrkan hänger Nordens största krucifix. Lausviken är en skön, långgrund badstrand.



Det är vackra nejder, bebott sen stenåldern. Huset på bilden som ligger alldeles nedanför klinten är från slutet av 1700-talet eller däromkring.

/text och foto Bernt Enderborg