Stenkumla kyrka

Rester av kärnkyrka från 1100-talet ingår i den nuvarande kyrkan, som byggdes under 1200-talet, nytt långhus omkring 1300. Om kyrkorna också har fungerat som mer än andliga befästningar så är Stenkumla kyrka klokt byggd där hon ligger med vad man får kalla bergsskrevor åt söder och norr, sluttning åt öster men plan mark åt väster.



Kalkmålningar från 1400-talet. Ovan ser vi S:t Laurentius, han som blev stekt på ett glödande halster, se Den stekte Laurentius och Vänd på steken, ty kyrkan är helgad och invigd till hans ära. På kyrkans 1400-talsklocka står: "Sanct Laurentius, herre, denna klocka är gjuten till eder ära".



S:t Lars är med på en målning till, alldeles bredvid den förra. Eftersom denna är skymd bakom orgeln visar vi bara den ena halvan, den sida där kejsar Henrik är satt i vågskålen för att mäta om hans goda gärningar uppväger de onda. S:t Lars står på den andra halvan och väntar med en guldkalk till förmån för Henrik, se Största målningen - kejsar Henriks själavägning för hela berättelsen.



Lite annorlunda triumfkrucifix med Jesus iförd fotbeklädnad från 1100-talet. I de olika hörnen på krucifixet finns som på många andra krucifix symboler för evangelisterna, lite ovanligt är dock att på baksidan står: Spes, Patentia, Humilitas och Charitas, vilket är latin och nog betyder hopp, tålamod, ödmjukhet respektive givmildhet (sistnämnda kan tydligen också betyda kärlek till Gud).



Predikstolen är liksom altaruppsats på bilden ovan från 1600-talet. Centralmotivet visar den nyss återuppståndne Jesus med segerfana, guldhår, rund om magen medan ett par vakter som nästan ser ut som cupidoner sover i allsköns ro. Iohan Bartz står det med stora bokstäver på altaruppsatsen, konstnären, som i och för sig är en sorts konst men enligt mitt tycke bara i vägen för ljuset från östfönstret, jfr Hall kyrka.



Dopfunten från 1700-talet får nästan sägas vara en ovanlighet. De flesta dopfuntar har en fem, sex hundra år till på nacken.



En minst sagt annorlunda skulptur återfinns på toppen av korets sydportal. Riktigt hur det är tänkt är inte gott att veta. Det kan vara kyrkans skyddshelgon, S:t Laurentius, och kanske Jesus själv i någon uppenbarelse.

Det kan noteras att portalen på långhuset är gotisk medan koret har kvar en romansk port från den tidigare kyrkan.



Den norra sidan av kyrkorna förefaller under gångna tider ha betraktas som sämre än alla andra. Det har till och med sagts att det var den onda sidan, djävulens väderstreck. På det hela är förstås sånt rent strunt men man kommer onekligen inte ifrån att en och annan kyrka inte nyttjar norrsidan.

I Stenkumla finns det en grav synlig på norra sidan. Alldeles framför den lilla busken ligger en stenplatta där namnet Tecktor står. Det är graven för den man som led den sista offentliga avrättningen i Sverige. Han har ångrat sina synder, fått sitt straff och vilar i vigd jord, och ännu 2014 stod det blommor på hans grav.

/text och foto Bernt Enderborg