Tjelvars varpe

På Gotland är det inte så vanligt med stora stenar eller klippblock som ligger lösa på backen, förutom under klintarna vid kusten där man ofta ser jätteblock. Många av dessa lösliggande stenar får därför ett namn. Det finns t ex ett par som kallas Brödstenen, en i Grötlingbo och en i Västerhejde, Gullstain i Sundre (det ligger en likadan i Stenkumla någonstans), Bastustain i Burs och Silverstenen i Lojsta; en och annan kallas Jättekast emedan en förargad jätte kastat den efter kyrkan med sitt eviga plingande, eller nåt åt det hållet. Många jättestenar sprängdes dock i bitar med dynamit för inte alltför länge sen.


Brödstenen, som ligger mellan Stenkumla och Västerhejde

Jag har kört förbi stenen i Linde många gånger, översta bilden, och tänkt mig att den där har nog ett namn, som Kungens bord i Rute. Den 26 maj 2016 stannade jag till och tog några kort, bara för skoj - de kommer säkert till användning någonstans.

Men som tur var kom Torsten Niklasson promenerande, en bonde i trakten. Han berättade att han varit med och röjt fram stenen, han kände väl till den, och han sa också, där vi stod vid den sista gården före backens topp och tillsammans såg de sköna fälten i Linde åt Hemsehållet till - denna gård ligger väldigt vackert - att han inte längre var bonde utan att sorken (sonen) hade tagit över.



Jag sa att såna där stenar brukar ha ett namn och frågade honom vad den kallades. "Nja", sa han, det visste han inte så noga, men grannen hade vid något tillfälle använt ett bra namn: Tjelvars varpe.

Det är ett väldigt bra namn! Och så får stenen heta om ingen bevisar något annat. Vi kanske skall säga att Tjelvar i historiens gryning upptäckte Gotland och att en varpe, som felaktigt stavas varpa på svenska, månne ett verb, är stenar av beskedligare storlek som det tävlas med, se Stainvarpe.

- Vi tackar Torsten Niklasson för pratstunden och stenens namn.

Du kommer att se stenen på vänster hand om du t ex besöker Lindeberget för att få dig lite utsikt, eller möjligen se fornborgarna, kanske kyrkan med de annorlunda målningarna, varefter färden fortsätter mot Fardhem, varför inte för att se Ryttaren.

/text och foto Bernt Enderborg