S:t Olof kristnade inte Gotland I

På många, många ställen har du säkert läst att Gotland tvångskristnades av Olof den helige 1029 eller 1030. Nuförtin hävdas emellanåt att Gutasagan, som i ett stycke meddelar "att där låg han länge", faktiskt genom detta hyser ett slags tyst medgivande om att det var så (här kan du läsa om detta). Detta står överraskande nog att läsa i den officiella översättningen av Gutasagan, nämligen den om landskapslagarna över Skåne och Gotland (finns på bibblan, översättningen förefaller mig förresten inte särskilt bra).

Det är nämligen omöjligt att dra sådana slutsatser om tvångskristnade utifrån Gutasagan. Det behövs något mer stöd för att folk skall våga hävda att Gotland kristnades av Olof Haraldsson (som han hette innan han blev helig offentligt så att säga). Och den som letar, han hittar. Strelow säger nämligen i sin Guthilandiske krönika anno 1633 att Olof den helige efter en hård strid slog den hedniska delen av gutarna på Lajkarhajd i Lärbro (se också sidan om släkten Mangard).

Strelow skriver att Olof "formaner sine at andgripe frimodelig disse hedninger, i den kaarssfeste herris Jesu Christi naffn". Vidare att "her er en haard strid, paa det sidste landsens folck forjaget, oc største deelen ihielslaget". Därefter satte Olof igång med att bränna tills folk lovade att omvända sig. Gutarna gav honom också en stor brandskatt av guld och silver.

Ovanstående är det som används för att uttyda Gutasagans ord om att "där låg han länge" till att gutarna tvångskristnades. De som skriver sånt brukar emellanåt också dra till med att det säkert fanns levande berättelser om detta på Strelows tid.

Det är förstås nonsens alltihop. Och för skoj skull skall vi tala om vad Strelow säger alldeles innan han redogör för striden på Lekarve hed (Lajkarhajd). Strelow säger att då Dacker, som bodde i Rute socken och var hövding för nordergutarna, märker att Olof håller på att rusta, gör han sig färdig med sitt krigsfolk varefter "hœrene ere møtte i Laderbro paa Lacker hede".

Alldeles innan slaget knäföll Olof (tillsammans med hären) och bad om hjälp. Strelow säger att "hans knœe och arme ere i stenen nedsiunkne, som denne dag siunlig er". Och minsann, ligger inte på Lajkarhajd en sten där hans knän och armbågar syns:



Du ser avtrycken av Olof Haraldsons knän och armar på bilden. Stenen ligger på heden och är lätt att hitta:



Det är den längst bort som avtrycken finns på. Vägen mellan Lärbro och Hellvi går vid skogskanten längst bort på bilden.



Som du ser på denna bild så hade Olof den helige gott om knän och armar, vilket träsnidaren på skulpturen överst missat. Ifall du råkar tro att det var han som tvångskristnade Gotland så får du nog lägga till att han hade gott om extremiteter samt att avtryck från dessa återfinns så gott som 1000 år senare i Lärbro pa a stain.

Ps. Stenen kallas Sangelstenen - drar man till den med en annan sten så sjunger den (metalliskt ljud). Och för att Länsstyrelsen inte skall ha sönder stenen så kan vi tala att det inte finns guld inuti, se om stenröset i Fole. Ds.

/text och foto Bernt Enderborg