Storskogen i Vänge, Buttle och Etelhem

Många som dagligdags kör på den väg som går mellan Lye och Sjonhem passerar något som ibland kallas Buttleskogen, som börjar strax efter bebyggelsen i Etelhem och slutar strax innan bebyggelsen i Vänge. Det är förstås fel att säga Buttleskogen, ty området sträcker sig över flera socknar och ingår i det breda band av skog som går på tvärsan över hela Gotland från Fröjel i väst till Ardre i öst. På sina ställen växer det väl hyfsad skog men det mesta är nog något som kallas impediment i myndighetspapper, ekonomisk skräpmark, men ekonomi och intressant är som bekant inte samma saker i alla väder.

Den 28 augusti 2002 visade Väderlekstjänsten att Roma på Gotland hade den högsta temperaturen i landet, och just då bestämde jag mig för en cykeltur på skogsvägarna, jag är sån, men höll mig mellan Vänge och Buttle. Hade det förresten funnits en väderleksstation i Buttle, det fanns förr, så hade Buttle vunnit temperaturligan.

Bilden ovan är en skeppssättning som överraskande stod några hundra meter från den stora vägen ungefär mitt emellan Vänge och Buttle (den är nog nytillverkad). Men syftet med att cykla ut på de torra hällarna var att på några bilder visa upp just de torra hällarna. Och så förstås spana in vad som kan tänkas döljas i nejderna.

En och annan gute tänker sig säkerligen att något att kika på i Buttleskogen kan inte gärna finnas - hällmark och miniatyrskog - men det konstiga med denna ö är att man alltid upptäcker nya saker.

Klicka på de små bilderna så får Du se mer. Häng med!


Marken där skeppssättningen ligger på en liten grusväg ner till höger om man kommer från Etelhemshållet ungefär mitt emellan Buttle och Vänge ser plättvis ut som på bilden. Magert, magert och torrt som fnöske.

Men det där långa gräset med de i sanning rågblonda axen vajar som en mjuk dans över de marker där det breder ut sig. Det ser så oändligt mjukt ut, det dansar så vackert och vajar så fint.

Gräsets dans på knastertorra hällmarker går kanske inte att beskriva för den som inte har sett det, men det är som rörliga tankar om oändligheten. Det är liksom, som det konstiga Gotland självt, skapat av helhet och sammanhang utan ryck och med lugnande tankar förborgade i så gott som allt. Det går inte att begripa att folk vill bo någon annanstans än på Gotland.

Jag tänker ofta på Tom Bombadill.


För ett tag sen läste jag att man hade kommit på att somliga tallar hämtar delvis sin näring direkt ur kalkstenen.

Och så är det alldeles säkert. Att någonting överhuvudtaget växer på somliga plättar är förunderligt. Det blir knotigt, segt och envist, men det växer. Naturens och själva livets ohyggliga ihärdighet är lätt att se på Gotland.

Jag blir glad av sånt av någon anledning.


Suckulenter var på modet i blomsterhandeln ett tag, också min alldeles egen älskade fru höll på med dem ett tag. Men det var dock inte fråga om de sorter som finns vilt överallt på Gotland.

Poängen med sådana växter är att de kan lagra vatten, vilket måste vara praktiskt om man bor på de gutniska hällmarkerna.

Visst är det intressant att fundera på hur sådana har utvecklats?


Likaledes ungefärligen mittemellan Vänge och Buttle, fast lite längre söderut, återfinns på höger sida av vägen från Vängehållet sett ett skapat viltvatten.

Det är ohyggligt torrt nu i slutet av augusti 2002 och man såg många spår i gyttjan efter vilt som sökt sig dit - mångahanda fåglar förstås men också räv, rådjur och en vilsesprungen ko/tjur/kveindu med förföljande gummistövel.

Vid viltvattnet kan man förstås se allehanda land- och sjöfågel men man får inte störa dem vid ruvnings- eller kläckningstider, varför det är lämpligt att hålla sig därifrån på våren och försommaren.

Det här med tillskapade viltvatten är ett utomordentligt ehuru underligt påhitt. Gotland hade ju innan den stora utdikningstiden med början i slutet av 1800-talet jättelika myrar och grunda insjöar, bl a Sveriges fågelrikaste sjö. Det är förstås bra att skapa viltvatten men åtminstone jag skulle inte ha något emot att man återställde den genom utdikning utvunna jordbruksmarken till sjöar igen, inte alla förstås, utan en eller så.

Innan Gotlands kommun var en Ekokommun så jobbade jag bl a med datautveckling på ett projekt som kallades just Ekokommun Gotland. Vid något tillfälle så diskuterade gruppen dubbla vattensystem, dvs att man använder lätt smutsat vatten en gång till innan man släpper ut det i kloaksystemen. Personligen invände jag att det var det dummaste sk-t jag någonsin hört, men fick då genast mothugg genom påståendet: "Rent vatten kan Du i alla fall inte göra".

- Kan jag visst det! Anlägg våtmarker. Lett!


Färgkullan skall väl egentligen ha blommat färdigt för länge sen, allra helst i denna tid av olidlig torka, kan man tycka, men på en av vallarna vid viltvattnet kämpade några småväxta exemplar trots månadslångt solsken.

Den gutniska floran är enastående, och man liksom överraskas glatt varje år då den blomstertid nu äntligen kommer.

Kanske kan jag här berätta att i ett av de fantastiska ängena på Gotland så upptäckte man nyligen en sprillans fjärilsart i Sverige, en liten sort som har sitt enda levebröd på den synnerligen ovanliga växten Blodtopp - den växer endast vild på Gotland men i somliga ängen vajar den i tusental som mörkröda hjärteblodsdroppar på långskaft.

Den som gillar blomster och ovanliga växter och därtill rikedom på sånt, bör ta sig ut i den gutniska floran under lämplig årstid.


Här är också, om jag minns rätt, en art som enbart finns på Gotland i Sveriges tokavlånga land. Den fanns också vid viltvattnet, men jag kommer inte på vad den heter och jag hittar tillfälligtvis inte min Flora.

Tillägg 26/9 2002: bilden visar gåsört som finns spridd över stora delar av världen. Ovanstående är felaktigt.

Blomman är vacker i alla fall, heta vad den heta vill. Det heter förresten inte haitar, de haita heta, som min språkkunniga syster brukar säga. När jag får tid över skall jag skaffa lektyr om växters gutniska namn och endast upplysningsvis tala om vad Linné hittade på.

Det finns förstås inte ett överflöd av blommor så här års (slutet av augusti), men ett och annat i blomsterväg fanns i alla fall att lägga sig på knä för - att plåta eller tacka "någonting" för att vederbörande är jädrans klämmig.


Framme i Buttle kan man köra in vid kvarnen och fortsätta en liten grusväg som strax tar en ut till stora vägen igen.

Kikar man sig omkring längs vägen så får man se att det på båda sidor ligger en myr, mosse, kärr av utomordentlig utsträckning.

Man tänker sig att på dessa torra backar kan det väl ändå inte finnas vatten, men se det gör det visst det.

Nu var det sent på året och det började skymma, varför några enastående bra bilder inte gick att ta med den utrustning jag hade med mig. Det får väl bli några cykelturer till nästa år, men jag måste säga att det är inte särskilt trevligt att gå ut på detta gungfly. Man tänker på kvicksand och att det skall säga ssslurp, och så står man där upp till axlarna i dy.

Nåja, ag och sånt bör väl växa där i överflöd och lite till.


Framme i Buttle City, jag har tagit vägen västerut i Buttlekorset mot Guldrupe eller vad det kan tänkas stå på skylten, för att ta den gamla järnvägen tillbaka norrut mot Vänge där jag bor.

Jag tog med en bild på skylten från den nerlagda men bevarade järnvägsstationen, ty där står som synes att det är 32 km till Visby och att själva socken Buttle ligger 47 meter över havet. Skidbackar är det inte gott om på Gotland.

Om världshaven stiger genom den omtalade växthuseffekten med 5-6 meter eller så, behöver inte Buttleborna bry sig särskilt om det utan fortsätta åka omkring med bilar och bussar som om ingenting hade hänt. När man befinner sig i Buttle kan man på Gotland just inte komma längre från havet, men med lite växthuseffekt kan de snart sälja strandtomter.

Kör bil!

Oftast är det ju bönderna som får skäll för att de släpper ut för mycket näringsämnen i naturen, men hur kommer det sig att det är utanför de stora städerna som havsbotten är död?


En helbild på den gamla smalspåriga järnvägsstationen i Buttle. Ett sånt liksom Villa Villakulla-hus skulle man allt bra gärna vilja ha va?

Det är förmodligen kulturmärkt och omhuldat. Det är synd att de gamla järnvägarna är så raka, ty miljöer som vid järnvägsstationen är tankeväckande att fundera vid en stund men det är inte roligt att cykla på gamla järnvägar.

Vad livet måste ha varit annorlunda förr, sakta och skramlande.

På denna sida får min lilla cykelutflykt sluta denna gång. Jag fick se oändligt mycket mer än vad som här är omtalat - det dräller förresten av fornlämningar i Buttle - och kan rekommendera envar som har en stund över att cykla omkring i skogarna mellan Vänge och Buttle ty det finns fler små vägar än vad man kan ana.

Det är förresten ganska lätt att dyrka det skapade i stället för skaparen.

/text och foto Bernt Enderborg