Något om den medeltida tankevärlden

Tid och rum

Folk på medeltiden var lika klartänkta som du. Luften ljus och klar, andetagen djupa och solen gick ner på det underbaraste sätt i väster, allt sånt var som vanligt.

Men såväl världsbild som den medeltida tankevärlden bör ha varit mer annorlunda än vad man i förstone tänker på. Vi börjar med universums storlek. Men först skall vi säga att nyligen upptäckte forskare en formation i rymdens djup som är så stor att det skulle ta en miljard år att färdas längs med den i ljusets hastighet. På en sekund hinner ljuset tre varv runt jorden, och redan det är så långt att vi inte kan få något riktigt grepp om bara detta lilla avstånd. En miljard år, ljusets hastighet - totalt omöjligt att förstå.

Från antiken hade medeltiden ärvt tankar om den sublunariska världen (sub = under, luna=måne) vilken i stort sett går ut på att all rörelse som förekom i universum sker i den sublunariska världen, dvs allting ovan månen är fixerat. Allt utrymme som fanns i universum att bråka om var vad som fanns under månen, punkt slut, och jorden låg i centrum, och Gud höll ett öga på oss, se Det medeltida världsalltet.

Envar som brukar betrakta stjärnorna om kvällen för sin själs skull kommer snart nog att se att det finns sådana som inte håller sin stadigvarande plats i denna sublunariska världsrymd, som alla de väldigt fjärranväga objekten gör, vilket beror på att dessa stjärnor är planeterna i vårt solsystem; ordet planeter är så gott som grekiska och betyder vandrare.

Man kan liksom tänka sig att Gud verkligen kunde hålla koll på allt om universum är så litet. Men för oss "moderna" människor är detta sublunariska utrymme i universums ofantlighet inte större än att man kan bortse från det, alldeles som det görs i boken Liftarens guide till galaxen (se Handduksdagen), och det försvinner lätt bland miljoner av decimaler i pi. Nu kan man förstås inte vara helt säker på att detta påverkade medeltidsmänniskan tankar, men det känns i alla fall som det bör ha gjort det, ty jämfört med oss levde de i ett litet och begränsat universum, rent av möjligt att förstå.


Målning från Anga kyrka, bilden överst kommer från Väte kyrka.

Jorden var rund på medeltiden också

Att folk måhända trodde att jorden var platt på medeltiden tänker jag inte orda om (Peter Olausson säger i sin bok Blindspår att kyrkan aldrig har hävdat att jorden är platt, hörde jag i en förträfflig författarintervju på tv), ty se vad Jesus håller i handen på den tredje bilden uppifrån på sidan om altartavlan i Lojsta).

Tiden hade en början och ett slut

Däremot var tiden begränsad, ty att den jordiska historien hade en början och ett givet slut framgår av en gravsten, se Digerdöden - ett straff från ovan, i Lärbro kyrka. Nutiden räknar med evigheter hit och dit, oändligheter här och där, men det gjorde inte medeltidens folk. Saker och ting var ordnat, det fanns en plan, gränser, och man hade alldeles som Paulus skriver i Romarbrevet att finna sig i sin lott. Det är ljusår från vår tankevärld.

Kontinenterna

Amerika fanns inte förrän i slutet av medeltiden, se Mästerby kyrka.


Bild från passionsfrisen i Silte kyrka (inte Slite utan Silte).

Och rolig tanke, förresten, är att det var omvälvande för folk, inte bara kyrkan, när man kom på att jorden inte längre låg i centrum av den sublunariska världen, dvs att människan var Guds primära intresse, men att nuförtin när universum är oändligt så ligger vi återigen i mitten emedan det är lika långt åt alla håll och kanter. Gud lade inte "grejerna till höger och grunkorna till vänster", som Karlsson på taket, utan allt i mitten, ungefär som i barnboken Mamma Mu där Kråkan städar och lägger allting överst.

Jaså, det tror du...

Vi kan kanske tycka att medeltidsmänniskorna inte visste särskilt mycket med sin världsbild och sitt lilla universum, men kan du bevisa att universum är så stort som ovan sagts - eller tror du bara på vad andra har berättat?

- Nå?

Ännu mer antika tankar

Enligt första Moseboken är människan skapelsens herre, satt att uppfylla jorden och att använda planeten efter gottfinnande. Och det gör vi, så att haven dör, klimatet förändras osv., men det är just ingen som bryr sig ehuru vi alla med jämna mellanrum matas med brakrubriker och undergångsprofetior av tryckfrihetens höga svansförare.


En svärdbärande ängel förpassar Adam och Eva ut ur paradiset.

Det var det judiskt/kristna arvet som gjorde oss till skapelsens herrar, men redan tidigt under det vi kallar medeltiden började det hellenska arvet sippra in, t ex Petrus de Dacia studerade på 1200-talet såväl Platon som Aristoteles, och detta tankegods påminner oss människor om "de av naturen satta gränserna, som hon inte ostraffat kan överskrida" (Georg Henrik von Wright, Att förstå sin samtid, Smedjebackens Grafiska AB 1994).

Läser man lite i Pauli brev så får man snart klart för sig att världen enligt honom var ordnad. Var man på sin plats, överhet där och underklass här, och därvid skulle alla vara nöjda. Riktigt hur Paulus har lyckats utvinna dessa läror ur Jesu förkunnelse är en gåta, men så tycks det mig att man lär ut att medeltiden fungerade, även om nu vanligt folk gav sånt blanka fan, åt sitt dagliga bröd och lät solen värma så där skönt glada februaridagar.

Men genom det hellenska arvet förefaller det som att folk småningom började tänka själva; Thomas av Aquino sysslade förmodligen mer med logik än uppenbarelse - och i förbigående kan nämnas att man kan hävda att Jesus tillstadde oss att tänka själva, se Jesus - var det en bråkstake. Kort sagt, det som kallas den Karolingiska renässansen handlade om återvunnen lärdom och att folk började tänka själva, och det var det som började slå igenom några hundra år senare häruppe i höga Norden.

- Kanske var vi inte jordens herrar och kanske var inte allt ordnat till det bästa.

Kyrkans ställning

En fråga som genomsyrade medeltiden var frågan om kyrkans/påvens makt och den världsliga makten, som vi nämnde på sidan om Varför blev det medeltid, där vi också redogör för hur gutarna tacklade det hela. Ty det fanns påvar som hävdade att det var de som var rätt kanal till Gud och eftersom det var Gud som hade givit makthavarna makt, så hade därmed påvarna makt över de världsliga furstarna, medan somliga furstar menade att så var det inte alls, tvärtom faktiskt.


Bild från den märkliga fasaden på Stånga kyrka.

Det finns en berättelse i något av de fyra testamentena har givit många huvudbry genom tiderna. Om jag minns rätt så ställde lärt folk en fråga till Jesus om hur man skulle förfara med skatter till de ockuperande romarna, varvid Jesus tog ett mynt och kikade på det samt frågade vems bild man såg på myntet. När det svarades "kejsarens" så sa Jesus att man skulle ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör.

Och kanhända är det just det Jesus talade om när han hade kikat på det där myntet, att världslig och utomvärldslig makt inte skulle sammanblandas, och det är ju tankar som under medeltiden dyker upp hos klokt folk såsom Marsiluis av Padua och Wilhem Occam. Men om mynthistorien skall tolkas på detta vis är inte säkert på något enda sätt. Det finns antagligen många kloka tolkningar som säger helt andra saker.

I förbigående kan vi väl också fundera över hur de som gav Jesus den där frågan egentligen ville sätta honom på pottkanten, ty det var avsikten. Förmodligen ville de få honom att säga något förhastat så att de kunde springa till romarna, meddela detta och därmed få dem att ta honom av daga för anstiftan till uppror, vägran att betala skatt eller något åt det hållet. Men Jesus var bra mycket listigare än så och gav oss ett svar som vi har funderat på sen dess.

Kvinnosyn

Något man emellanåt läser är åsikten att kvinnans ställning försämrades genom kristendomen. Och det är lätt att tänka sig, allra helst vid genomläsning av några av Pauli brev i Nya testamentet, som jag ibland undrar hur i hela friden de har kunnat hamna i Bibeln för att förstöra den förlåtande och jämlika lära som Jesus talade om. Ty det är han som skriver om hierarkier, om att allt var tillsatt av Gud, slavar skulle finna sig i sin lott och lyda sin herre, män skulle följa de styrandes vilja och kvinnan skulle underkasta sig mannen såsom han underkastade sig kyrkan osv galenskaper.

Om du tycker att du aldrig har hört det eller förstått det av den historia du har läst, så tänk på vad det står ovanför ingången till Aulan på Uppsala universitet: "Tänka fritt är stort, tänka rätt är större".


Tjuvmjölkerska från Ganthem kyrka.

Det är svårt att säga något om kvinnans ställning rent generellt, och inte heller har jag någon färdig åsikt. Måhända man kan komma fram till någon slags hyfsad allmängiltig slutsats genom att bryta ner ämnet utifrån den lagstiftning som finns kvar. Och därvid vet man att i alla fall änkor hade egna tillgångar och skulder varför kvinnorna åtminstone i denna ställning måste ha varit ett rättssubjekt, dvs hon fick själv ansvara för sina göranden och låtanden, se t ex sidan om Alla arv i Gutalagen och den om Judith. Men se också sidan om Gutalagens kvinnosyn där jag antar att det var kvinnan som fick böterna när hon utsattes för brott (se kommentaren) - lagens bestämmelser bör därför rimligen innebära att kvinnan hade en egen röst så fort hon var myndig.

Våld mot kvinnor straffas hårt i Gutalagen, och det är fråga om omvänd bevisbörda, se Om kvinna skändas. Det är en lagstiftning som går långt för att skydda kvinnor mot sexuellt våld, så långt att Birgers Jarls fridslagar näppeligen kan vara något att hänga upp historieskrivning på. Och också vad gäller ofredande har Gutalagen stränga bestämmelser, se Om ofredande av kvinnor - det här är regler som de flesta lyckas missförstå.

Som kuriosa kan vi nämna att S:t Mikael, en medeltida kyrka i Visby, sägs ha varit bekostad av glädjeflickorna. Om det är riktigt sant vet vi förstås inte, påståendet kommer från 1600-talet om jag minns rätt, och bara sistnämnda vittnar om en slags respekt för själva yrket, se Muntra skökor i gutarnas vi.

Det är inte gott att veta hur sånt skall värderas, jag vet inte, se förresten Tingstädekoden. Läs också Gutalagens bestämmelser om Okvädingsord och Hor.

Den förlåtande medeltiden

På sidan om Dom har koll på dig finns en annan skillnad som jag tror var mer levande. Det var okej att göra en del fel på medeltiden, du blev förlåten, om vi inte går så långt som till att ett handlade var brottsligt ty då innehåller medeltiden drakoniska straff.

Här kommer jag småningom att ta upp läran om Skärselden, den som Dante versifierar, ty en reningseld innebär att man efter ett helvete småningom blir ren och fin och kommer i åtnjutande av himmelrikets fröjder. Men de många målningarna av själavägningar i de medeltida kyrkorna får mig att betvivla att folk verkligen trodde på det svavelosande Helvetet. Jag undrar allt, och lite har jag börjat undra på sidan om Själavägningen i Mästerby.

Det fanns inga losers

Kanhända en följd av det där om att Gud hade en plan, allting var bestämt från början osv, medförde tankar om Lyckans hjul, se Lyckans hjul i Ekeby, och därmed att folk faktiskt var mänskligare på medeltiden. Trodde du det?

Djävulens spik

När man läser om Kristina från Stommeln via Sveriges första författare Petrus de Dacia så slås man av hans tankar är klara och tydliga, han trodde på Gud, men att han samtidigt söker något slags materiella bevis för sin tro, se Djävulens spik. Antagligen var medeltidens folk precis lika fulla av tvivel som du och jag, kanske mer.

För övrigt

För övrigt var nog folk mest som vi är. Att avtal skall hållas är en antik romersk regel, Pacta sunt servanda heter det på latin, och det är ju i vår tid särskilt viktigt vid fantasifallskärmar, orättfärdiga bonusar eller politikernas stötande förmåner, som de tilldelar sig själva. Business as usual gällde nog på medeltiden också. Troll, tomtar, spöken, magi och annat sånt trams trodde förstås inte heller medeltidens folk på.

/text och foto Bernt Enderborg