Ur Gutalagen, som är Sveriges äldsta landslag, framhålls emellanåt att straffen för stöld var hårda medan t ex mord kunde sonas med blott böter. Det där stämmer bara i viss mån. Denna sida försöker från brottet Snatteri ge en sorts inblick i det medeltida Gotland.

Vi skall först säga att i dag i Sveriges Rikes lag finns den form av stöld av något med lågt värde, omkring en tusenlapp eller så, som kallas snatteri; brottet är alltså stöld men värdet på den stulna är lågt, vilket kallas för att brottet är ringa.

Om tjuvars rätt

Gutalagen säger att "En vm þiaufa reth þa iru lagh þaun", ungefär: Men om tjuvars rätt är denna lag. Lagen handlar alltså inte om själva brottet, det definieras inte som i den nutida lagen (den som olovligen tager vad annan tillhör osv i Brottsbalken, kap 8), utan bestämmelsen handlar om tjuvens rättigheter.

Om det stulna är värt två öre eller mindre, säger den i början av 1200-talet nedtecknade Gutalagen, så skall tjuven böta sex öre (fast jag måste säga att det ser ut att stå "fyra öre" i originaltexten) i snattan bot. Nu har jag inget värde på två öre på 1200-talet, men vi kan säkert anta att det motsvarar ungefär beloppen i dag, dvs omkring en tusenlapp.

För övrigt gällde att om värdet av det stulna var högre, mellan två öre och en mark silver, så skulle tjuven tingföras, dvs registreras och dömas, och vidare märkas samt böta mansbot (det kallas wereldi i Gutalagen, mansbot, men riktigt vad det innebär vid alla tillfällen det används i lagen vet jag inte). Och var tjuven redan märkt, eller värdet större än en mark silver, då skulle tjuven hängas.

För att förstå Snattan bot måste man veta lite mera om fattigvård och annat under medeltiden på Gotland. Det sägs nämligen i Gutalagen att bönderna är tvungna att släppa till såväl en liten bit mark som häst för att de fattiga själva skulle kunna odla i alla fall rovor. Det sägs att bönder som har säd, skall lämna ett löpsland - vad nu det kan vara - till rovor vart år. Åt folk som har ett hus på Gotland, men är "seþa laust", skall ha ett halvt löpsland (laups land) till rovåker, och sen står: "oc þan lati oyk til sum aign a...", vilket betyder att den som äger åkern skall låta folk också få använda hans häst till odlingen.

Jag uppfattar det hela på så sätt att jordägarna var skyldiga att släppa till en rovåker, vilket alltså var ett sätt för de besuttna att hjälpa de som haft otur. Å andra sidan var "seþa laust" folk i socknen skyldiga att ställa upp och hjälpa bönderna med skörden, men fick därvid betalt med i lagen fastställda belopp.

Om vi tolkar ovannämnda bestämmelser lite längre så kan vi påstå att Gutalagen ger envar rätt att åtminstone ha mat på bordet, även om de var tvungna att odla somt själva. Om så var fallet, så framstår rimligen Snattan bot i ett annat ljus, ty mat på bordet kunde envar få med lite god vilja, åtminstone om de bodde på Gotland (hade ett hus). Domarna på Gotland kunde därför möjligen tänkas uppfatta snatteri som ett slags rent ofog, lyxstölder, ty tjuven behövde ju inte värdet av det stulna till brödföda.

Vid lite eftertanke kanske det medeltida samhället inte alls var så hårt och efterblivet som man ibland luras att tro. Förutom att kyrkan bedrev fattigvård så fanns alltså också profana bestämmelser för att ta hand om folk. Och jag tar förresten och drar till med att det mesta du har läst om hur det var på medeltiden förmodligen är struntprat.