Hoigardi

Strax innan man är framme i själva Hejnum, om man kör från Bäl, ligger ett klassiskt skönt änge alldeles bredvid vägen: Högården (prästänget lär vara ett äldre namn). Det är ett vackert och skönt änge, svalkande, blom- och örtrikt och längst in i änget ligger mer öppna ytor.


Ett bulhus står nuförtin i många ängen. I Högården är det av lämplig storlek och syns trivas väl i grönskan.


Som vanligt i ett gutniskt änge är det omväxlande, otroligt grönt på våren, glad växtlighet och så vackert att man nästan vill bosätta sig i vartenda ett av dem. Men det är inte bara svalkande lummighet, ett änge har också annat syfte och mer öppna ytor (braidsräum kallas sådana).


Ängena ser ibland faktiskt ut mera som välordnade trädgårdar eller sköna parker. Men ett gotländskt änge är minst 1.000 gånger behagligare än alla parker och botaniska trädgårdar tillsammans - gutarnas kärlek till allting.


Det finns förstås inte bara blomster, örter och grässorter i mångfald, också biologer som gillar kryp (mack säger vi, se körkmack) kommer förmodligen att ha högtidsstunder i ett änge. Vad det är för kryp på bilden vet jag inte, nåt slags färggrann bärfis månne. Ett problem på Gotland är att man inte tar sig tid att lära vad allting heter. Det är ett sånt myller av blomster och kryp att skulle man göra det så hade man inte tid att göra annat. För oss vanliga är det väl tur att det finns folk som gör sånt, så att vi kan se intressanta program på TV om kryp vilka man vanligen låter salutera med flugsmällan.


Högården ligger alldeles vid kanten av den sköna Hejnumdalen och är ett alldeles utmärkt ställe för en picnic i det gröna. Man får massor av Gotlands lummighet i änget men också en god vy över dagens jordbruk; dalen ter sig förstås bäst från håll - när man kommer från Fole är nog vackrast - medan änget gläder ner i minsta detalj. Jag kan dock inte dra mig till minnes att jag såg några fornlämningar i änget, något som annars är vanligt, men å andra sidan är Hejnumdalen kantade av sådana för den som kikar efter.

/text och foto Bernt Enderborg