Träkumla kyrka

Kyrkan var enligt en numera utplånad inskrift vid triumfbågen invigd 1287. Hon övergavs 1868 (P. A. Säve, Berätt. 1864, säger att en stor del av folket hade blivit läsare, baptister eller mormoner) tills 1917 då den började användas igen och tornet, som aldrig fullbordats, fick därvid sin åttkantiga huv.



Inuti kyrkan finns bl a ett altarskåp med en snidad bild av Marie kröning 1300-tal, dopfunt med reliefer av "Byzantios" 1100-tal, men man ser också, som ovan, att båda sidoaltaren är kvar. Det södra, varpå den predikstolen står är nog förhöjd men en gång i världen stod kyrkans skyddshelgon S:t Mikael förmodligen där och bråkade med draken.

Den inskrift som nämndes ovan, invigningsåret, lyder i sin från latin översatta helhet: "Guds år 1287 d. 1 september invigdes denna kyrka till Guds, Jungfru Marias och den helige ärkeängelen Mikaels ära." - källa: Sveriges kyrkor, Konsthistoriska inventarium, Hejde setting, s 35.

Träkumla kyrka är alltså invigd till Jungfru Maria och S:t Mikaels ära. Det var oftast dessa heligheter som fick stå på kyrkans sidoaltaren.



St:a Maria som madonna står där än.



På vardera sida om triumfbågen står en av Träkumla indianer, som de kallas enligt Svenska kyrkan, och spänner sin båge, kanske för att skjuta duvor (själar) i ett bortvittrat livsträd.



Dopfunten från 1100-talet av Byzantios' hand färglades 1786-87. Cuppans reliefer visar, källa Konsthisoriska inventariet, se ovan: beväpnad kentaur i strid med ett lejon, Törnutdragaren, Aspisryttare, lejon med ett rådjur i gapet, fyrfota djur som anfalls av en grip, Marie bebådelse och omkring ett dubbelkors kanske kejsar Konstantin och hans mor Helena:



Fältet till vänster på dopfunten visar kanske kejsar Konstantin, han som först tillät kristendom i Romarriket, något som ledde till att kristendom småningom blev statsreligion (Constantinopel har namn efter honom, se sidan om Byzantios och ortodoxi så får du reda på vilken enorm betydelse Konstantin indirekt har haft också för oss i höga Norden. För mer om Konstantin, se Wikipedia).

Vad gäller gripar, kentaurer och sånt i den gotländska kyrkokonsten, så kika på sidan om Kentaurer och länkar på den.



På 1400-talets mitt målade vad som kallas Passionsmästaren en fris av vilka några fält är bevarade, bilderna sägs vara ur legenden om S:t Olof. Han påstås straffa sig själv för sabbatsbrott genom att bränna sina händer.

/text och foto Bernt Enderborg