En skojig handbollsmatch

Vi var och såg en handbollsmatch mellan Gutes juniorer och det lag från Gute som på 70- och 80-talet spelade i Allsvenskan, här gemenligen kallade gubbarna, varför juniorerna väl får kallas sorkar (gotländska för pojkar/killar). Men först av allt skall sägas att undertecknad själv är lagledare för Garda IK:s herrlag, som består av gubbar, några sorkar och sysslar med handboll som en sorts motion och att vi blev rejält överkörda att gutesorkarna. Får de vind i seglen så spelar de rätt hyfsat.

Vad gäller gubbarna (det gamla Allsvenska laget) så sitter takterna fortfarande i, förstås, det är väl bara själva hastigheten som har legat av sig en smula. Men de vet hur man spelar handboll, de vet hur man blockerar skott, de stoppar fart, håller efter folk på linjen och kombinationerna kunde sorkarna glömma bort. Vi fick se gamla storskyttar som Åkerblom enkelt smälla in ett antal bollar, kantspelare som Larsson spänstigt göra snygga mål, kombinationer där Laurin enkelt kunde gå igenom och till och med den förut sanslöst kvicke Jörholt spatserade ett par gånger tvärs igenom försvaret utan att få särskilt mycket "stryk".

Nu vann de mot slutet alltmer kulörta gubbarna matchen med 38-20, vilket väl får sägas vara rättvist eftersom sorkarna visade allt för stor respekt och spelade på ett sätt som passade di gamle alldeles utmärkt. Men det är förstås lätt att stå vid sidan av planen att spela handboll.


Här har vi några av "di gamle" på kort. Det hade varit roligt att se hur gubbarna hade stått sig om sorkarna hade satt fart på benen och satsat lite mera på att använda dem i stället för att spela "som vanligt".

Handboll är ju en lite annorlunda sport. För att spela effektivt måste man kunna samarbeta men samtidigt måste man vara individuellt skicklig. Man måste ha bra översikt, kunna spela snabbt och intelligent och därtill vara en riktig hårding. Det kan se enkelt ut, men det smäller hela tiden och det går bra mycket fortare och är mycket tyngre än vad man föreställer sig.

Så fort man är på planen så är man i hetluften. Det är otroligt konditionskrävande (det finns en anledning till att en handbollsmatch bara är 2x30 min). Man får använda hela kroppen, allvarliga skador är dock ytterligt sällsynta, och som idrottsform för att bygga upp eller stärka hela kroppen finns det ingen bättre sport än handboll.


Nr 18 i Gutes juniorer (sorkarna) spelar vanligen högernia och är en stor och stark vänsterhänt kille. När sorkarna sätter fart på bollen och skapar luckor åt honom så kommer genombrotten. Det kanske missleder tankarna en smula, förresten, när jag kallar dem för sorkar - det är rätt stora killar det är frågan om.

För den som står bredvid och tittar på så ser det enkelt ut. Snabba passningar, full fart framåt, genombrott och smack i mål. Men det är många timmar som ligger bakom. Bara att passa bollen i full fart så att mottagaren kan behålla sin fart är svårt, att komma med full fart, fånga bollen och göra ett genombrott kräver sin man.

När det ser enkelt ut så är det i själva verket jättesvårt.


Ett litet jämförelsekort.

Att matchen slöt till gubbarnas favör berodde synbarligen på pondus. Det kan inte ha varit lätt för sorkarna att hålla i gubbarnas linjespelare, för det är ju 30-40 kilo, öh..., ja, muskler till att stå emot.

Den gula gubben på bilden ovan gjorde något snyggt mål på linjen medan den vita sorken var märkvärdigt försiktig. Jag såg bara att han hoppade ett par gånger från niometerslinjen. Varför han inte hoppade mer vet jag inte ty han måste ha varit nästan en meter över gubbarna fingerspetsar när de hoppade så högt de nu kunde för att täcka skott.

Sammantaget var det en rolig match att se. Gubbarna vann rättvist denna match, men det lär väl inte hända flera gånger. Jo, juniorer kanske förresten.

/text och foto Bernt Enderborg