Skärselden och Lidfrid i Klinte

Bilden ovan visar en teckning av Hilfeling som var på Gotland 1799 (Atlas, tab 41). Gravstenen från 1300-talet är inte lika välbevarad längre; den låg tidigare som täckhäll över norra grindstolpen¹ till östra kyrkogårdsmurens ingång till Klinte kyrka. I nutid går det bara att framläsa "SI : MODO : PLORO" men från Hilfelings avbildning vet man att det stod:

"Vivens psallo choro, Lidfridus presbiter, oro.
Mortuus imploro: Succurite (?), si modo ploro!"

Det är vad Leopoldus Fredricus Alexander Læffler (Läffler) säger i Antiqvarisk tidskrift för Sverige, Del 21, 1864-1924, Wahlström & Widström, Stockholm. Han säger också att det är en "högst ovanlig inskrift, tyvärr rätt mycket skadad. Den synes vara författad af en prest, som fruktat skärseldens plågor".

Läffler tolkar latinet till: "I lifvet har jag, Lidfrid präst, sjungit psalmer i kören och bedit. Som död bönfaller jag: bistån mig (väl: med böner), om jag nu jämrar mig! (i skärselden?)".


Skärselden från en målning i Lummelunda kyrka

Det står alltså inte skärselden uttryckligen på gravstenen, men Läffler har nog rätt, det är underförstått, och från andra källor, se nedan, vet vi att böner kunde underlätta eller förkorta tillvaron därstädes.

Och därmed är vi i medeltiden och "Den gudomliga komedin", som är en bok av Dante (1265–1321 - gotlänningen Petrus de Dacia var samtida med honom, se artikel). Erland Sellberg, anno 2016 professor emeritus i idéhistoria vid Stockholms universitet, säger i Svenska Dagbladet den 14/8-2012 att med Dante blir medeltiden mer begriplig:

"Förvisso är avståndet mellan oss och Dantes medeltida horisont enormt. Hos honom bjuds man in i en värld som inte bara innehåller vad vi i våra dagar översiktligt vet om medeltiden. Här ramlar läsaren rätt ner i en medeltida vardag där själens utsatthet var en ångestladdad realitet, där jorden låg i världens centrum, där det fanns ett helvete med eviga fasor, där den politiska agendan var långt intensivare och mer blodfylld än vi nu är vanda vid."

Den gudomliga komedin

Livet efter döden kunde tillbringas på bl a tre följande platser: Helvetet (Inferno), Skärselden (Purgatorio) och Paradiset (Paradiso). I boken följer man Dante genom dessa platser.

Inferno

Dante framställer Helvetet som en tratt. Längst ner huserar Djävulen varefter följer allehanda människor i olika våningar uppåt beroende på vilka förfärligheter de haft för sig i jordelivet. Om jag förstått rätt så blev man kvar där, men det jag vet inte alldeles bestämt.

Purgatorio

Skärselden, reningselden, framställs som ett berg med olika avsatser beroende på hur långt man kommit i reningsprocessen. Dante vägleds av Vergilius och man får reda på hur det ser ut, vilka plågor som genomlids och anledningen till dessa. Folk arbetar sig uppåt, blir renare och renare, och till slut är alla synder bortbrända varför de kan inträda i Paradiset.



Bilden ovan visar inte Skärselden utan den kommer från den berömda Själavägningen i Vamlingbo (det finns många sådana på Gotland, sök själavägning så visas några).

Poängen med bilden är att visa att det som ser ut som päls och en konstig frisyr på killen som pekar på vågskålen inte alls är det, utan det är eldsflammor. Och på medeltiden, som framgår av gravstenen efter Lidfrid och vad Sellberg säger, så var Skärselden en realitet, dvs du skulle dit.



Bilden ovan från Helvetesgapet i Mästerby visar vad det är frågan om. Det är din nakna själ i den vänstra vågskålen och synderna i den andra, och smådjävlarna är beredda att kasta dig i Skärselden om det väger åt fel håll. Det är alltså inte fråga om den yttersta domen, se Skilj på får och getter, utan själavägningarna handlar om att pröva din styrka och testa din moral, som Winnerbäck sjunger, för att se hur du skall tillbringa tiden till yttersta domen.

Lidfrid

Lidfrid ber att du som ser gravstenen skall bistå honom. Och det kan du göra, åtminstone om du levat på medeltiden, för detta är exakt vad förböner handlar om. Det finns böcker kvar från Franciskanerna som huserade i St:a Carin på medeltiden, och däri kan man läsa om gåvor de fått för att de skulle hålla förböner för givarna, som på detta sätt ville ha tiden i Skärselden förkortad eller plågorna lindrade.

Skärselden var på riktigt och Lidfrid hade insett att det var dit han skulle.

Överkurs: Petrus de Dacia, och lite annat

Den gudomliga komedin kan väl uppfattas som en slags katalog över medeltiden, en fantasiresa till eftervärlden. Gotlänningen Petrus de Dacia, Sveriges förste författare, gör inte något sådant i sin bok om Kristina av Stommeln utan han tror sig ha möjlighet att komma det gudomliga närmare genom henne, som i levande livet fick utstå en hopen plågor för sin älskade Jesus och som därmed för Petrus bevisade den andra världen. Petrus älskar Kristina som Dante älskade Beatrice, riddarromantiskt utan jordiska inslag, och hans besvikelse är i slutet av boken äkta då han säger att Kristina inte ville meddela honom några hemligheter. På sätt och vis är alltså Petrus bok om Kristina av Stommeln långt mera realistisk än Den gudomliga komedin, ty du får på riktigt följa en sökande människa under medeltiden. Han skriver förresten väldigt bra ibland, fantastiska kärleksbrev.

En annan gravsten som kan visa hur medeltiden var står i norra stigluckan vid Ekeby kyrka, den om Lyckans hjul, och det är för sorgligt att dessa två fantastiska monument i Gotlands historia inte tas om hand bättre.

Ps. Professor Sellberg säger ovan att det var fel trott under medeltiden att jorden låg i centrum, men eftersom Universum är oändligt så gjorde jorden faktiskt detta, då likväl som nu. I och för sig gör allting annat det också, men det får vara en annan sak. Ds.

____

Fotnoter

1) Var är Lidfrids gravsten

Gunilla Bäckström hade vänligheten upplysa om att litteraturens uppgift om var gravstenen finns är felaktig. Vi får försöka ta reda på detta till våren så att den kan fotograferas.

Guteinfo förärar Gunilla denna ros:



- Tack Gunilla!

/text och foto Bernt Enderborg