Baggen i Eskelhem

Eskelhems kyrka, utomordentligt sevärd, är nog känd främst för sina magnifika målningar, som i lärda arbeten t ex kan kallas allegori över Paradiset och annan sånt. Nåja, alldeles ovanför sockeln på dopfunten tittar den gamla Gutabaggen fram, Gotlands symbol sen långliga tider - väduren.

Dopfunten är gjord av sandsten på 1100-talet av en mästare som kallas Byzantios, se stenmästarna, och det är väl näppeligen Agnus Dei, Guds lamm, som föresvävade stenhuggaren. Det är helt sonika Gotlands vapen, gutarnas säkert 1000-åriga symbol.

Av någon outgrundlig anledning är dock Gotlands landskapsdjur inte alls ett lamm (vi säger fortfarande som de gamla goterna "lamm" (eller lamb) om alla får och lamm) utan igelkotten och när Gotlands varumärke togs fram så fanns inte en tillstymmelse till någon vädur på plats (jag har fortfarande inte bestämt mig om jag skall gå med på det där).

Eskelhem är en såväl vacker som spännande plats, t ex kan vi nämna att Sveriges första järnfynd kommer därifrån, ett betsel - här är dess motsvarighet i brons - med delar av järn från vad som i Sverige kallas bronsåldern.

Riksintresse

Eskelhem är av riksintresse. I en skrift från Riksantikvarieämbetet sägs:

"Ovanligt tät fornlämningskoncentration från stenålder, bronsålder och järnålder i skogsmark i anslutning till sockengräns vid sidan av dagens bebyggelse från 1700- och 1800-talen längs med sockenvägen till Eskelhem kyrka.

Uttryck för riksintresset:
Ett flertal stenåldersboplatser och bronsåldersrösen samt skeppssättningar och järnåldersgravfält. Ett stort antal lämningar efter järnåldersgårdar intill stensträngssystem och områden med fossil åkermark. Vikingatida boplatsområden. Eskelhem medeltida kyrka. Prästgård samt gårds- och bostadsbebyggelse från 1700- och 1800-talen, de senare med ofta rik snickarglädje från sekelskiftet 1900."

- Det är mycket med allting. Men nu vet du i alla fall att den gamla Gutebaggen finns på dopfunten, hart när 1.000 år gammal, ehuru jag tycker mig ha funnit att kyrkan sällan är olåst för besök av nyfikna själar.

/text och foto Bernt Enderborg