Stabbgard

Stabbgard i Stånga socken söderöver på Gotland är ett utmärkt ställe att beskåda husgrunder från hedenhös. Men området är också av synnerligen historiskt intresse, ty i trakterna har man funnit den äldsta fullständiga futharken i världen (minst halvannat årtusende före det myckna ristandet i Uppland med omnejd).



Det är ett vackert ställe, ett änge som barnen fagar (räfsar) årligen, kanske sen järnåldern, och husgrunderna är tydliga och tämmeligen stora. Hembygdsföreningen har byggt sig ett bulhus och det är skönt att traska runt där en stund.



Alldeles i början av änget eller boplatsen står en kopia av den världsberömda runsten, Kylverstenen, som kulturtjuvar har släpat till Stockholm att fylla museerna med något som kallas riksintresse. Sommaren 1903 hittade nämligen en pojke, Per Josef Enström, en stenhäll med ristade tecknen. Representanter från Statens Historiska museum tillkallades, de inventerade fyndplatsen, insåg fyndets värde, köpte stenen för en spottstyver varefter de stack till Stockholm med den i bagaget.

Flera runologer undersökte Kylverstenen, och när den var tydd hade de fått fram den äldsta kända runraden - runorna är från 300-talet - den 24-radiga futharken, den äldre runraden, som användes på nordiskt område fram till 600- och 700-talen efter Kristus. Ur denna utvecklades enklare runalfabet, de svensk-norska runorna, som har använts framförallt i inskrifter från 800- och 900-talen (t ex den berömda Rökstenen), och de danska runorna, som har använts bl a i de talrika mellansvenska inskrifterna från 1000-talet.



Så ser den ut, den gamla futharken, ristad på en gutnisk sten, och den är ungefär lika gammal som spjutspetsen från Moos från Stenkyrka på Gotland, en av de äldsta runristningarna i världen. Stenen på bilden är en kopia, originalet är förstås ivägsläpat till Stockholm.

Det är nästan som våra bildstenar, unika i världen och många ivägburna till Stockholm. Men det värsta är nog att man försöker framläsa någon slags Oden, Tor och Freja-kult på bildstenarna, allt för att det skall passa in i den rudbeckianskt uppblåsta svenska historien.

- Ja ja, jag vet att man inte får säga så. Men det är fel att man kånkar iväg så mycket kultur från Gotland och hänför det till något slags svenskt kulturarv, allra helst som det fanns varken något som kunde kallas Sverige eller svear vid tiden då guten ristade Kylverstenen.

Tar man del av vad forskarna menar om runornas uppkomst så verkar de flesta på obekanta grunder vara överens om att de uppstod kring mynningen av floden Weischels i Polen, där goterna vid tillfället huserade.

Guteinfo påstår att runorna uppstod i Stabbgard i Stånga på södra Gotland.



Några utomordentligt vackra husgrunder (kämpgravar) från järnåldern återfinns vid Stabbgard. Det är ett nöje att traska runt, stega upp längden på husgrunderna och konstatera att särskilt mycket större villor bygger vi inte i dag.



Det ligger flera husgrunder vid Stabbgard. Om det är en gammal gård eller möjligen en bevarad kant av en by är inte gott att säga, men det antas att gutarna inte bodde i byar.

Den enda byn av betydelse från järnålder sägs vara Vallhagar i Fröjel, som i sig är värd ett besök, och kanske är det så - den gamle Tacitus sa ju att germanerna inte bodde i byar.

/text och foto Bernt Enderborg