Dominikanorden var jämte franciskanorden den förnämsta bland de så kallade tiggareordnarna.

Dominikanorden stiftades 1215 i Toulouse (stadsfäst 1216 av Honorius III) av en spansk adelsman vid namn Dominicanus (ibland kallad Dominicanus de Guzman), född 1170, som genom sitt arbete som korherre vid Osmans biskopssäte och albigenserrörelsen småningom ansåg att det behövdes en orden för att omvända kättare. Han förestod sin orden till sin för tidiga död 1221 och kanoniserades 1223.

Orderns medlemmar kallades också svartbröder, på grund av sina svarta överkläder med kapuschong, och Predikarebröder, eftersom deras uppgift var att gå ut som folkpredikanter. De skulle därför leva på allmosor men fick år 1265 rätt att besitta egendom. Ordern stod rätt under påven och hade bokcensur och inkvisitation sig anförtrodd.

Under som blomstring fanns det över 150.000 bröder, främst stod en magister generalis, och ordern hade berömda skolor i Rom, Bologna och Paris (där de kallades jakobiner efter sitt kloster vid Rue S:t Jacques). Berömda medeltida vetenskapsmän som Albrekt den store, Thomas av Aquino, mäster Eckhardt, Savonarola tillhörde ordern.

Dominikanorden satte de teologiska studiernas befrämjande och predikoverksamheten främst i sitt görande och låtande. De har sålunda betytt mycket för bildningens historia i Sverige. Omkring 1230, ett årtionde efter ordensstiftaren, den helige Dominikanus, död tillkom konventet i Visby.

1230 Visby

1237 Sigtuna och Skänninge

1239 Skara

1243 Kalmar och Lödöse

1244 Västerås

1249 Åbo

Strängnäs 1268

Stockholm 1343

Dacien eller på latin Dacia
Dominikanorden var indelad i provinser. En av dessa, Dacien, omfattade de nordiska länderna samt Östersjöprovinserna. Till priorer (chefer) över provinsen valdes omväxlade danskar eller svenskar, och kapitlen höllos med med jämna mellanrum i olika konvent, t ex 1272 i Aarhus, 1275 Skara, 1280 Oslo.

/text Bernt Enderborg