God Gardesten

I många medeltida kyrkors arkiv finner man i samband med reparationer ofta anteckningar om hämtning av "god Gardesten", kalkbrottet på bilden, säger Erland Lagerlöf i skriftserien Sveriges kyrkor Gotland, Garde kyrka, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1972.



Lagerlöf säger att denna sten ansågs "speciellt lämplig som byggnadsmaterial, främst till fint huggna detaljer". Så när det skulle tillverkas kolonetter till portaler, ljudgluggar och annat sånt använde man god Gardesten.

Bilden ovan är intressant också på ett annat sätt. I mitten ser du en skåra, ett mörkt lager. Det är nog bentonitlera, dvs vulkanaska från stora utbrott för länge sen, kanske i trakterna av Polen, forskarna är inte riktigt säkra på var det small.



Om du inte tror mig så åk till hamnen i Djupvik och gå lite söderut längs stranden under klipporna så får du se lager av vulkanaska; på sidan om Kiosken i Djupvik visas lite av kusten beskaffenhet.



Högar och spår av stenhuggning finns på ett stort område vid kalkbrottet, mycket är överväxt av skog, varför det utan vidare kan fastslås att stenbrytning har pågått under lång tid, ända sen medeltiden säger Lagerlöf, som också påstår att med stor sannolikhet är Garde kyrka och stigluckorna byggda av sten därifrån; undre delen av tornet och långhuset är från 1100-talet. Och om jag minns rätt så står det i boken om Garde att ännu i det gryende 1900-talet fanns det folk som steg upp med solen att bryta sten.



Och du råkar vara bevandrad i trakterna så börjar ett stenbrott strax efter den gamla tippen och fortsätter till Alskog. Bilden visar ett kalkbrott i Alskog som ägarna förtjänstfullt har restaurerat, ty dessa gamla kalkbrott är försummad kultur. Som kuriosa kan vi nämna att ägarna har hittat en huggen sten i Alskog kyrka som passar som hand i handske med ett urtag i kalkbrottet ovan.

Kalkbrottet ligger i kanten av det södra av de två gigantiska rev som går snett i nordöstlig riktning tvärs över Gotland, se den fjärde bilden på sidan om Geologi - Gotlands skapelse. Revet fortsätter i grannsocknen Ardre, där det också arbetats med stenbrytning, såväl stora slagghögar från kalkbränning som stora kalkbrott finns att se, och tar sin ände på Östergarnslandets klippiga tillvaro, se t ex Kuppen.



Jag såg ett modernt borrhåll, hm... Det finns stora områden av berg i dagen norrut upp till Buttle, en mil eller så, varför behov av att förstöra kulturminnen borde vara litet.



Gotlands berggrund består av kalk, det kan vara ett par kilometer ned till det kristallina urberget, dvs graniten som fastlänningar dagligdags klampar omkring på. Av obekant anledning sägs denna kalksten, den goda Gardestenen, tillhöra Hemsegruppen.



Kalkbrotten i Garde som har anor från 1100-talet då Visby var ett mindre fiskeläge är rimligtvis ett kulturminne av stor betydelse, det har brutits sten över 800 år (det tör vara äldre än dem i Norrlanda).

Här finns en påbörjad sida om Kalk och kalksten på Gotland där du kan få reda på lite om kalkbrytningens omfattning ty det står redan ett och annat matnyttigt.

Lite kuriosa

När du går runt och kikar på Gotlands berg så får du strax syn på fossil. Jag vet inte vad det är på bilden, förutom att det är urtiden som säger goddag och låter dig förstå att Darwin hade alldeles rätt.



På den norra stigluckan vid Garde kyrka, Robbnare luke, finns några stenhuggarmärken inåt kyrkogården som ser ut som en liten sköld (för mer om stenhuggarmärken, se sidan om sådana på Väte kyrka). Detta stenhuggarmärke från Garde finns att se också på Martebo och Stånga kyrkor.

Folk i Garde har huggit god sten sen tidig medeltid, det är vad jag kallar ett kultuminne, och säkert finns verktyg och annat kvar i gårdarna här och där.

/text och foto Bernt Enderborg