Gustafsviks utflyktsguideA B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö |
||||
Gustafsviks SemesterbyFärjeleden 3621 58 Visby Tel: 0498-20 12 60 Hemsida Från hamnen / flygplatsen AktiviteterAktiviteter kartaAktiviteter databas Dagens evenemang Bra att vetaApotekBankomat Bibliotek Gymnastikhallar Köpcentra Lasarett Polis Rastplatser Samhälle Skola Systembolag Vårdcentraler NyheterRadio GotlandAftonbladet Dagens Nyheter Expressen Svenska Dagbladet |
Tavlan flyttas ickeKultur handlar om vad folk tror och tycker, en och annan visionär förstås, och samma sak gäller också det som kallas kulturarv, oavsett samtliga experter. Jag skall klargöra tankegången med en liten berättelse från skriften De hundra kyrkornas ö, 1993, och samtidigt passa på att påminna om att historia alltid finns närmare än vad man tror.
Bengt Sturevik har skrivit en sorglig historia om "tre fårösorkar som aldrig kom hem igen" och vars namn återfinns på en oansenlig minnestavla i Fårö kyrka för att hedra männen som gav sitt liv för Sveriges väl, däribland hans morbror Nils Vigsten. Det är svårt att kortfattat återge Stureviks text, han skriver bra, och berättelsen är en ordentlig vaccinering. Det är andra världskriget, det oinskränkta sjökriget är beordrat av Hitler och Sveriges kuster är blockerade. Nils företog våren 1941 trots moderns tårar och brinnande krig resan Fårö-New York för att som maskinist mönstra på motorfartyget Pieping, som seglade utanför "spärren" mellan New York och Buenos Aires. En septembermorgon 1942 greps modern Sofia hemma på Fårö av förstämning och sa: "Nu är Nils död". Hon hade i en vaken skräckdröm sett honom med händerna krampaktigt kring en ledare medan vattnet forsade in. Lugnt och tryggt hade han upprepat "var inte rädd mor, var inte rädd". Långt senare nådde de överlevandes berättelse fram. På Karibiska sjön exploderade katastrofen, en torped träffade maskinrummet. Fartyget höll sig trots detta flytande och nästan hela besättningen kunde gå i livbåtarna. Mannarna i maskin saknades! Frivilliga tog sig ombord igen och ner i maskinrummet. Allt i förödelse, men en av karlarna levde: med underkroppen bortsprängd höll sig Nils Vigsten krampaktigt i en ledare innan också hans liv slocknade. När Fårö kyrka restaurerades 1967-68 bestämde de antikvariska myndigheterna att minnestavlan skulle flyttas ut i vapenhuset, som mera är ett förrådsrum och helt skilt från kyrkorummet. Då ingrep dåvarande kyrkovärd Herbert "Kärren" Olsson: "Ora sorkar fick aldre kuma haim, daires mödrar aldre ain grav ti smycka, hjär inne ei körka jär di leikväil haima bei uss. Tavlan flyttas icke." På svenska ungefär: - Våra pojkar fick aldrig komma hem, deras mödrar fick aldrig en grav att vårda, men här inne i kyrkan är de trots detta hemma hos oss. Tavlan flyttas icke! /text och foto Bernt Enderborg |
|