Igelkott - landskapsdjur

Igelkotten är Gotlands landskapsdjur, även om det på den gotländska flaggan vajar en vädur mot bakgrund i en eller annan färg - röd eller blå, alltid bråkar de två. De kallas pinnsvin på Gotland, fast då med gutnisk uttal: pinnsvein (danskar säger förresten pindsvin ungefär som vi, skåningar som är mer danskar än oss säger pinnaso). Vi gutar säger pinnso ibland vi också.

Igelkottar finns det gott om på Gotland. De snusar runt och letar efter maskar, småkryp eller något annat ätbart, skalbaggar och sånt, sniglar, ägg, grodor, frukt, köttbullar, mockatårta. De har bra lukt, känsel och hörsel men ser inget vidare.

Igelkottarna tillhör en släkt vid människonamn Erinaceus, vars förfäder kan spåras 20-30 miljoner år. Den västeuropeiska, Erinaceus europaeus, är av modernare snitt, 1-2 miljoner år sisådär. Till Sverige tog sig igelkottarna för 10.000 år sedan, då de påstås som allting annat ha promenerat hit från Danmark. I en bok vid namn Vår vän igelkotten, utgiven av föreningen Igelkottens vänner 1991, säger en författare att till Gotland, där det förresten finns flest igelkottar per yta, kom de nog med mänsklig hjälp: "Kanske en stenåldersfamilj tog med sig några djur i sin ekstock när de färdades över haven." (jag skulle vilja se den där författaren segla ekstock till Gotland). Det sägs att varken Syd- eller Nordamerika hyser några igelkottar (rätt åt dem!, de har ju kaktusar i stället säger min dotter), ty igelkottarna dog ut därstädes under pliocenepoken för 12-3 miljoner år sen.

Igelkottar också ovanför polcirkeln
Inom Sverige verkar det finnas igelkottar i stort sett överallt. Så här skrev Jaska Tamminen: "Det hävdas allmänt att igelkottar inte förekommer norr om Dalälven, men det tycks inte vårt talrika bestånd här i Luleå känna till, varvid dessa fortsätter att leva vidare som de alltid tycks ha gjort." Vi har hört folk säga det där förut, att igelkottar inte finns norr om Dalälven, tydligen någon gammal skolbokskunskap, men det är alltså rejält fel. Och nu har vi Jaskas ord på att de finns i Luleå. Tack Jaska!

Stefan Johansson bosatt i Nynäshamn hälsade på sina föräldrar i Gällivare på semestern i juli 2009 och han skrev till oss: "Läste om igelkottarna i Luleå och vill nu bara meddela att det bor en igelkotte utanför mina föräldrars hus i Gällivare - de finns alltså ovanför polcirkeln också." Tack Stefan!


Foto Joakim Bäckman, Boden

Sandra Forsman skickade en bild på en igelkott som försöker gömma sig bakom en spade i deras trädgård i Boden - bildbevis således på norröna igelkottar.

- Tack för den fina bilden Sandra och Joakim!

Uråldriga djur
Emellanåt fick vi frågor om hur Darwin skulle ha förklarat att igelkottarna lyckats leva så länge, eller en darwanistisk förklaring. - Jo, vad var det nu den där Darwin sa? Visst var det något om att de som var mest anpassade överlevde. Alla klena eller svaga djur dör eller blir uppätna eller något ännu värre, vilket under årmiljonernas saktfärdiga gång småningom leder till att de egenskaper hos ett visst djur som behövs mest i den miljö djuret befinner sig kommer att förstärkas eller till och med utvecklas. De mest anpassade djuren överlever och kan fortsätta att fortplanta sig så att deras egenskaper förs vidare. Med dessa kunskaper får du själv fundera ut vad Darwin skulle ha sagt, min mun är numera förseglad i just detta ämne.

Linnea Sjöodjuret frågade oss bl a hur många ungar en igelkott kan få. Vi hade inte svaret, så hon tog reda på det själv och meddelade oss: "En igelkott kan få 2-10 ungar - det står i Djur och växter i Sverige av Almqvist och Wiksell". Tack Linnea!

Igelkottarnas aktivaste period sammanfaller dessvärre med att trafiken ökar under sommarmånaderna. Snälla, kör försiktigt! Allra helst i skymningen.

Jag skriver det en gång till förresten:

Igelkottarnas aktivaste period sammanfaller dessvärre med att trafiken ökar under sommarmånaderna. Snälla, kör försiktigt! Allra helst i skymningen.

Det är väldigt svårt att se hur gammal en igelkott är. Vid två veckors ålder får de ögon, vid fyra veckor styvnar taggarna. En fullvuxen igelkott sägs ha omkring 6000 taggar, förvandlade hårstrån, men som nyfödd blott ett hundratal. Taggarna har gott om nerver i hårsäcken och sitter snett nedsänkta och fästade i huden - elastiskt. De kan resas och sänkas efter behag, vilket ju igelkotten gör vid fara eller så, varvid den fräser som en katt, eller så kuttrar den (eller hur det skall beskrivas) hiskeligt. Det låter farligt.

Vill man ge igelkottarna möjlighet att året runt stanna kvar i trädgården, så skall man tänka på det när man räfsar löv och pinnar. Lämna kvar högar i hörnen, komposthögar och sånt, till igelkottarna över vintern, ty de lurar tuppen hela vintern, och, tja, förresten, var inte så noga överhuvudtaget, det kan jag inte tänka mig att man blir gladare av.

Det kanske skall sägas att vintersömnen kallas hibernation och igelkottens kroppstemperatur därvid ligger så nära omgivningens som möjligt, dock sällan under 5 grader. De är emellertid ofta vakna under vinterdvalan, 15-20 uppvakningar är normalt, och det är inte alltid de andas så ofta; de kan andas intensivt en stund för att sen inte andas alls på en timme eller mer. En pigg och vaken igelkott har omkring 180 hjärtslag i minuten, en vintersömnssovande 10 slag eller så.

Så det där med att vakna upp är jobbigt. Tänk dig en hel vinter av morgnar. Tjong! Under tre timmar höjs kroppstemperaturen från 5 till 26 grader, och innan själva uppvaknandet har såväl hormonaktivitet som ämnesomsättning ställt in sig på sommartid. Och jag som emellanåt tycker att en enda måndagsmorgon kan räcka så lagom så, fint fint, tack så mycket. Jag ber att få återkomma...

På sin Gotländska resa anno 1741 studerade Linné igelkottar ute i Sundre socken på södraste Gotland (men först skall sägas att de hade skjutit en trast för att studera):

"Igelkottar finnas här på orten, och vi fingo ett par. Hela övre delen av kroppen var med taggar helt betäckt: dessa taggar voro ljusgrå eller vita, omgivna med åtskilliga små mörka ringar, av vilka den yttersta var störst och mörkast. Den andra delen av kroppen tillika med huvudet, utom kullen eller hjässan, var betäckt med ljusgrå hår, såsom ett svin. Öronen voro rundaktiga. Ögonen små och svarta. Nosen spetsig; näsborrarna hade på yttre sidan en liten krusad flik. Händerna voro såsom på björnar, med fem klubbiga tår. Fötterna hade även fem tår, av vilka den andra jämte tummen var längst."

Och ett litet stycke som jag inte tänker tala om vad det betyder, men Linné tycks inte ha varit noga så:

"Honan hade 8 spenar, men hannen ett praeputium propondens; bägge luktade nästan som Moschus, och deras excrementer inficerade, vad som de föllo på, med samma lukt."

Han fortsätter:

"Han och hona gingo merendels tillsammans att föda sig om nättren, och sågos de merendels om aftnarne. De bygga sin bo merendels uti enbuskar, ½ aln från jorden, vilka nästen äro hopsatta av mossa (Hypno) runda och ihåliga, nästan som ett ekorrbo, däruti de sägas merendels hava fyra ungar.

Att igelkottarna äta kött, därav hade vi märkligt prov: ty en av våra igelkottar åt upp den nyss beskrivna trasten med hull och hår, och lämnade intet kvar, mer än de tjockaste fjädrarna; excrementerna därefter blevo hos igelkotten av de osmälta fjädrar lika papp.

När han släpptes jämte stranden, visade han sig ej vara rädd för vattnet: ty han gav sig strax åt sjön, och begynte simma."


- Simma!

När igelkottarna är riktigt små kan man ge dem valpvälling. Vanlig mjölk får de ont i magen av, ge dem alltså inte det. Med små igelkottar måste man också vidta en del åtgärder för att deras matsmältning skall fungera. Igelkottarnas mor slickar dem i baken och något sådant måste alltså till. Vill du inte göra det så går det lika bra att fukta en trasa med ljummet vatten och torka dem där, ty de måste ha vad Marlene på Lill-Skansen kallade "anala reflexer". Det är också viktigt att man ger de små mat jämt (jodå, du får gå upp på natten också). När igelkottar väger omkring 100 gram, så kan man börja ge dem fisk, kött eller vanlig kattmat (vänj dem av med valpvällingen - sluta inte direkt). Vatten är den bästa drycken.

Man minskar ner mängden föda successivt när de är så stora att man kan släppa dem lösa (6-7 veckor).

Om man tar hand om en igelkott, unge, så är det ett och annat att tänka på. Det är väldigt viktigt att man tar bort ohyra såsom löss och annat otrevligt. Kolla ljumskar, ögon och mun noga! De har ofta loppor (ibland fästingar) som kan spridas till husdjur men inte människor; ifrågavarande loppor påstås förresten vara av art Archaeopsylla erinacei, varav sistnämnda ord sägs betyda igelkott. Lopporna är små.

Vi fick ett trevligt mattips från Marita Månsson i Herrljunga. Hon sa att hon har provat all sorts mat: kattmat, kött, bröd, ost m.m, men att igelkottarna ofelbart går till en skål som innehåller mannagrynsvälling. När den är slut kommer de springande och vill ha mer. Så har det hållit på i över fem år.

Vi tackar Marita för tipset: tack Marita!

Tja, tipset kan väl duga åt en annan sorts kottar också, ifall nu mamma envisas med att ställa fram något nyttigt på morgnarna i stället för Kalaspuffar, Cornflakes dränkta i choklad eller någon annan sorts socker. Smuggla ut vällingen till igelkottarna!

Smarta igelkottar
Vi fick ett brev till från Marita. Tänk om hon visste vad jag tycker det är trevligt. Av brevet framgår att igelkottar är smarta. Hon skriver att i år (2004) har hon "fem fullvuxna igelkottar som låter sig väl smaka av vällingen. Den förste kommer vid 14-tiden; han vill försäkra sig om att vara först. Efter att ha ätit en stund börjar han jaga vår hundvalp med ett väsande ljud. Efter en stund tröttnar han och går till vällingskålen, är den tom kommer han till altantrappan och börjar klättra upp för trappstegen. Om ingen har uppmärksammat honom kommer han in i huset, frågar jag honom om han skall ha mer välling kutar han ut och ställer sig vid den tomma vällingskålen."

Tack igen Marita!

Hundmat går också bra
Jaska Tamminen i Luelå skickade och också ett tips och bifogade lite kunskap: "Vidare är igelkottar vanedjur, de återommer ofta vid samma tid flera kvällar i rad. I matväg kan jag rekommendera Euroshopper hundmat, helst av oxköttsmak. Hundmat med smak av kyckling går inte åt lika fort. Torrfoder för hundar går också hem alldeles förträffligt väl, helst något blötlagd, då de får jobba lite med torrt foder, hårt som det är."

Tack igen Jaska!


Det verkar vara många som vill ha trevlig igelkott snusande runt i sin trädgård.

Caroline Andersson frågade oss om vi visste något om uppfödning av igelkottar för att släppa ut dem och därigenom hålla stammen uppe. Dessvärre har jag aldrig hört talas om något sådant, och frågade därför Caroline om hon kunde meddela oss ifall hon hittade något. Det gjorde hon.

Hon har varit i kontakt med Naturvårdsverket som lät meddela att uppfödning av igelkottar för privatpersoner nyligen genom en lagändring i stort sett omöjliggjorts. Man måste uppfylla många krav och det kommer att kosta omkring 40.000 kr för att få starta en uppfödning av igelkottar. Men det lär finnas möjlighet att vara delaktig i sådana projekt, men härom vet undertecknad ingenting. Vet du någonting så här gärna av dig till webmaster@guteinfo.com.

Guteinfo tackar Caroline Andersson för denna information. Och eftersom man genom lagstiftning gjort det orimligt att föda upp igelkottar, ber jag envar vara rädda om de som finns.

- Nä, det är inte igelkottar på bilden ovan.



Man skall inte ta hand om en igelkottsunge förrän man vet att den är för liten att klara sig själv och fullständigt övergiven. Det där är viktiga saker. Igelkottar har funnits på jorden bra mycket längre än vi och de har kläm på hur det skall gå till. I förbigående måste jag få säga att jag personligen är pessimistisk om möjligheterna för den mänskliga rasen att existera så länge som igelkottar har gjort.

Sirpa Seleznev som bor i ett flerfamiljhus i Tyresö skrev till oss och frågade hur man ser till att en omhändertagen igelkott får en bra levnadsmiljö när man släpper den. Hon hade nämligen hittat en igelkottunge på trottoaren bredvid en överkörd mamma. Ungen var därtill full av loppor och löss. Hur gör man?

-Jo, man gör som Sirpa. Hon badade ungen och använde katt- och hundschampo mot löss, hon matade den med kattmat och rå strömming och gav den vatten att dricka. Den verkar nu må bra.

Man skall förstås inte behålla igelkottar som något slags husdjur utan de skall lös i naturen. Och det var just om detta som Sirpa undrade: Var kan jag lämna henne för att hon skulle få det mer naturligt?

Så här svarade vi efter ett samtal med Lillskansen: "När den väger över 400 gram så är det bara att släppa den i naturen. Den fixar det. Men tycker du att miljön är alldeles för dålig omkring dig så kan du åka till Skansen och fråga efter Lillskansen, så tar de hand om igelkotten."

Vi tackar Sirpa Seleznev på alla igelkottars vägnar. Eftersom det är Gotlands landskapsdjur så kan vi väl också tacka för att hon har tagit hand om en av de våra. Tack Sirpa!


För något år sen fick jag ett brev från en dam som sade sig ha blivit biten av en igelkott. Den hade helt sonika lunkat fram, tagit sig under byxbenet ovanför skon och huggit. Det är enda gången i mitt liv som jag har hört talas om att en igelkott varit otrevlig, men kanske har sånt hänt fler gånger.

Här har vi lagt ut ett kort där man ser igelkottens tänder. De är väl ett sorts rovdjur i sig, allätare, och tar vad de kan: råttor, ormar osv. Kan igelkottar bitas? Jo, det må du tro. De har klor också.

Som synes spisar igelkottar också överblivna ben från grillade kotletter.



Bygg ett hus till igelkottarna
Vi fick ett brev av Laila Marinder från Boliden, där hon motbevisar den gamla lärobokskunskapen om att det inte finns igelkottar norr om Dalälven. Finns det visst det. Så här skrev hon:

"Sedan fem år tillbaka har vi ett igelkotthus på tomten. Vi har fyllt det med hö och löv. Varje år har vi haft övervintrande kottar där. Vi har matat dem med kattmat och sett till att det funnits vatten. De kommer fram när vi är ute och det händer att de har tagit sig uppför brotrappan när serveringen dröjer."

Ovan skrev vi att man inte behövde vara så noga när man vinterbäddar trädgården utan gärna lämna kvar högar och sånt till igelkottarna för vintern. Men vi tyckte att Lailas brev var så trevligt så vi skrev tillbaka och frågade om vi fick publicera det. Det fick vi, och i svaret skrev hon också att vi kunde få måtten på igelkottshuset om vi ville. Så här:

"Kotte-hus

En fyrkantig trälåda 40-50 cm i höjd och bredd

Inget golv

Löstagbart tak

Längst ner en 12 cm fyrkantig öppning

Under taket ventilationshål

Torra löv i botten och sen hö eller halm som fylls på uppifrån, vilket måste göras varje höst."

Och inte nog med det, Laila hjälper oss mer:

"Det här är mått som jag fått från Igelkottsföreningen i Grängesberg. Vi hade fyra igelkottar som varje kväll kom för att få mat. Jag visste inte
om det var lämpligt att fortsätta ge dem mat på hösten, men fick till svar
att just om hösten behöver de mycket mat. De behöver ladda upp ordentligt inför vintersömnen.

När de vaknar på våren är dom törstiga, då är det vatten som gäller."

Vi tackar Laila det finaste vi kan - tack Laila - en ros till henne!

/text och foto Bernt Enderborg