Professor Göran Inger säger i boken Svensk Rättshistoria, Lund 1980, att landskapslagarna (egentligen rätter) började nedtecknas på 1200-talet. Vidare att "De äldsta landskapslagarna är rättsböcker, dvs privata uppteckningar av lagmannens muntliga lagsaga, och att de är föga systematiska."

Och det är sant om man bortser från Gotland, ty Gutalagen är en regelrätt lagbok, systematisk, och som antas vara nedtecknat på 1220-talet, dvs den äldsta lagboken i nuvarande Sverige. Vanligen indelas lagarna i Svealagar och Götalagar, där Gutalagen inte medräknas utan den brukar behandlas i en särskild avdelning för sig. Och det är riktigt, ty Gutalagen är en landslag eftersom Gotland var ett egen land.

Översättningen av Gutalagen på Guteinfo kommer mestadels från: Holmbäck-Wessén, Svenska landskapslagar, Skånelagen och Gutalagen, 1943, men vi har haft anledning att ifrågasätta och ändra på ganska många ställen. Det finns också äldre översättningar och kommentarer till Gutalagen, som Gutalag och Gutasaga, Pipping, 1905-07, Gotlands-lagen av Schlyter, Lund 1852 (han anstränger sig för att "bevisa" att Gutalagen inte är så gammal) och Gothlandz-lagen av Hadorph, 1687.

Gutalagen förefaller dessutom vara äldre än vad som oftast anges, dvs att lagen är nedtecknad kring 1220, ty i ett brev från ärkebiskopen i Lund, Andreas Sunesen, som var på Gotland anno 1207, till biskop Bengt i Linköping betonas nyttan med att ha lagen nedskriven, och han säger: "Så kommer det sig, att liksom ön Gutland genom en lång havssträcka skiljes från andra länder, så skiljer sig dess inbyggare i hög grad från andra folk ifråga om stadgad rätt och sedvanerätt, såväl den världsliga som den andliga".

Det står alltså i klartext att gutarna hade stadgad lag 1207, dvs nedskriven. Att det skulle ha varit något annat än Gutalagen kan det inte finnas många som tror. Men vi har ingen bevarad lagbok från 1207, de avskrifter som finns är från mitten av 1300-talet.

Varför det i litteratur brukar anges att lagen är nedtecknad vid pass 1220 vet jag inte längre (det står på många ställen på Guteinfo också). Gutalagen är uppenbarligen nuvarande Sveriges äldsta lag, och lagen är inte en privat uppteckning av muntliga utsagor utan en riktig lagbok, som är utfärdad av Gutnaltinget, Republiken Gotlands högsta styrande organ.

Hadorph säger 1687 i sin bok om lagen att den är "i hedna tider på Gotland af alla snälleste män sammanskriven och brukad, men i christendomen med många christna mål förbättrad" och, tja, varför inte. Kom bara ihåg att Gotland som helhet inte var ett kristet land före 1100-talet.

Någon Eriksgata förekom inte på Gotland under medeltiden. Upplandslagen stadfäst 1296 säger i och för sig att sedan vald konung ridit Eriksgata var han lagligen kommen till land och rike hos uppsvear, södermanlänningar, götar och gutar, och hos alla smålänningar. Men några bestämmelser om konungsliga rättigheter finns dock inte i Gutalagen, inte en bokstav.

Omkring 1350 hade emellertid den svenska riket kommit så långt att det började utfärdas landslagar, omkring 150 år efter Gotland. Magnus Eriksson utfärdade vid denna tid en allmän landslag, som skulle vara gällande lag för hela Sveriges landsbygd, och en allmän stadslag, som skulle vara gällande lag i alla Sveriges städer (en omarbetad version av landslagen stadfästes 1442 och kallas därför Kristoffers landslag).

Dessa fastlandssvenska landslagar har emellertid aldrig någonsin varit i kraft på Gotland, ty där gällde Gutalagen till åtminstone 1595. Svearnas stadgande i Upplandslagen 1295 om vem som var kung på Gotland var inte gällande rätt på Gotland.

Och Gutasagan, där ju gutarna frivilligt går under svea konung, låter meddela att om kungen ville gutarna något så skulle: "Lyct bref miþ kunungs insigli scal at allum kunungs ret sendas. oc ai vpit." Det betyder att kungen inte kunde skicka något öppet brev att läsas upp i kyrkorna eller på tingen utan brevet skulle vara slutet och försett med vederbörliga stämplar, dvs svearnas kung kunde framföra något på Gotland endast om Gutnaltinget gick med på detta.

Sånt som ovanstående bortses det alltid ifrån när det hävdas att Gotland var ett svenskt skyddsland. Däremot så förutsätts att svearna hade stora flottor i Östersjön redan under vikingatiden, och som därtill kunde ingripa om Gotland skulle bli angripet av horder av sjörövare eller måhända någon fientlig stat eller så. Gutasagan sägs oftast av svenska författare vara ett uttryck för att gutarna ville framhäva sin självständighet, något som man menar står i strid med sagorna om svearnas vikingatida makt och rikedom.

Hugo Yrwing (Gotlands Medeltid, s 22, Kai-Tryck Visby 1978), menar att inget nämns i Gutalagen om den svenske kungen därför att Gotland var ett skattskyldigt skyddsland till Sverige i enlighet med det bilaterala avtal som återfinns i Gutasagan.

Historien är den att Avair Straibain ingick i stadgad rätt med sveakonungen, dvs ett avtal träffades, i enlighet med ett uppdrag han hade fått av alltinget på Gotland, där förresten beloppen redan var bestämda av gutarna, med följande innehåll:

"So gingu gutar sielfs wiliandi vndir suia kunung þy at þair mattin frir Oc frelsir sykia suiariki j huerium staþ. vtan tull oc allar utgiftir. So aigu oc suiar sykia gutland firir vtan cornband ellar annur forbuþ. hegnan oc hielp sculdi kunungur gutum at waita. En þair wiþr þorftin. oc kallaþin".

Översättning: Så gick gutarna själva viljande under svea konung för att de måtte fritt och skyddat kunna fara till alla platser i Svea rike utan tull och alla avgifter. Så äga ock svearna fara till Gutland utan kornband och andra förbud. Skydd och hjälp skulle kungen ge gutarna, när det tarvades och de själva begärde det.

Att som Yrwing dra till med att Gotland var ett svenskt skyddsland för att gutarna var intresserade av handel i Mälaren och därvid begärde handelsfrid för småslantarna är att ta i så det knakar i de storsvenska galenskaperna. Det är värt att nämnas att killen som genomdrev avtalet, Awair, tog mer betalt för själva uppdraget än ett helt års skatt till svearna. Här kan du läsa om det påhittade Skyddslandet Gotland.

Men vi står förstås vid vårt ord. Svear är alltid välkomna, och vi ber om ursäkt för att vi slog Er armé 1313, 1449-1450 och 1524. Vi kommer garanterat inte att göra om det.